Skola och SamhälleNils Larsson: Makten över skolan
Skoldebattens innersta essens handlar till syvende och sist om makt. Lärarna har blivit av med mycket av sin tidigare makt över sin yrkesutövning och andra grupper har tagit över denna makt. Om detta är en önskad eller oönskad utveckling är i grunden en politisk fråga, men att denna förändring får tydliga konsekvenser för den skola vi har är uppenbart. Jag tycker att frågan ska ställas just så: Vem ska ha makten över skolan och hur ska denna makt fördelas mellan olika intressegrupper? Det är sannolikt inte en enkel uppgift att återföra makt till lärarna – om man skulle vilja det – eftersom nya aktörer inte gärna vill lämna ifrån sig sitt nyvunna inflytande. Makt lämnas ju som bekant mycket sällan frivilligt över. Frågan är därför ytterst väsentlig att formulera tydligt och därefter försöka få ett likaledes tydligt svar på från medborgarna: Vem ska bestämma i och över skolan? Ska det vara professionsstyrning eller förvaltningsstyrning som ska råda? Jag är övertygad om att skoldebatten skulle vinna på att denna konflikt tydliggjordes och att medborgarna skulle kunna få syn på att det faktiskt går en skiljelinje här. En skiljelinje där det på den ena sidan finns förespråkare för att så mycket som möjligt av skolans verksamhet ska beslutas av andra än av dem som arbetar i skolan, och där det på den andra sidan finns framför allt lärare som anser att en betydligt större del av inflytandet över arbetet i skolan ska utövas av lärarna själva.
Två exempel på att makten över skolan ligger någon annanstans än hos lärarna idag följer här:
Exempel 1
I tidningen Östran stod följande att läsa 2014-02-20: ”För att förbättra skolresultaten och vässa pedagogiken i Kalmar ska en grupp utvecklingslärare besöka och utvärdera Kalmars lärare i deras klassrum. Besöken kommer att ske vid oanmälda besök med start till hösten.”
Detta förslag kom från politiker och tjänstemän i Kalmar. Enligt uppgift har det efter protester nu delvis dragits tillbaka, men det illustrerar ändå maktfrågan tydligt. Många yrkesverksamma lärare idag ägnar stort intresse och engagemang åt kollegialt samarbete. Detta samarbete bedrivs på lika villkor och med ömsesidig respekt för varandra. Samarbetet kan ändå innebära att man hjälps åt att se styrkor och svagheter i varandras arbete. Detta är något helt annat än en inspektion beslutad ovanifrån där lärarna inte ens får reda på när den ska ske. Förtroendet är uppenbart obefintligt från dem som har makten över skolan, och att lärarna själva skulle ha egna inarbetade strukturer för att förbättra sitt arbete verkar inte ens ha föresvävat makthavarna.
Exempel 2
– 2014-02-20 var följande författartyper representerade i de tio senaste artiklarna på DN debatt med sökordet lärare och med ungdomsskolan i fokus: 2 politiker, 5 akademiska företrädare, 2 fackförbund, 1 lärare
– Motsvarande vid samma tidpunkt på SvD:s Brännpunkt var: 4,5 politiker, 1 debattör, 0,5 fackförbund, 1 SKL, 1 lärare, 1 rektor, 1 skolägare
Av tjugo debattörer var det alltså fyra som hade sin arbetsplats i skolan varav två var lärare. Med tanke på hur skoldebattens vågor har gått de senaste åren får dock detta ses som ett positivt resultat. Ofta är lärarna helt frånvarande när skolan debatteras i media.
Detta är enligt mig två tydliga exempel på att lärare inte har makten över sitt arbete. Skolan är i allt väsentligt förvaltningsstyrd och inte professionsstyrd. Vill vi som arbetar i skolan och medborgarna verkligen ha det så?
(Nils Larsson är svensklärare i Stockholm)
9 Comments on “Nils Larsson: Makten över skolan”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Förtroende är bra, men kontroll är bättre. Vi har haft för lång tid då lärare gör som de hugar utan kontroll ens genom betyg. Att andra länder möjligen då var ännu sämre innebär inte att vi någonsin haft bättre skola än nu sedan lärare utbildade efter enhetsskolan tog över.
Ulf Lundman. Hur ska man tolka det du skriver här. Förr fanns adjunkter med samma lön som Riksdagsmän. Då var det ordning och reda och ingen flumpedagogik. Minns du inte den tiden?
Skolöverstyrelsen hade skolkonsulenter som bevakade och hjälpte till med undervisningen i Grundskolan och Gymnasieinspektörer övervakade undervisningen. Länsskolnämnderna ordnade Länsstudiedagar som höll undervisningskvaliteten uppe, eller hur?
Sture Sjöstedt
Någon enhetskola har inte funnits mer en på försök under femtiotalet i Göteborg. Sedan 1962 har vi en grundskola som ersatte folk- och realskolan.
Sedan går det inte att jämföra grundskolans resultat då och nu. Det relativa betygssystemet är väsenskilt från dagens målrelaterade dito. En 1 i det gamla systemet är inte lika med betyget E i dagens. Det är betydligt större krav för att lyckas få E än en 1. Samtidigt har det för första gången i grundskolan också införs icke godkänt med betyget F.
Din kommentar illustrerar tydligt att det finns olika synsätt på vem eller vilka som ska ha makt över skolans och följaktligen även lärarnas arbete. Om man som du hävdar att det behövs en tydlig kontroll för att inte lärarna ska göra som de har lust, är den intressanta följdfrågan vilka ungdomar som i framtiden kommer att lockas av ett yrke där det är grundläggande att man är misstänkliggjord? Enligt min mening är förtroende det enda som kan få människor att i grunden växa i sin yrkesroll. I en så stor yrkeskår som lärarna utgör, kommer det självklart att finnas individer som utnyttjar ett förtroende för sin egen vinning, men det ser jag som ett nödvändigt ont. Kontroller brukar sällan komma åt notoriska smitare heller tyvärr.
Nils Larsson ser valet stå mellan profession och förvaltning, men nämner längre ner i artikeln en tredje part – politiken. Jag tror att det är rågången mellan profession och politik som måste tydliggöras först. Att lärarna förlorat mandat över tid är oomtvistligt, trots att styrdokumenten egentligen säger annorlunda. Traumat efter kommunaliserignen lever uppenbarligen kvar, och särskilt ett av lärarfacken har under en följd av år lagt mycket av det retoriska krutet på att svartmåla sin egen arbetsplats. Detta har knappast varit statushöjande för den egna yrkeskåren. Men det må vara hur det vill med det – bollen ligger hos lärarna!
Skolans som förvaltningsstyrd bryter mot lagstiftningen. Definitionerna i skollagen skiljer på undervisning och utbildning. Med utbildning menas infrastrukturen eller verksamheten. Den har huvudmän och rektorer ansvaret för. Däremot är undervisningen lärarnas domän eller professionen. Här gör sig ej förvaltningen besvär eftersom läroplanerna pekar direkt på undervisningen som skollagen är konstruerad. Dessutom är det så att makten över “inre organisationen” är skolans rektor inte förvaltningschefen. Källor: Skollagen 1 kap 3 §, 2 kap 9, 10 §§.
Som om vi strikt ska följa lagen och Skolinspektionens tolkning av den samma är det enheterna som har friheten att bedriva verksamheten. Förvaltningen ska “bara” planera, följa upp och utveckla utbildningen. Så de exempel som nämns från Kalmar är ett klart lagövertramp.
Närmare kunskap i ämnet kan fås från mina medförfattade böcker “Från skollag till vardagsarbete” och “Det pedagogiska kretsloppet – från mål till resultat” på Skoldialogen Förlag.
Vem, vilka eller hur kontrolleras kontrollanterna? Kan vi lita kontrollanterna och kontrollsystemet?
Nej det kan vi definitivt inte. NCM, Skolverket och Skolinspektionen är så insyltade i varandra att de skyddar varandra mot all insyn i deras verksamhet.
Det är Riksrevisonen som kontrollerar kontrollanten. Senast fick Skolverket och regeringen kritik för att den detaljstyrs för mycket från utbildningsdepartementet. Den kritiken fick inte Skolinspektionen. Däremot att man fokuserade för mycket på tillsyn istället för granskning.