Olle Holmberg: Utvärdering till förbannelse

Jag har nyligen läst en licuppsats av Helena Sjunnesson med titeln “Bedömning av läsförståelse – och sen då?” Frågan som ställs i titeln är mycket adekvat – för det finns egentligen inget ”sen”.

Sjunnessons uppsats handlar om hur en kommunal utvärdering av elevers läsförståelse genomförs, hur den uppfattas av berörda pedagoger och vad den leder till.

Varför görs en stor utvärdering av flera skolor i kommunen? En del av uppsatsen handlar om hur pedagogerna uppfattar kommunens avsikter.

Sammanställningen av resultaten från testerna förvånar inte pedagogerna. De har god kännedom om elevernas prestationsnivå när det gäller läsförståelse.

”Lite mer kött på benen och att man får det lite mer bekräftat i ett test. Även om man kanske vet det innan så har man lite koll där och föräldrarna få också …Oftast när man lägger fram det för föräldrarna så får man oftast en bra kontakt med dem. Säger att det här behöver vi jobba med. – Ja, jag ser här att det inte har gått så bra.” (intervju med klasslärare)

Bekräftelse på vad man redan vet. På papper. I test. Svart på vitt. Som låter auktoritativt när man träffar föräldrarna. Det smäller högre än lärarnas personliga kunskap om eleverna och deras förmåga.

Men vad ska utvärderingen leda till? Eftersom resultatet är känt redan innan bland pedagogerna hade man trott att motivet varit att jämförelsen skulle leda till att resurstilldelningen förändrades.

”Från början var det ju resurstilldelningen. Såg man att det fanns flera elever med läs- och skrivsvårigheter så fick ju den skolan större resurser så att säga, resurstilldelningen blev större. Men så är det inte idag, varje skola sköter ju sitt så det syftet finns inte längre.” (intervju med specialpedagog)

Inte mer pengar, ingen förändring av resursernas fördelning, inga organisationsförändringar, ingen ny kunskap till verksamheten. Kommunen meddelar att utvärderingsresultaten får hanteras på skolorna.

Vad var det då för vits med denna omfattande kommunala utvärdering av elevernas läsförståelse? Disciplinering möjligen. Lärarna ska veta att de är påpassade, att kommunen vet vilka som ligger högt och vilka som ligger lågt.

Men jag tror att det är enklare än så. Kommunen utvärderar för att man ska utvärdera. Man deltar i en allmänt utbredd utvärderingskultur. Man gör som alla andra.

 

 

 

 

4 Comments on “Olle Holmberg: Utvärdering till förbannelse

  1. Intressant och tyvärr inte oväntat. Christian Lundahl lyfter en liknande fråga när han skriver om de nationella proven: “Är det så självklart att lärare och elever är de mest centrala aktörerna för provens användning och utveckling?” (Bedömning i och av skolan s. 229) Vi lärare måste helt enkelt ta tillbaka makten över vårt eget arbete!

  2. Till att börja med Olle. Det är inte alls ovanligt att praktiker känner igen resultaten i samhälls- och beteendevetenskapliga studier. Jag menar, de verkar ju mitt i det aktuella datamaterialet och dess både underförstådda och uttalade konsekvenser.

    Nu till min primära kommentar. Jag är inte alls emot tilldelning av extra resurser, men jag blir lite fundersam på vilken som är din huvudpoäng Olle…

    Är den att bristerna i elevers läsförståelse enbart kan åtgärdas om de föregås av en speciell pott med resurser till skolorna? I mina ögon slår du då ihop lärarna till en diffus kategori som inte kan utvecklas utan ökade resurser, vilket innebär att de redan kompetenta lärarna om elevers läsförståelse osynliggörs. Skulle man resonera på samma sätt om andra professioner så sker det ingen utveckling utan särskilda resurstilldelningar: En snickare blir inte bättre på att hantera sina verktyg såvida inte byggmästaren blivit tilldelad extra resurser; Undersköterskan likaså, han/hon lär inte av egna misstag utan av att vårdgivaren får extra tilldelade resurser. Yrkesutveckling sker, med andra ord, inte kontinuerligt i arbetets vardag utan beroende på en utifrånkommande tilldelning. Är inte det en ganska tragisk poäng (och beskrivning av professionalitet)?

    I mitt jobb som universitetslärare har jag vid några tillfällen varit med om extra tilldelningar av resurser, men jag kan inte se att det har lett till några bestående (pedagogiska) organisationsförändringar. Jag vill nog hellre primärt uppfatta en utvärdering som en utmaning i hur jag själv som lärare med så små medel som möjligt, dvs. inom ramen för befintliga resurser, kan utveckla mig i min profession. Det betyder inte att jag anser att professionella yrkesutövare ska arbete mer, utan att vi ska arbeta smartare. Visst är det bra om organisationen lär, men enbart via de enskilda utövarnas personliga yrkesutveckling.

    Att arbeta smartare kan enbart förknippas med den enskilda yrkesutövaren och hans/hennes erfarenheter, motivation och problemuppfattning. Finns det tillgång till resurser så är det jättebra, men om förändringsarbeten uteblir på grund av att det inte finns några extraresurser blir det i det långa loppet förödande för både den personliga professionsutveckling och det organisatoriska lärandet.

    • Två kommentarer till Gunnar Augustsson:

      1 Enligt mig är inte den springande punkten resurserna. I din kommentar ovan så verkar det som om lärare enbart vill ha mer resurser utan någon som helst tanke bakom denna önskan. Så är inte fallet. Detta är, enligt mig, för det första en feltolkning av den ursprungliga texten i den här tråden, och för det andra en antydan till en etikettering av lärarkåren som en initiativlös kravmaskin. Det är för mig uppenbart att ett minskat antal speciallärare/pedagoger på en skola också innebär en försämring av läsundervisningen för de elever som behöver denna undervisning allra mest. Eftersom jag själv har bevittnat nedskärningar av denna typ, blir jag en aning upprörd när den ärliga indignation över okloka resursnedskärningar som finns på många skolor betraktas som ett näst intill bortskämt beteende.

      2 Den andra poängen i den ursprungliga texten som jag tycker att du missar, är att det inte är lärarnas egna utvärderingar av sitt eget arbete som det handlar om. Självklart både kan och ska lärarna utvärdera sitt yrkesutövande, men här är det frågan om att det är andra yrkesgrupper som gör dessa utvärderingar, och att resultaten av dessa undersökningar inte ger lärarna några direkt nya upplysningar. Följdfrågan är då naturligtvis: för vem görs dessa utvärderingar egentligen, ifall de inte primärt är avsedda att användas till att förbättra undervisningen?

      • Olle Holmberg.
        Utvärderingar till förbannelse är rubriken, men detta passar nog ändå in. Har någon tittat på uppgifterna i det digitala problmlösningsprovet som redovisades den 1 april i alla media.
        Sverige ligger lågt även i denna av OECD påtvingade PISA-undersökning.
        Frisläppta problem finns på Skolverkets hemsida och det är bara att hämta och beundra/begrunda. Ett är en städrobot som far runt och knuffar på gula och röda kuber.
        Den vrider kvarts varv, halva varv och studsar mot väggar. Sedan ska man besvara en flervalsfråga. Ett annat problem : Lös en biljett i en automat. Ett tredje problem är ett avancerat problem knutteori. Ni känner väl till Broarna i Königsberg? I det här problemet finns betydligt fler noder. Leta upp problemen på Skolverkets hemsida och förundras över den digitala problemlösningsförmåga som svenska barn kommer att få när nu lärarna ska förbereda barnen i Sverige så att de klättrar i OECD.s nya PISA-liga.
        Sture Sjöstedt

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS