Olle Holmberg: Var formas politiken?
”Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden” heter en nyutkommen mycket läsvärd antologi (red. Kent Werne & Olav Fumarola Unsgaard). Även om jag försökt sätta mig in i hur den skattefinansierade välfärden ser ut, opererar och växer, så är denna resonerande dokumentation ändå en käftsmäll. Det är bara too much. Fullständigt obegripligt stora resurser flyttas hit och dit och väldiga vinster slinker ner i privata fickor efter några års ägande. Men värst är ändå den föraktfulla arrogans som välfärdsmarknadens ”spelare” håller sig med när de beskriver hur lätt det är att tjäna pengar på sjukvård, äldrevård och utbildning.
Men boken innehåller inte bara beskrivningar av välfärdsmarknadens historia och funktionssätt.
Ett av kapitlen är skrivet av Cecilia Verdinelli och heter ”Våra barn och andras ungar”. Kapitlet handlar om ”det fria valets lämmeltåg”, om föräldrar som flyttar sina barn till ”bättre” skolor. Så här säger en förälder:
Det är för djävligt att det ser ut som det gör med integrationen. Och i det större perspektivet är jag beredd att stötta förslag som ökar blandningen. Men på det personliga planet är jag inte redo att offra mitt barns skolgång för att få in fler svenska barn till välutbildade föräldrar i en invandrartät skola. Det är den krassa sanningen, och givetvis är jag inte ensam om det. (inlägg på nätsighten Familjeliv)
Det går inte att moralisera över sådant, som Baylan en gång påpekade. Även om jag är för en sjukvård som är lika för alla är jag beredd att bryta med allt jag tror på och betala om jag har råd för att hjälpa mitt barn om det har drabbats av sjukdom. När det gäller mitt eget barns akuta behov bleknar andra mer övergripande solidariska perspektiv bort.
Så frågan är Var formas politiken? Inte sker det just när människor är utsatta för påfrestningar i det personliga livet. Politiken är oftast i förväg, med en viss distans och överblick. Man bestämmer i förväg hur ett regelsystem ska se ut för att det ska fungera så bra som möjligt för alla människor. Och man gör det med sikte på helheter, med samhället i fokus. Man är solidarisk i förväg. Sen kan man vara solidarisk även när man som privatperson gör val i en specifik vardagssituation. Men den politiska situationen är en annan.
Med fria val och fria marknadskrafter på välfärdsområdet har de spänningar som är inbyggda i konflikten mellan samhälle och individ blivit allt påtagligare. Vem tjänar på det?
Som jag uppfattar den ekonomiska dimensionen av nuvarande samhälle finns det en inbyggd målkonflikt.
Ett företags mål är att öka vinsten. Vinsten kan bl.a nås genom en effektivisering som gör att antalet anställda minskas och ersätts av datorer, tekniska hjälpmedel etc.
Ett välfärdssamhälle kan ha som mål att upprätthålla en gemensam offentlig sektor som finansieras genom skatter. Mycket av dessa skatter är skatt på arbete.
Om företagets vinst ökas genom en effektivisering innebär detta samtidigt att skatterna till välfärden minskas. Företagets mål står här i konflikt med ett av välfärdssamhällets mål.
Välfärdssamhällets politiska svar på denna målkonflikt är att genomföra reformer som ska skapar mer arbete. Mer arbete behövs för att kunna finansiera en gemensam välfärd.