Peter Johansson: En skolpolitikers bekännelse

Jag är fritidspolitiker och drivs likt alla fritidspolitiker av en vilja att förändra samhället. Det är därför vi valt att lägga stora delar av vår fritid på just politik. Denna i grunden positiva vilja till samhällsförändring kan ibland få oönskade konsekvenser.

Vi som är politiskt aktiva sitter på våra föreningsmöten och i diverse studie- och diskussionsgrupper och diskuterar hur vi vill att samhället skall se ut. Vi analyserar, dissekerar, formulerar mål och visioner. För att förverkliga våra mål och visioner skriver vi motioner och förslag som vi skickar in till våra partiorganisationer där de behandlas. Vart fjärde år kokas medlemmarnas visioner ner till politiska plattformar på lokal, regional och nationell nivå och presenteras för väljarna. ”Rösta på oss och vi gör detta” är budskapet från partierna. Väljarna väljer och parlamentariska majoriteter formas. Det är dags att göra verkstad av visionerna.

I kommunfullmäktige formuleras övergripande principiella mål för politikens olika områden, däribland skolan. Samma process sker i Sveriges riksdag. Målen skickas till facknämnder, i skolans fall diverse skol-, utbildnings- barn och ungdomsnämnder eller vad kommunen har valt att kalla just sin skolstyrelse. Där bryts målen ner i mätbara delmål, indikatorer skapas, mätpunkter definieras, beslut fattas. och den konkreta samhällsförändrande processen startar.

Besluten skickas ut till de berörda, den kommunala byråkratins kvarnar börjar mala. Inte speciellt sexigt, men den konkreta samhällsförändrande processen i en kommun är inte speciellt dramatisk, däremot är den obönhörlig. Data samlas vid de bestämda mätpunkterna, de vägs mot de fastställda indikatorerna och frågorna ”Har målen uppfyllts? Har vi förändrat samhället” får sina svar.

Denna process är nödvändig för att demokratiskt beslutad samhällsförändring skall ske. Om det föreligger ingen tvist. Vad vi som är politiskt aktiva måste fråga oss är om vi formulerar för många mål och om vi mäter för mycket och för ofta. Jag tror att svaret är ja på bägge frågor.

Vi politiker måste våga formlera färre och mer relevanta mål. Vi måste klara av att prioritera mellan en av två angelägna saker i syfte att de facto kunna förverkliga det vi väljer. Vi måste även klara av att ta ett beslut och sedan ha tålamod att låta beslutets effekter få genomslag.

Vi måste också våga dra ner på mätande. Grisen blir inte fetare av ytterligare en mätning. Vi måste ha metoder för att utvärdera beslut och reformer, men vi ska inte mäta för mätandets skull eller för att tillfredsställa vår egen nyfikenhet eller medias krav på besked om ”hur det går”.

Peter Johansson (s)
Ledamot av Arbetsmarknads-, gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Malmö kommun