Roger Bodin: Friskolor och kommunalt självstyre

I Ilmar Reepalus välfärdsutredning, SOU 2016:78, berörs frågan om etablering av friskolor. Idag har vi den ordningen i Sverige att en kommuns politiker inte kan förhindra en etablering av en friskola i kommunen. Om Skolinspektionen godkänner etableringen får kommunpolitikerna finna sig i att kommunen får ett ofta ovälkommet skoltillskott. Denna grundprincip vill inte Reepalu rucka på.

Det kommunala självstyret innebär att en rad frågor ska avgöras på lokal nivå. Det kan gälla stadsplaner, avfallshantering, äldrevård, utbildning och andra områden. För många av dessa gäller ett nationellt regelverk, till exempel Skollagen på utbildningsområdet. För en kommun gäller det att, med de nationella kraven som grund, utforma ett ändamålsenligt skolsystem baserat på den kommunala ekonomi som fullmäktige har fastlagt genom skatteuttag och budget. Utifrån detta har man möjligheter att dimensionera utbildningsutbudet.

Idag kan dock den kommunala planeringen för medborgarnas utbildning slås sönder av staten som kan köra över de folkvalda och tillåta en friskoleetablering. Detta trots att kommunen ifråga inte önskar en sådan då det påverkar den planerade skolstrukturen och är kostnadsdrivande. Under åren 2012 till 2015 gavs drygt hälften av alla friskoletillstånd mot kommunens vilja. Trettio procent av dessa var borgerligt styrda kommuner.

Ägarprövningsutredningen, SOU 2015:7, menade också att en kommun inte hade någon ”bestämmanderätt över etableringen av fristående skolor”. Däremot menar man bestämt att ”det övergripande ansvaret innebär att kommunen alltid måste ha en beredskap för att tillhandahålla utbildning i skolväsendet till alla som har rätt till det. Elevernas hemkommun måste exempelvis kunna ta emot en elev om denne slutar vid en fristående skola eller om den fristående skolan lägger ned.”

De folkvalda har alltså fått uppgiften att konstruera en skolstruktur med tillräcklig överkapacitet samtidigt som en för stor kapacitet är riskfylld om Skolinspektionen ger tillstånd till en (oönskad) friskoleetablering i kommunen.

Redan 2014 stödde Lärarförbundets dåvarande ordförande, Eva-Lis Sirén, tanken på att begränsa de kommunalt folkvaldas makt över den lokala skolstrukturen i en debattartikel i Dagens Nyheter. I sitt yttrande över SOU 2016:66 om transparens och lika villkor, undertecknat av förbundets nuvarande ordförande, Johanna Jaara Åstrand, påpekar Lärarförbundet att man fortfarande ”inte vill se ett kommunalt veto”. Man står fast vid att kommunala politiker inte ska få ha full beslutanderätt över kommunens skolstruktur; friskolor ska kunna tränga in sig med hjälp av Skolinspektionen.

Argumentet som Lärarförbundet anför till ter sig närmast obegripligt, på gränsen till komiskt. Enligt förbundet visar erfarenheterna att ”ett sådant veto skulle följa de ideologiska linjerna”. För de samhällspolitiskt kunniga ter det sig väl rätt naturligt att våra partier även på lokal nivå baserar sina ställningstaganden på ideologiska grunder. Man kan ju fråga sig vilka andra än de ”ideologiska linjerna” som borde vägleda de politiska partierna på olika nivåer, även den kommunala. Det verkar som att Lärarförbundet vill värna om friskolornas etableringsfrihet på bekostnad av den lokala demokratin.

Den andra lärarorganisationen, Lärarnas Riksförbund, är i sitt remissvar bekymrad över bland annat överetablering men berör inte frågan om beslutanderätten när det gäller etablering av friskolor i en kommun. Lärarnas Riksförbund vill begränsa den fria etableringsrätten och menade för ett par år sedan att det behövs ett nytt system för att reglera och förbättra dimensioneringen av skolenheter. Men man menade att ett kommunalt veto inte löser detta, utan ”det måste till en helhetssyn på skoletableringar och den ska ske på nationell nivå”.

Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet har därmed i stort sett samma uppfattning om friskoleetableringar. Kommunala politiker ska kunna bli överkörda av staten om en ny friskola vill etablera sig i kommunen. Lokal demokrati och full kontroll över kommunalskattemedlen är ingenting lärarorganisationerna vill försvara.

Roger Bodin