S.O.S. om skolforskningsinstitutet

Vid ett regeringssammanträde för en vecka sedan tog regeringen beslut om att inrätta det skolforskningsinstitut som man tidigare utlovat. En särskild utredare tillsätts för att ”vidta de åtgärder som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2015”. I kommittédirektiven slår man fast att skolforskningsinstitutet ”ska ansvara för att systematiskt väga samman och sprida forskningsresultat som kan bidra till ökad kunskap om vetenskapligt väl underbyggda och effektiva metoder och arbetssätt i skolväsendet”.

Är det verkligen spridning av forskningsresultat som är den viktigaste åtgärden på det eftersatta området skolforskning? Och är det angeläget med en myndighet som bedömer vilka forskningsresultat som ska få spridas till skolan och lärarna? Vore det inte mycket bättre att använda resurser till lärardriven ämnesdidaktisk skolforskning, alltså låta intresserade lärare arbeta forskningsmässigt med problem de möter i sin dagliga yrkesverksamhet. Så som man gör på vårdområdet. Läkare forskar själva, de matas inte med sådant som staten anser att de behöver.

Att ge forskningsresurser och forskningsansvar till lärarprofessionen kunde också passa med de uttalanden som alla partier gör idag när det gäller lärarnas betydelse och deras behov av självständighet och frirum.

Redaktionen