Samtal om bildning

Ett fint samtal utspelar sig (eller som det idag ofta beskrivs: ”en debatt rasar”) kring begreppet bildning i skolan; ett samtal som förs i Skolvärlden mellan Mikael Bruér och Maria Wiman. Bruér beskriver bildningens betydelse för den som, liksom Bruér, kommer från ett hem ”utan kulturellt kapital”, men där ”arbetarrörelsens starka bildningsideal” blivit en språngbräda till denna kulturellt mer kapitalstarka värld. Maria Wiman å andra sidan invänder mot den motsättning Bruér ställer upp mellan bildning och värdeskapande lärarande och vill istället se dem som två fenomen som går hand i hand.

Även om bildningens idéhistoria nog kan delas in på många olika sätt, så är det spännande att idag ta del av ett samtal – lärare emellan – utifrån vad som också kan ses som två olika bildningstraditioner: den ena utgående från Kant, den andra från Hegel (Andreas Nordin har skrivit om detta här).

I båda bildningstraditionerna (och i de båda artiklarna i Skolvärlden) ryms tanken om människan, eller om man så vill eleven, som självständigt subjekt som får sin frihet genom bildning. Åtskiljande i traditionerna är uppfattningen om ett bildningens slutmål. I den kantianska (eller nyhumanistiska) bildningstanken finns ett slutmål, av traditionen ibland oproblematiskt uppfattat som den europeiska människans kultur. Här återfinns Bruérs artikel, där slutmålet kanske kan ses som att ärva ett västerländskt ”kulturellt kapital”. Inom denna tradition frigörs människan (eleven) genom att få ta del av detta arv, som annars endast skulle vara förbehållet samhällets privilegierade.

I den andra traditionen, den hegelska eller hermeneutiska, är bildning inte i första hand individens projekt. Det är i stället samhället som hela tiden bildar sig eller bildas (i betydelsen tar form). En evig rörelse framåt i ett växelspel mellan samhället och individer (elever) som är aktiva, eller kanske ”värdeskapande” i den betydelse Wiman lägger i ordet i sin artikel. Bildningen har här inget egentligt slutmål. Den är för att låna Sven-Eric Liedmans ord, ”ett oändligt äventyr” för hela samhället. Ett samhälle som, om man som Wiman beskriver det som ”informationssamhälle” inte kan avgränsas till en specifik (europeisk) historisk tradition. I denna tradition kommer Bruér kanske inte alls från ett hem utan kulturellt kapital, utan tvärtom rikt på kulturellt kapital?

Även jag kan, som Bruér, ge upp en beklagande suck över att lärare inte bjuds in för att prata bildning. Å andra sidan kan jag glädjas över att vi faktiskt, om än ibland oinbjudna, gör just detta på dagens sociala mediemötesplatser. Det öppnar, om vi hanterar det väl, för ett fint samtal.

/Björn Kindenberg

Referenser

Gustavsson, Bernt (2011) Utbildningens förändrade villkor. Nya perspektiv på kunskap, bildning och demokrati. Liber

Liedman, S. E. (2015). Ett oändligt äventyr. Albert Bonniers Förlag.