Sten Svensson: Nationalekonomer som inte vet och ledarskribenter som vet

I förra veckan hade Institutet för Näringslivsforskning, IFN, ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Skolresultaten sjunker – vem vet varför?”

De som skulle svara på frågan var en grupp nationalekonomer och de svarade samfällt att de inte visste.

De uteslöt fristående skolor och marknadsutsättningen som en orsak och istället började de spekulera i andra tänkbara förklaringar. Att kvaliteten på lärarna har sjunkit, att ämnesundervisningen inte prioriteras och att barn och unga har ändrade medievanor fördes fram. En debattör menade också att eleverna behövde arbeta hårdare under ledning av mer auktoritära lärare. Det var för mycket elevdemokrati och trivsel i den svenska skolan. Men som sagt, detta var spekulationer, de hade ingen forskning som stödde deras funderingar.

Under 90-talet skulle kommunaliseringen och skolans marknadsutsättning förbättra den svenska skolan. Bättre underbyggda lokala beslut och de fria marknadskrafterna skulle fixa en bättre skola. Bildtregeringen hade målsättningen att skapa ”Europas bästa skola”. En märkligt låg målsättning med tanke på att Sverige låg i världstopp i flera internationella undersökningar vid den tiden.

Under 90-talet infördes också målstyrda läroplaner och ett kunskapsbaserat betygssystem. Nu skulle man verkligen satsa på kunskaper, sa de ansvariga.

Men åren gick och kunskapslyftet uteblev, istället kom signaler om att skolresultaten började sjunka. Att det kunde vara 90-talsreformerna som låg bakom den utvecklingen var uteslutet. Felet var att åtgärderna inte hade varit kraftiga nog och att den gamla ”flumskolan” fortfarande påverkade negativt, menade de ansvariga.

Därför införde Alliansregeringen fler prov, fler betyg, fler kontroller, en satsning på mer ordning och reda samt en lång rad andra förändringar. Dessa insatser tillsammans med att marknadskrafterna hade tagit ordentlig fart med stora skolkoncerner, skulle vända utvecklingen, hoppades regeringen. Nu sattes ämneskunskaperna verkligen i centrum.

Men inte heller dessa krafttag har haft någon effekt utan utvecklingen har fortsatt än brantare nedåt. Ingenting av det man trodde skulle förbättra resultaten har fungerat.

Men i all denna osäkerhet finns det folk som vet vad som orsakar utvecklingen och vad vi ska göra åt problemen. Ledarskribenterna på de stora tidningarna var med på IFN-konferensen och de har svaren.

”Bakom den svenska skolans förfall ruvar idéerna om kunskap som något relativt, elevinflytande som viktigare än elevernas inlärning och lärarens auktoritet. Kanske har synen på vad som är lustfyllt och inte, skadat mest.” SvD 27/11 2015

”Ett framgångskoncept för en svensk skola vore att vrida klockan tillbaka, satsa på ordning och studiero och kalla sig Pluggskolan” DN 29/11 2015.

Har vi hört det förut? Mer av detsamma för tredje gången. Spekulationerna från konferensen har upphöjts till sanning.

Men ni som inte nöjer er med ledarskribenternas svar har nu chansen att diskutera de verkliga orsakerna bakom skolans utveckling. Kom med och ge din syn i den diskussion som Skola och Samhälle har startat som ett komplement till regeringens Skolkommission.

Sten Svensson

3 Comments on “Sten Svensson: Nationalekonomer som inte vet och ledarskribenter som vet

  1. Tack! Bättre kan inte verkligheten i den sentida skolutvecklingen beskrivas. Det är beklämmande att amatörerna fått breda ut sig inte bara i den massmediala skoldebatten utan också i beslutsfattande politioner på skolans område. Och det är hjärtskärande att se vad som händer med våra elever i den skola som okunnigheten har skapat. Att PISA-resultaten sjunker må så vara. Värre är att så mycket meningsfullt och användbart kunnande trängts undan för att det varit för svårt att mäta exakt vid betygssättningen. Värst är dock att så många elever mår dåligt. Att omkring 50 000 elever i varje årskurs uppger att de lider av stress och oro för betygen. Att mer än 10 000 av dem inte får gå ett gymnasieprogram utan lämnas i ett riskabelt utanförskap där de varken har skola eller jobb att gå till.
    Varje vecka händer det att jag vaknar i vargtimman av oro för de skolsvaga elever som jag lärt mig uppskatta och tycka om under mina 30 år som metodiklektor och lärare. För att avreagera mig den ilska och vanmakt jag känt över den sentida skolutvecklingen har jag stigit upp och skrivit en artikel. Vad de senaste två årens artiklar handlar om framgår av
    http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/introduktioner.pdf
    Hela artiklarna kan läsas på hemsidan http://www.perackeorstadius.se liksom de föregående fyra årens artiklar http://www.perackeorstadius.se/pdf/allaRubriker.pdf

  2. Dagens skola ett verk av enögda cykloper.
    Författaren Karl Ove Knausgård har kallat svenskarna för cykloper som ser enögt på samhällsföreteelser. Frågan är om inte svenska skolpolitiker sedan början av 1990-talet enögt format våra barnbarns skola, vi som började i folkskolan en gång på 1950-talet. Då fanns det nära perspektivet i det nära samhället i ett Sverige på gång efter kriget. Den nära arbetsplatsen lockade många ungdomar redan efter sjuan – inkörsporten till att bli vuxen, stadigvarande inkomst och egen bostad. En del fortsatte på realskolan och sen ut i arbetslivet. Andra förlängde studietiden på en handfull linjer på gymnasiet och de flesta av dem godkändes i studentexamen.
    I dag 50 år senare ser det helt annorlunda ut. Det nära samhället har blivit ett globalt samhälle där de nära arbetsplatserna finns nån annanstans eller flyttat utomlands. Skolorna tävlar på den internationella arenan genom PISA-undersökningar upphandlade av OECD hos Pearson, världens största utbildningsföretag som säljer kurslitteratur och kunskapstester. Forskare konstaterar att effekten tyder på att ett multinationellt bolag bestämmer vad 15-åringar skall lära sig. Inriktningen internationellt är inte education-undervisning, utan testucation. Det enskilda landets kultur, värden, möjligheter och hinder, den nationella synen på kunskap och hur den skall utvecklas och förädlas hos den enskilde eleven i ett nära samspel med rektorer och lärare har blivit svårare att genomföra.
    Idag skall sextonåringen välja bland en mängd olika gymnasieprogram trots att tonårshjärnan först vid 20—25 års åldern har utvecklat förmågan att tänka långsiktigt och fatta mer livsavgörande beslut. Hjärnforskare konstaterar att tonåringen behöver mer av stöd och styrning. Nu styrs tonåringen av svårtolkade mål, mängder av prov och kantigt betygssystem eller ger upp. Behovet av stöd från flera vuxna har ökat medan tiden för stöd och styrning har minskat. 10 -15 procent av 16-åringarna har varje år sedan tjugo år tillbaka inte direkt nått behörighet för gymnasiestudier. Fler elever slutför inte de tre åren på gymnasiet och riskerar att tillhöra den grupp på 86000 ungdomar i Sverige under 24 år som vare sig arbetar eller utbildar sig utan lever på bidrag och bor hemma. Denna förändring har skett under de senaste trettio åren. Åttiotalets devalvering I Sverige av den svenska kronan ledde i början till högkonjunktur men slutade i mängder av uppsägningar och förtidspensioneringar som i sin tur ledde till svidande statliga besparingar under nittiotalet. Ett nittiotal då lokala cykloper tog skolarenan i besittning i ett skede då den förändrade styrningen och ansvaret för skolan krävde utbildningsprofessionella strateger som förstod effekterna av Skola för Bildning i en nationell processtyrning. I stället blev det kommunala besparingar och inledning på marknadsstyrning av skolan och senare politisering i och med alliansens valmanifest 2006 då 141 förslag till förändringar i skolan var starten på åtta års regeringsinnehav.
    I kontrast mot de senaste decenniernas utveckling växer nu insikten om behovet av professionella lärare och rektorer som får mer utrymme för att att bedriva det kvalificerade arbete som undervisning och lärande innebär.
    Bo Sundström

  3. Jag skulle vilja rubricera det hela som nationalekonomer som är ärliga och ledarskribenter som är helt okunniga om skolans realiteter och som bara lyssnar på lärarfackens och lärarhögskolornas fackliga propaganda.

    Orsaken til skol- och lärarraset är att de är fastlåsta i ett traditionell skolsystem som ligger långt efter samhället i övrigt och som aldrig genom lärarrelaterade åtgärder kan nå den effektivitet och standard som individen, det moderna samhället och näringslivet kräver.

    Den enda möjligheten för en erforderlig skolutveckling är att befria lärarna från undervisningsarbetet, att omorganisera undervisningen efter moderna effektivitetsprinciper och att låta samhälle och näringsliv, inklusive nationalekonomer överta ansvaret för skolutvecklingen. Lärarfacken och lärarhögskolorna har inte gjort ett smack för att förbättra skolan de senaste 25 åren. Se http://www.sweducation.eu

    Lennart Swahn

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS