Skola och SamhälleSten Svensson: Vad händer om man tillämpar Per Thullbergs tidsskala på 70- och 90-talens skolpolitiska beslut?
Utbildningsminister Jan Björklund har ju gång på gång och med eftertryck hävdat att de problem som dagens svenska skola har beror på den så kallade ”flumskolan”, det vill säga de skolpolitiska beslut som fattades under åren kring 1970. De besluten har präglat den svenska skolan ända fram till i dag och de är orsaken till att resultaten sjunker, hävdar Björklund.
För att åtgärda de brister som 70-talspolitiken orsakat har regeringen beslutat om en lång rad åtgärder sedan den tillträdde 2006. Eftersom det snart är 7 år sedan har allt fler börjat undra när man kan se effekterna av Björklunds nya skolpolitik.
Därför tillsatte Björklund en utredning med uppgiften att reda ut hur lång tid det tar innan de skolpolitiska besluten får genomslag i skolan och förre chefen för Skolverket, Per Thullberg, fick uppgiften.
Nu vet vi svaret. I mitten av 2010-talet kan ett visst genomslag förväntas och det kommer sedan att förstärkas fram till slutet av 2020-talet, då besluten ska ha fullt genomslag. Eftersom de flesta förändringarna genomfördes 2011/12 betyder det att det tar från 5 till 18 år innan de politiska besluten får genomslag. Allt enligt Björklunds utredare Per Thullberg.
Om vi tillämpar den tidsskalan på de skolpolitiska beslut som fattades 1970 så började effekterna synas runt 1975 och fullt genomslag hade de i slutet av 80-talet. Det var de åren som de svenska eleverna hade de bästa resultaten i de internationella jämförande studierna och det är dessa undersökningar som Per Thullberg anser att man ska använda som värdemätare.
Vad får vi för resultat om vi tillämpar samma tidsskala på de skolpolitiska beslut som fattades i början på 90 talet då skolan marknadsutsattes? Beslut som Björklund märkligt nog helt förbigår när han lägger ansvaret på 70-talspolitiken. De första resultaten skulle man då kunna se de senare åren av 90-talet och den fulla effekten ser man först cirka 2012, det vill säga nu.
I de internationella jämförande studierna började den nedåtgående trenden runt år 2000 och den har fortsatt sedan dess.
Sten Svensson
4 Comments on “Sten Svensson: Vad händer om man tillämpar Per Thullbergs tidsskala på 70- och 90-talens skolpolitiska beslut?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Varifrån kommer ordet “flumskola”? Jo, från politiska och kulturella tyckare i Sthlm-området!
Varför där? Jo, i Sthlm-området är man snabbast på att ta in och försöka implementera alla nya trender och skolmodigheter! Skolpendeln har alltid svängt mest i Stor-Stockholm. Ju längre ut från city, desto mindre pendelrörelse. I Kronoberg har vi aldrig trott fullt ut på alla pedagogiska och skolpolitiska profeter som dansat på banan! Därför har det aldrig funnits någon “flumskola” här!!
Det skulle vara intressant att studera den offentliga debatten i bl.a. DN från 1990-talet och framåt för att ta reda på varifrån begrepp som “flumskola” och “flumpedagogik” egentligen kommer. Det är säkert inte enbart i Kronoberg som man kan fråga sig vad som egentligen avses, eftersom man inte känner igen sig. Jag kommer osökt (?) att tänka på filmen “Wag the dog” med Dustin Hoffman.
En utredning om reformers effekter berör flera olika kontexter.
1) En politisk kontext och där har begreppet “flumskola” etablerats och där har 1968 angetts som ett politiskt avgörande år, t.ex. av Jan Björklund.
2) En vetenskaplig kontext. Där finns bl.a. problem med att avgöra vad som påverkar vad.
3) En utbildningsfilosofisk kontext där olika utbildningsfilosofiska inriktningar har olika mål med utbildning och undervisning. De som nu dominerar benämns av bl.a. Stensmo som essentialism, perennialism, progressivism och rekonstruktionism. En av dessa inriktningar , progressivism, har av bl.a. Jan Björklund benämnts som flummig. Att det finns två inriktningar, progressivism och rekonstruktionism, som båda har som mål att vara samhällsförändrande har dock glömts bort i den politiska kontexten.
4) En genomförandekontext, ibland benämnd realiseringsarena, som i varierande grad innehåller element från de tre andra kontexterna plus specifika praxisgrundade erfarenheter och dito handlande.
5) En mediakontext. I varierande grad kan denna mediakontext betraktas som en mötesplats för olika åsikter respektive en aktör som själv driver en ståndpunkt, jämför t.ex. hur en utvärdering av skolan behandlas på en tidnings ledarsida respektive i ett forum där olika aktörer möts.
Sten. Tack för en klargörande artikel. Detta kan inte nog poängteras.
Anders. Begreppet flumskola myntades av den så kallade Kunskapsrörelsen som protesterade mot att man i Lgr 80 hade mottot Eleven i centrum. Man ville i stället se Kunskapen i centrum. Man hade samma elevsyn och kunskapssyn som Björklund verkar ha, dvs att eleverna är tomma kärl som läraren ska pytsa kunskaper i. Man insåg inte att läraren inte kan förmedla några kunskaper, bara information. Att det krävs att eleverna får förutsättningar att ta emot denna information och genom tankearbete göra den till sin kunskap. I Lgr 80 ville man sätta fokus på elevernas behov av sådana förutsättningar. Det var därför man föreslog att också använda alternativa, elevaktiva arbetssätt.
Det finns alltså inte någon motsättning mellan att sätta eleven i centrum och att sätta kunskapen i centrum. Det förstnämnda är en förutsättning för det senare. Men det förstod inte de högröstade representanterna för Kunskapsrörelsen. De var författare, tidningsredaktörer och andra utan erfarenhet av skolarbete. De fick stöd av konservativa lärare som varken ville eller kunde ändra på sitt sätt att undervisa. Man döpte snabbt den allmänna delen av läroplanen till poesidelen och skolan till flumskola.
Kajsa. Din association till Dustin Hoffmans Wag the dog är klockren. För att Björklund skulle framstå som räddaren i nöden behövde han en nöd att rädda landet från. För hans del gällde det inte att iscensätta ett fiktivt krig. Det räckte med att under lång tid svartmåla skolan genom överdrifter, lögner och demagogiska tricks. Med hjälp av ett dussin artiklar i DN med ty åtföljande intervjuer i tevesofforna lyckades ha bibringa allmänheten en uppfattning av en skola i kris. Eftersom detta bidrog till Alliansens valseger skyddas han fortfarande av Schipstedts, Hjörnes och Bonniers alla tidningar från att få sina falsarier och felbeslut avslöjade. Dagen efter att hans medvetna lögner och grova förvanskningar av statistiken avslöjats i ett radioprogram löd Per Anders Linders feta rubrik i Svenska Dagbladet: Björklund är värd all heder. Suck!