Skola och SamhälleTysta eller tystade?
Frågan är angelägen med tanke på professorn i nationalekonomi Magnus Henreksons påstående om att pedagoger tiger ihjäl kritiken.
Skola och samhälle väljer att inleda detta valår med att publicera en artikel avsedd att bidra till kunskapsdiskussionen och som refuserats av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Aftonbladet. Uppenbarligen får bara vissa forskares åsikter plats i våra stora tidningar. Framför allt tycks nationalekonomer, statsvetare, medicinare och språkvetare ges utrymme och erkännande när det gäller problemformulering och analys i skoldebatten i flera av våra stora tidningar.
Det är dags att påminna om varför Skola och samhälle startade, nämligen som ett forum för tystade pedagoger och lärare. Som Göran Levin och Jan Thavenius skrev i sitt minnesord över Olle Holmberg:
“För ett decennium sen var det många som var trötta på en ganska ensidig och negativ skoldebatt. En del var också missnöjda med att ständigt få sina debattartiklar i retur från tidningarna. En idé dök upp. Vi kunde skapa en ”De refuserades salong” på nätet. Där kunde returnerade artiklar publiceras med uppgift om var och när de refuserats. Olle och Jan talade om detta på lärarutbildningen i Malmö. Men med tiden blev vi tveksamma till om det verkligen skrevs så många artiklar som sedan refuserades. Kanske vore det bättre att tänka lite större. // Så föddes tanken på en webbtidskrift för en – som det hette i introduktionen – ‘fördjupad och kritiskt granskande utbildningsdebatt’.”
Så, då var det sagt. Det är 2018 och det är valår. Gör din röst hörd här på Skola och samhälle. Vårt mål för året är att försöka nyansera debatten, bland annat kring kunskap och kunskapssyn. Vi inleder med ett bidrag av Ingrid Carlgren men ser gärna initierade bidrag som utmanar och ger andra perspektiv. Gärna välgrundade. Tyckanden och mytbildning kring skolan får tillräckligt med utrymme i andra medier.
Redaktionen
5 Comments on “Tysta eller tystade?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Nåja, även om jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att få in debattbidrag i de stora drakarna, är oftast utrymmet för repliker öppet. Jag vet också att i det fall pedagogikforskarna är tystade i den externa debatten, så är de snarare självvalt tysta i den interna. Jag har genom min yrkeskarriär, från doktorsavhandlingen Teaching, science and ideologi (1981) ända fram till ett omfattande debattbidrag i tidskriften Pedagogiska forskning i Sverige under rubriken Pedagogikens kris (Nr 3, 2011) kunnat iaktta just detta.
Avhandlingen, tydligtvis den första ”teoretiska” i svensk pedagogik, var en bred och kritisk vetenskapssociologisk studie av undervisningsforskningens framväxt och utveckling under 1900-talet i USA och Sverige. Den fick en del mycket uppskattande omdömen internationellt, men i det svenska pedagogiksamfundet var det tyst. Jag skriver ”samfundet” för det var som att svära i kyrkan att också självkritiskt granska pedagogikforskningens grundstrukturer (om än delvis delade med andra samhälls- och beteendevetenskaper vid den tiden).
Debattartikeln om pedagogikens kris mötte samma öde, trots att den alltså publicerades i ämnets främsta forskningstidskrift. När dåvarande redaktören för tidskriften Biörn Hasselgren senare (Nr4, 2011) gjorde en utvärdering av debattklimatet i tidskriften noterades: ”På den klara och väl genomarbetade debattartikeln ’Pedagogikens kris’ av Christer Fritzell…vilken tar upp ett antal centrala frågeställningar pedagogiken som vetenskaplig disciplin just nu ställs inför, har inte någon forskande kollega eller annan reagerat, varken skriftligt eller muntligt”.
Öppen, fri och kritiska debatt är forskningens livsluft. Jag kan bara lyckönska SoS om tanken nu är att också få till en debatt här om pedagogikforskningens vetenskapliga karaktär och status. Om detta sedan kan bidra till något motsvarande i mer externa sammanhang, så desto bättre.
Christer Fritzell
pensionerad pedagogikprofessor
chfritzell@gmail.com
Tack för ett mycket intressant och upplysande svar Christer!
Svårt att tala kort om de frågor du berör, men nog är de viktiga. Och nog bör de hanteras även i SOS. Kanske kan du skriva något, för att sätta igång det hela? Med risk för att bli för intern i min observation tycker jag mig se skillnad mellan Amerikansk och Europeisk pedagogisk forskning i det att man i USA är bättre på att verka för, belysa och diskutera forskningens politiska nytta. I Europa tycks man endera (den mer renodlade pedagogiska traditionen) inte vilja befatta sig med det politiska, man vill kritisera skolan på avstånd (eller inte alls syssla med skolan), eller så är man alltför djupt nedsjunken i att just göra politik, men saknar förmåga att lyfta blicken och se det politiska i det man bidrar till i sitt engagemang för “praktiken”. Sedan, jämfört med andra vetenskapsdiscipliner inom våra universitet, om pedagogik och utbildningsvetenskap skiljer sig från andra, ja, bra fråga. Jag var tidigare ingenjör och forskade på värmepumpar. Där fanns ingen kritisk intern vetenskaplig diskussion som helst, vad jag minns. Min egen spaning vad gäller pedagogikens kris är väl att vetenskapen själv bäddade för detta genom 1990-talets reformer. Jag tycker i mina studier mig se hur pedagogik stod ganska högt så sent som 1992-93, Ference Martons debattartiklar fick starkt genomslag och de stora drakarnas ledarsidor stod på hans och Läroplanskommitténs (dvs de pedagogiska forskarnas) sida. Sedan hände det något 1996-98 när första betygen kom och uppfattades som katastrofala jfr vad som förväntades, och med det “kris i skolan”. Skolan åkte hiss som utbildningspolitiska fråga för väljarna, partier och ledande tidningar låg i startgroparna och vad passar väl bättre än en lämplig syndabock, pedagogiskt forskning… nåja, fortsättning följer förhoppningsvis i min bok som kommer 2019 (även om den inte specifikt behandlar den pedagogiska forskningens ställning i samhällsdebatten eller dess inomvetenskapliga kris).
Hälsar Magnus å redaktionens vägnar
Hej Magnus, bara ett förtydligande.
Den brist på intern debatt jag åsyftar gäller inte enskilda empiriska studierområden, utan pedagogikens (resp utbildningsvetenskapens) principiella vetenskapliga karaktär; forskningsparadigmer, metodologier, disciplinär teoribildning osv.
Pedagogikforskningen är sedan en tid hårt ansatt i den offentliga debatten för undermåliga resultat och ibland rent av som ansvarig för allsköns påstått elände i svensk skola. Men pedagogerna är tysta – eller tystade. Jag menar att detta återspeglar en långvarig och allvarlig frånvaro av kvalificerad diskussion inom ämnet beträffande just dess vetenskapliga status och disciplinära möjligheter. Låt mig att ett par konkreta och dagsaktuella exempel:
1, Det framförs i massmedia högljudda klagomål om brist på ”effektstudier” inom pedagogiken: Vilka antaganden om olika vetenskapliga syften och metodologier ligger dolda i sådana krav? Vilka oredovisade förutsättningar om social makt och kontroll i pedagogiska relationer kan spåras? Osv.
2. Debattörer med vetenskaplig legitimation från vitt skilda områden, som t ex hjärnforskning och nationalekonomi, framför gemensamma önskemål om mer ”faktakunskap” i skolan: Vilka insikter om de fundamentala skillnaderna mellan natur- och samhällsvetenskapliga fakta och sanningsanspråk tycks finnas, eller saknas, bland dessa förenade debattörer? Bör kraven tolkas som något annat än en ideologiskt betingad återkomst för rå positivism och vulgär behaviourism? Osv.
Och mer allmänt; är det kanske så att en hel del av de aktuella inslagen i massmediadebatten om skolan snarare är i behov av pedagogiska och vetenskapssociologiska förklaringar än direkta bemötanden?
Jag menar alltså att för att hantera den här typen av frågor med vetenskaplig tyngd snarare än i enskild polemik hade det varit önskvärt med en betydligt grundligare vetenskapsdebatt bland pedagoger och andra intresserade av pedagogisk skol- och undervisningsforskning. /CF
Tack för förtydliganden! Som sagt, det vore kul om du ville skriva något om detta för SOS. Och med tanke på vad du skriver, är det möjligen den här typen av texter du tänker på? Det är en amerikansk kollega som skrivit på vad som verkar vara något som berör de teman du tar upp och som jag lät förkorta och översätta för SOS:
http://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolpolitik/john-l-rudolph-experimentell-och-evidensbaserad-forskning-om-skolan-en-atervandsgrand/
Hej igen!
Jo absolut, i den artikeln exemplifieras det slags resonemang jag syftar på. Jag hade inte sett den tidigare, men där finns flera observationer som kan ligga till grund för fortsatt analys och debatt. Men samtidigt behöver en del skärpas ytterligare. Synpunkten att ”Så långt tillbaka som på 1950-talet kan vi finna statliga försök att omvandla skola och utbildning utifrån forskningspraktiker och organisationsmodeller som hämtats från naturvetenskapernas område, där instrumentell och kumulativ framgång var normen” är t ex alltför begränsad. Som jag redogjorde rätt grundligt för i min doktorsavhandling för snart 40 år sedan (se ovan), var dessa tankar och praktiker högsta mode redan efter sekelskiftet 1900 i USA. En ”science of education” etablerades, taylorismen togs som modell och en effektivtetshysteri utan dess like (hittills…) sattes i rullning.
Jag hoppas kunna återkomma till dessa historiska lärdomar, men det blir nog lite för omfattande för formatet här på SOS. /CF