Arne Engström: Är alternativa kurser i matematik en lösning för skolan?

Det verkar finnas stora problem med matematikundervisningen i landet om vi ser till andelen elever som går ut grundskolan utan godkända betyg. Dessutom är siffrorna nästintill katastrofala på enskilda skolor. I dagens inlägg resonerar Arne Engström kring frågan om det är dags att tänka annorlunda kring matematikundervisningen på högstadiet och ger ett konkret förslag. (red.).

Håller grundskolan på att rämna? Runt 15–20 procent av eleverna blir varje år underkända på det nationella provet i matematik för årskurs nio. I Göteborg finns det skolor där 30, 40 och i en del fall upp emot 50 procent av eleverna underkänns i matematik. Var går gränsen när föreställningen om grundskolan som en skola för alla kraschar? Var grundskolebygget feltänkt redan från början? Byggt på en dröm där elevers olikheter kunde tänkas bort utan att några fick betala för det.

Min didaktiska forskning har varit fokuserad på elever med låga prestationer i matematik, se till exempel Medelsta-studien, Engström och Magne 2003. När man har den aktiva karriären bakom sig, får man ibland anledning att se tillbaka på hur grundskolan har utvecklats de senaste åren. Jag har blivit alltmer kritisk till dess oförmåga att hantera elever som av olika skäl inte tycks passa in. Läsaren bör observera att min kritik mot grundskolan inte är ideologisk, utan empiriskt grundad. Det behövs en synvända för skolmatematiken.

När grundskolan infördes och den första läroplanen Lgr 62 kom, så blev resultatet en kompromiss i den så kallade differentieringsfrågan. I matematik och engelska infördes två alternativa kurser på högstadiet, allmän och särskild kurs. Alternativkurserna i matematik definierades inte, utan den tidigare folkskolans matematikkurs kom att bli förebild för allmän kurs, medan realskolans matematikkurs blev förebild för särskild kurs. Alternativkurserna var naturligtvis en anomali i grundskolan, men kom att bestå i 30 år. Först med Lpo 94 slopades regleringen av alternativkurserna. Därmed försvann de sista resterna av det gamla parallellskolesystemet. Försvann gjorde dock inte skillnaderna i elevers olika förutsättningar att tillägna sig skolmatematikens innehåll.

Individuella skillnader i matematik är tydliga och kan identifieras tidigt i grundskolan. Spridningen mellan eleverna i en årskurs ökar under grundskoletiden. När det är dags för det nationella provet i matematik för årskurs nio ser ut så här:

Fördelningen av provbetygen våren 2024 för riket.

Andel elever (%) som erhållit
respektive provbetyg

Uppgifterna är för läsbarhetens skull avrundade till jämna heltal.

Gruppen som har fått A i provbetyg presterar i toppen av årskursen, kanske till och med ett snäpp högre. De som fått F ligger sannolikt i nivå med en medelelev i årskurs fyra. Det är en stor spridning på elevernas prestationer. Det är dock uttryck för en normal variation. Det är inget ”fel” på de elever som misslyckas med skolmatematiken. De befinner sig på nedre delen av ett kontinuum. För lärare däremot, utgör den stora spridningen ett pedagogiskt dilemma.

Trots att det gått mer än 30 år sedan alternativkurserna försvann har inga fungerande pedagogiska modeller för att hantera dilemmat utvecklats. Det är naturligtvis ett underbetyg till den didaktiska forskningen.

Man kan förvänta sig att runt 15 procent av eleverna har svårt att klara kunskapskraven i matematik. Större delen har en svag teoretisk begåvning. I exemplet med Göteborg handlar det om kommunala skolor i utanförskapsområden. Dessa skolor är i högsta grad dysfunktionella.

De 15 procent lägst presterande eleverna i trean befinner sig i nivå med en medelelev i ettan. I sexan presterar de i nivå med en medelelev i trean. De lägst presterande eleverna hinner inte tillägna sig stoffet, innan det är dags att lära in något nytt. De hamnar hela tiden ohjälpligt efter klasskompisarna.

Varför ska dessa elever när de kommer upp på högstadiet tvingas att läras sig ett stoff som de saknar förutsättningar att lära sig? Eleverna tvingas ju hoppa från årskurs tre till årskurs sju över sommaren. I högstadiets matematikklassrum rätas inga krökta ryggar. Tänk om allt den oro och det stök som finns i dagens grundskola, egentligen är ett rop på hjälp?

Det är kanske dags att införa alternativa kurser i matematik på högstadiet, en lättare för dem som nu misslyckas eller bara är ointresserad av ämnet, samt en svårare för dem som har goda förutsättningar. Den lättare kursen skulle inriktas på vardagsmatematik och med praktiska tillämpningar. Jag undviker medvetet de äldre benämningarna särskild och allmän kurs, vilket var något helt annat.

I min skiss skulle alternativkurserna tydligt skrivas fram i kursplanen och betygen i kurserna skulle normeras var för sig. Duktiga elever skulle bli bättre förberedda för matematik- och fysikkurserna i gymnasiets teoretiska program. Nivån på matematik- och fysikundervisningen skulle kunna höjas.

Kurser på gymnasieskolan skulle ange vilken av kurserna som krävs för att komma in. För yrkesinriktade program behöver man vara mer flexibel. En del kräver mer matematik, andra mindre. Anpassa då programmen. Den lättare kursen skulle underlätta för många elever att ta sig vidare med godkända matematikbetyg.

Idag är det stora avhopp på ingenjörs- och ämneslärarprogrammen på grund av studenternas svaga matematikkunskaper. Dessa döljs tyvärr genom glädjebetyg från gymnasieskolan. Sannolikt skulle avhoppen drastiskt minska om eleverna vore bättre förberedda inför matematikkurserna på gymnasieskolan.

Systemet skulle vara transparent med raka rör. Väljer man en svårare kurs krävs det ett visst i betyg från sexan för att bli antagen. Upptäcker man att man valt ”fel” ska man naturligtvis kunna byta kurs, men man måste kvalificera sig för detta. Alla elever kommer kanske inte att klara en lättare kurs, men en betydligt större andel än idag.

En skiss är inget färdigt förslag. Tärningen är kastad.

Arne Engström, Biträdande professor i matematikdidaktik, Strömstad akademi