Arne Engström: En bredare skoldebatt är nödvändig

Skoldebatten beskrivs ofta som hätsk och polariserad där olika läger försvarar sina positioner och fördömer övriga perspektiv. Arne Engström reflekterar kring skoldebattens möjligheter till mer resonabel lyhördhet och utbyte av argument i en deliberativ anda snarare än svartvit positionering (red.)

Är ett rationellt samtal om skolans problem möjlig? Ett samtal där tolerans och respekt för varandras skilda ståndpunkter råder. Ett deliberativt samtal, i den tyska filosofen Jürgen Habermas anda, där kraften hos det bättre argumentet vinner. Jag har länge hoppats att det skulle vara så, men har börjat tvivla. Jag ska ta min utgångspunkt i en nyligen uppmärksammad rapport från Timbro.

Forskaren Gabriel Heller Sahlgren presenterade i juli en kritik av regeringens satsning på bemannade skolbibliotek. På sociala medier har hans kritik bemötts med upprörda och ilskna inlägg. Bakgrunden till regeringens förslag är en läskris, redovisad i framför allt PIRLS– och PISA-undersökningarna och en förmodad evidens för att skolbibliotek spelar en viktig roll för elevers läsutveckling.

Kort summering av Heller Sahlgrens kritik:

• Det finns ingen generell läskris. Tappet i läsförmågan står de invandrarelever för som inte talar svenska hemma. Slutsats: Insatser borde främst rikta sig till denna grupp elever,
• Det saknas evidens för att bemannade skolbibliotek skulle ha någon effekt på elevers läsutveckling, något som skolbiblioteksföreträdarna hävdat.
• Satsningen är dyr och det vore bättre att satsa pengar på insatser som är evidensbaserade, såsom
• Phonics, en systematisk träning i avkodning av ljud, bokstäver och ord samt kopplingen mellan dem,
• Smågruppsundervisning, en effektiv, men resursintensiv insats och som därför bör prioriteras för svaga läsare,
• No Excuses-modellen med ett starkt fokus på elevdisciplin och kunskaper. Den är emellertid inte förenlig med svensk skollag och därför bör det göras förändringar i skollagen som möjliggör införandet för denna modell.

Jag fann Heller Sahlgrens rapport intressant och stimulerande. Den är naturligtvis inte invändningsfri, förslagen om satsning på evidensbaserade insatser som phonics och smågruppsundervisning är tämligen okontroversiella. Däremot är jag tveksam till förslaget om en uppluckring av skollagen för att kunna införa No Excuses-modellen, som används bland annat i skolor i hårt segregerade områden för svarta och latinos i USA. Den amerikanska sociala och politiska kontexten är helt annorlunda än den svenska, vilket sällan berörs när amerikanska pedagogiska modeller föreslås. Det saknas också en konsekvensbeskrivning av vad en uppluckring av skollagen skulle kunna medföra.

”Educationalizing social problems”, det vill säga att skolans huvudsakliga uppgift är att lösa sociala problem, är en djupt förankrad föreställning i amerikansk utbildningsfilosofi. Detta framstår för övrigt utgöra själva kärnan i Socialdemokraternas skolpolitik. Den har emellertid aldrig fungerat och kommer knappast att göra det i framtiden heller.

Jag trodde att rapporten skulle kunna tjäna som en utgångspunkt för ett rationellt samtal om skolans ”läskris”. Men ack, vad jag bedrog mig. Landets ledande skoldebattörer på vänstersidan tycks samfällt ha gått till storms mot Heller Sahlgren, men ingen har försökt bemöta hans argument. Däremot är deras inlägg fyllda av halmgubbar, anekdotisk bevisföring, falska dikotomier och andra argumentationsfel.

Många skolfrågor saknar, förvånande för en del kanske, en tydlig vänster-högerdimension. Ett exempel är friskolor. Det var bara under runt 15 år som vi hade ett offentligt skolmonopol i det här landet. Annars har alternativa skolformer, till exempel privata flickskolor och samskolor, varit ett normalt inslag i det svenska skolsystemet, liksom det är i de flesta europeiska länder. Religiösa friskolor likaså. Däremot är aktiebolag som ägare av skolor en anomali i Europa.

Motståndarna till friskolor polariserar och moraliserar diskussionen på sociala medier. Den som förordar fria skolor hånas och förlöjligas. Skoltwitter fungerar i detta avseende närmast som en slask. Det deliberativa samtalet bryter här samman. Ingen är intresserad av att lyssna på den andres argument.

Mycket tyder på att skoldebatten ytterligare kommer att polariseras inför nästa val. De rödgröna tycks vilja göra frågan om friskolor till en huvudfråga i valet. Socialdemokraterna tycks satsa på en återställare av det fria skolvalet och förbjuda friskolor. Själv är jag tveksam till om detta är en framgångsrik strategi. Utbildning har i Sverige alltmer kommit att uppfattas som a private good. En ökande andel föräldrar och elever vill ha friskolor som ett alternativ i valet av skola. Om friskolorna mobiliserar sina anhängare riskerar Socialdemokraterna att hamna i liknande sits som de gjorde i löntagarfondsfrågan.

Allvarligare är dock att en sådan polarisering kommer att blockera en viktig diskussion om skolans problem, såsom stök och oro i klassrummen och låga kunskapsresultat. De största problemen hittar vi i kommunala skolor i våra utanförskapsområden. Runt var femte elev i de fyra största städerna är inte behörig att börja ett nationellt program i gymnasieskolan i höst. Situationen är egentligen värre än så. Det finns elever som fått ett godkänt betyg trots att de inte nått kunskapskraven. Hittills har politikernas svar varit nedläggning av de sämsta skolorna och bussning av elever. Frågan är om inte denna politik har nått vägs ände.

Vi behöver ett deliberativt samtal om skolans många och djupa problem. Jag har svårt att se att något av de politiska blocken har formulerat något som ens kan liknas vid ett förslag till hur skolans omfattande problem ska kunna hanteras. En ökande polarisering blockerar en allvarligt menad diskussion. Det är tyvärr lätt att bli pessimistisk om möjligheten att föra ett rationellt samtal om skolan.

Arne Engström

Biträdande professor i matematikdidaktik

Strömstad akademi