Skola och SamhälleEric Cardelús: Kan vi mötas i samtalet om det vi är oense om?
Med avstamp i en aktuell roman av Lena Andersson och en intervju med Jonas Linderoth funderar Eric Cardelús om våra möjligheter att mötas i samtal där vi är djupt oeniga – och efterlyser en renässans för den akademiska välvillighetsprincipen (red.).
Ibland sammanstrålar två röster i ett gemensamt tema och det blir dubbelt intressant. Nyss hände det mig med författaren Lena Andersson och professorn Jonas Linderoth. I den årsfärska romanen Män och kvinnor berättar Lena Andersson om en grupp kvinnor och män som tampas med livet och kärleken. Det är en fin roman, som blir extra spetsig genom en parallellhandling som skildrar kärleksförhållandet mellan Lotta och Douglas, två älskande med olika syn på skolan, pedagogiken och kunskapen.
Hon, docent i pedagogik, lutar åt vänster och är en anhängare av det som ofta benämns progressivism (även kallat postmodernism, flumskola mm av belackarna). Han, mellanchef på Utbildningsdepartementet, har en mer traditionell och (ny)konservativ syn på skola och utbildning (även kallat katederundervisning, avkontextualiserat lärande mm av belackarna).
Kärlekens låga flammar ändå upp där på en träff hos utbildningsministern, motiverad av att den rysk-svenska läraren Olga mottar ett prestigefullt pedagogiskt pris. När Lotta pliktskyldigt gratulerar Olga – som tänker annorlunda om skolan – hör hon samtidigt ”ogillandet i sin egen röst” medan det ”går ilningar av irritation” genom henne. När Lotta frågar syrligt om motiveringen till priset, blir svaret: ”Jag brukar hävda att det är läraren som bestämmer i klassrum av det enkla skälet att läraren vet vad eleverna behöver lära sig.” (s.85) Komplicerat? Men så finns kärleken, kraften som sägs övervinna allt.
Så – hur går det? Här ska inte spoilas. Klart är ändå att Andersson, skarpt och sarkastiskt, filosofiskt och finurligt fångar mycket av den skolpolitiska och pedagogiska tidsandan på kornet. Hon prickar in denna ofta så infekterade debatt mellan två läger i dessa intensiva skolreformstider: lägret som vill att skolan ”går tillbaka till grunderna”, har mer disciplin och är mer lärarcentrerad, respektive lägret som varnar för att detta kan skapa en avkontextualiserad, omodern och elevfrånvänd syn på undervisning och lärande. Synligt även i mikrodebatter som skärm vs. pärm, mobilförbud, obligatoriska språktest, phonics mm.
Skickligt visar Andersson mer än förklarar. Och på blott 270 sidor underhållande och luftig text uttrycker hon mer än vad hyllmeter med snårigt skrivna avhandlingar oftast gör.
Nu till pedagogikprofessorn Jonas Linderoth, som i en fredagsintervju på mediehuset Kvartal, berättar om personliga och pedagogiska frågor, intervjuad av Henrik Höjer, disputerad historiker och journalist. Podden bär titeln ”Jag uppfattades som en förrädare”, en spegling av innehållet där Linderoth skildrar hur han frystes ut för sitt oliktänkande på sin pedagogiska institution och arbetsplats.
Att lyssna på intervjun är smärtsamt, att inse denna omfattande mobbning och utfrysning av personal på pedagogiska högskoleinstitutioner som ju ska fungera som speciella fanbärare och bastioner för flerstämmighet och demokrati, tolerans och mångfald. Extra viktigt blir detta genom det dubbla uppdrag lärarutbildningar har: att bedriva en demokratisk, forskningsbaserad och etiskt präglad statlig och skattebaserad kunskapsverksamhet, men också bibringa detta till morgondagens lärare och ut till skolfältet. Så lärarutbildningar ska alltid föregå med extra gott exempel. Utifrån Linderoths berättelse har detta inte skett, inte alls. Linderoths egen förklaring till det inträffade – som orsakade ett stort lidande – var att han ”riktade kritik mot sitt eget skrå”. I hans egna ord ”häpnar han över hur dåliga seniora akademiker är på att ta debatt”. Ändå är tolerans och hantering av oliktänkande en av akademins centrala uppgifter. Länkat till detta finns den så kallade välvillighetsprincipen, som ofta lyfts fram i akademiska och intellektuella sammanhang, en standardmodell för socialt och kognitivt umgänge på ett universitet och i dess seminarierum. Enligt denna välvillighetsprincip ska man lyssna och bemöta sin motparts bästa argument välvilligt, alltså anstränga sig för att förstå och tolka den andra konstruktivt, gärna artigt. Annars riskerar det demokratiska samhället att falla ihop i en konfliktstyrd och toxisk enklavisering och tribalisering, ”ett-antingen-är-du-med-oss-eller-mot-oss”, tendenser som tyvärr syns i ökande grad över hela världen idag, inte minst bland makthavare på andra sidan Atlanten.
Men låt oss inte sörja, utan organisera. Sammanfattningsvis erbjuder Andersson och Linderoth två spännande och skarpa röster som i grunden berättar om samma sak. Att ett civiliserat och fungerande demokratiskt samhälle bygger på att vi tolererar, hanterar och värderar oliktänkande väl. Och detta gäller i hela samhället, men speciellt i de lärda seminarierummen och korridorerna.
Eric Cardelús, Fil dr i didaktik/lektor samt gymnasielärare
Referenser
Andersson, L. (2025). Män och kvinnor. Polaris: Stockholm.
Kvartal-podd, Fredagsintervjun, 28 mars 2025, medverkande Jonas Linderoth och Henrik Höjer.
One Comment on “Eric Cardelús: Kan vi mötas i samtalet om det vi är oense om?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack för en mycket välskriven och tänkvärd text. En text som, precis som du skriver, kan appliceras på både det lilla och stora samtalet i små och stora sammanhang. Inte minst i de små sammanhang som lägger grunden för vårt samhälles framtid. Sådana undersökande samtal fanns mer systematiskt på lärarens mentors/klassföreståndare-tid förr i skolans värld. Samtal som avhandlade såväl pedagogiska som sociala spörsmål. Dessa ständigt pågående samtal löste många gnisselytor i högstadieungdomarnas skolvardag. Och så över tid blev gruppen/klassen ett vi som strävade tillsammans.