Ingrid Carlgren: En bildningsskola för alla – eller ”olika för olika”?

Vad handlar debatten om skolans kunskapssyn om, egentligen? Ingrid Carlgren ser en underliggande agenda där kunskap åt vissa – snarare än kunskap åt alla – verkar vara målet. (red.)

Under hösten 2017 har en alltmer intensiv kunskapsdebatt tagit form. I böcker och tidningsartiklar attackeras det ”tänkesätt” (se till exempel Dagens Nyheters ledare den 30 december) och den kunskapssyn som påstås vara orsaken till de dåliga kunskapsresultaten i den svenska skolan. Kunskapssynen beskrivs som postmodern, konstruktivistisk och relativistisk, och påstås förorda personligt subjektiva åsikter framför faktagrundade uppfattningar. Istället för att fokusera kunskaper påstås ”den rådande kunskapssynen” också innebära att eleverna ska undervisas i generella förmågor. Förutom att kunskapssynen på så vis beskrivs som faktafientlig kopplas den ihop med oordning och kaos, nedmontering av lärarnas auktoritet samt en undervisning där eleverna söker sig fram och bygger upp sin egen kunskap grundad enbart på subjektiva erfarenheter.

Kan det verkligen vara så? Att den kunskapssyn som förfäktas i läroplanerna förordar subjektiva åsikter framför kunskaper, och nedvärderar fakta såväl som ordning? I boken Kunskapssynen och pedagogiken skriver idéhistorikern Ingela Wållgren angående de nuvarande kursplanerna att ”betygskriterierna är preciserade och avancerade. De beskriver förmågor som kräver en mycket djup grundkunskap om historia. I ljuset av sådana kriterier är det utomordentligt viktigt att eleverna lärt sig en mängd fakta och kunskaper” (sidan 87). För mig är det därför tydligt att den här kursplanen kräver att lärarna arbetar mycket med elevernas kunskaper. Men istället drar författaren slutsatsen att fakta och kunskaper inte poängteras?

I ett annat kapitel i samma bok hävdar Inger Enkvist att läroplanen förordar att eleverna ska diskutera och inte lära sig något med hänvisning till bland annat en skrivning om att lärarna ska bedöma elevernas förmåga att diskutera samhällsproblem med utgångspunkt i naturvetenskapliga kunskaper. Kursplanen föreskriver alltså en undervisning som ska göra det möjligt för eleverna att utveckla kunskaper så att de kan diskutera sådana frågor på ett kvalificerat sätt.

Dessvärre är inte Ingrid Wållgren och Inger Enkvist ensamma om att tro att kursplanerna föreskriver att generella förmågor ska ersätta de ämnesspecifika kunskaperna. Det är en uppfattning som finns representerad på såväl lärarutbildningar och Skolverket som i facebook-grupper för lärare (till exempel the Big Five) – liksom hos ofta anlitade föreläsare på våra skolor. Till exempel hävdar en av de mest anlitade föreläsarna om bedömning och betygssättning i en youtube-video att det endast är de i kunskapskraven utpekade förmågorna som ska bedömas – inte elevernas innehållsliga kunskaper.

Är det då vad som förordas i skolans läroplaner? Jag menar att svaret på den frågan är nej. I kursplanerna för skolans ämnen finns mål i form av domänspecifika förmågor. Undervisningen ska behandla ämnenas centrala innehåll på ett sätt som ska göra det möjligt för eleverna att utveckla sin förmåga att till exempel använda biologins begrepp, modeller och teorier för att beskriva och förklara biologiska samband i människokroppen, naturen och samhället (biologi), eller: analysera hur naturens egna processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer i olika delar av världen (geografi).

Kritiken av kunskapssynen bygger på en rad medvetna eller omedvetna missuppfattningar. Den kunskapssyn som faktiskt finns framskriven i läroplanerna, lyfter fram faktakunskaper som en aspekt av allt kunnande, men alltid i förening med vissa färdigheter, viss förståelse och viss förtrogenhet. Därigenom kan kunskaper aldrig reduceras till att vara enbart faktakunskaper – de är alltid inbäddade i någon form av sammanhang och aktivitet. Men också omvänt: att allt kunnande också inbegriper faktakunskaper.

Ett återkommande påstående är att grundkunskaper är nödvändiga för att utveckla mer avancerade kunskaper. Det är svårt att invända emot. Underförstått verkar det dock finnas ett tänkande om att eleverna först måste tillägna sig faktakunskaper, för att därefter, med hjälp av dessa byggstenar, kunna börja analysera och göra olika saker som leder till djupare kunskaper. Grundfrågan om hur de tillägnar sig faktakunskaperna nämns däremot inte.

Kritiken gör inte heller någon åtskillnad mellan postmodernism, konstruktivism och progressivism. På så vis likställs till exempel en biologi- och psykologigrundad konstruktivism med fokus på samspelet mellan individens kognitiva utveckling och förmågan att tillägna sig olika slags kunskaper, med en postmodern inriktning mot livet och världen som text. Sammanblandningen är ganska häpnadsväckande. Och påståendet att progressivismen upprättat en motsättning mellan kunskapsförmedling och elevernas socio-emotionella utveckling (se till exempel Henrekson et.al., 2017, sidan 73) är helt enkelt inte sant. Tvärtom handlar de progressiva pedagogiska teorierna om hur elevernas utveckling kan knytas samman med tillägnandet av kollektivt framtagna kunskaper, organiserade i ämnen.

Kritiken mot ”den rådande kunskapssynen” blandar ofta samman frågan om vad kunskap är med frågor om hur kunskap bildas och hur eleverna kan tillägna sig kunskaper.  Sammanblandningen gör att konstruktivistiska lärandeteorier betraktas som teorier om kunskap. Men lärandeteorier om kunskapstillägnan kan mycket väl kombineras med föreställningar om kunskapen som såväl objektiv som subjektiv.

Men handlar debatten verkligen om kunskapssynen? Snarare än att diskutera kunskapens karaktär verkar det vara en massa annat som står i fokus. Detta blir särskilt tydligt i boken Kunskapssynen och pedagogiken där införandet av en gemensam skola för alla pekas ut som ett stort problem. Genom att ifrågasätta kunskapssynen skapas en legitimitet (som idag får extra näring av diskussionen om faktaresistens) för en annan agenda för skolan än vad som uppfattats som självklart under lång tid. Istället för en strävan efter en bildningsinriktad och likvärdig skola för alla barn och unga kan den nya agendan beskrivas som ”olika för olika” med en strävan efter att återinföra uppdelningen av skolan i en skola för “folket” med fokus på faktakunskaper och disciplin och en annan för barn till mer resursstarka föräldrar som väljer skolor med andra inriktningar.

Ingrid Carlgren är professor emerita i pedagogik vid Stockholms universitet

Referenser

Henrekson, M., Enkvist, I., Ingvar, M. & Wållgren, I. (2017). Kunskapssynen och pedagogiken: Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas. Stockholm: Dialogos förlag.