Karin Alnervik: Vad kommer att utvecklas ur den praktiknära forskningen i förskolan?

Karin Alnervik pekar på vikten av – och utmaningen i – att utveckla former för praktiknära forskning. Hur gör man för att den praktinära forskningen inte ska bli till en betungande uppgift för förskolans personal? Hon menar att det är viktigt att bland annat diskutera vems behov det är som tillgodoses via den praktiknära forskningen. Risker är att man driver på en redan inslagen anpassning av förskolan till skolan (red.)

I mitt uppdrag som koordinator för satsningen på praktiknära forskning i förskolan vid Örebro universitet har jag reflekterat över de förväntningar som finns på praktiknära forskning[1]. Det handlar både om möjligheter och svårigheter att forska tillsammans förskolepersonal och forskare och det handlar om vilket utfall som detta kan ge. Det finns många aspekter och funderingar som vi om några år kommer att få någon form av svar på, som: Blir denna satsning en möjlighet till praktikutveckling av utbildningen på förskolorna eller kommer det mest att upplevas som ”ytterligare en pålaga” för förskolepersonal i tider av nedskärningar? Vilka är egentligen förskolans behov av forskning idag? Kommer den praktiknära forskningen att gynna förändringsarbete i förskolan på ett för barnen positivt sätt? Och kommer förskollärarutbildningen genom satsningen att bli bättre på att förbereda förskollärarstudenter för sitt kommande yrkesliv genom att studenter erbjuds möjlighet att delta i praktiknära forskning? Frågorna är många.

Forskningen ska i högre grad svara mot skolväsendets behov

I 2015 års skolkommission beskrivs vikten av att olika vägar prövas för att lärare ska engageras i forskning, men också att forskning ska nå de som arbetar ute i skolorna:

Mycket skolforskning har fokuserat skolan och utbildningsväsendet, men inte primärt haft som syfte att utveckla kunskap som lärare kan ha användning av i sitt praktiska yrkesutövande. Denna undervisnings- och verksamhetsutvecklande praktiknära forskning är betydelsefull för såväl lärarprofessionens som skolans utveckling. En sådan forskning, med förankring såväl i den direkta skolmiljön som i den grundläggande forskningen, stärker skolans vetenskapliga bas. (SOU 2016:38, s. 147 – 148 )

I det arbete vi påbörjat i Örebro har vi inledningsvis valt att identifiera förskolornas behov av praktiknära forskning. Tillsammans med utvecklingsstrategier från kommuner i Örebro fördes ett inledande samtal. Vid dessa tillfällen ringades 5 teman in: Kvalitetsarbete, arbete i flerspråkiga förskolor, matematik, kollegialt lärande och förskollärarrollen. I nästa steg inbjöds rektorer eller ansvariga för förskolorna i regionen som var intresserade av något av dessa teman för att diskutera vad i temat som kunde vara relevant för dem. Rektorerna fick också i uppgift att fundera över vilka möjligheter de i praktiken har att delta i praktiknära forskningsprojekt och vilka möjligheter de har att avsätta resurser för delta. Därefter gick en förfrågan ut till Örebros universitets förskoleforskare om de var intresserade att delta i praktiknära forskningsprojekt som utgick från de fem teman som hade identifierats i mötet med skolhuvudmän och förskolechefer. Fem förskoleforskare med intresse av att delta träffades för att tillsammans diskutera vilka som hade möjlighet att ingå i ett projekt.

Nu hösten 2019 ligger fyra praktiknära forskningsprojekt i startgroparna som kommer att starta i olika omfattning. Två av forskningsprojekten ansvarar jag själv för. Tillsammans med rektorer i en kommun och tillsammans med en rektor, en specialpedagog och ansvariga förskollärare i en annan kommun ska vi börja närma oss kollegialt lärande utifrån aspekter som bygger på de engagerade deltagarnas behov, kompetenser och engagemang. Här kan intressanta erfarenheter utvecklas till beprövade erfarenheter eller intressanta frågeställningar för både förskolepersonal och mig som forskare. Tillsammans kan vi sedan finna former och metoder för den praktiknära forskningen.

Vems behov?

Men vad innebär det att börja i skolväsendets behov? I denna process har jag funderat över om vi inledningsvis startat projektet på något annat sätt, vilka frågor/teman hade lyfts då? Om vi hade börjat med att samtala med förskollärare eller barnskötare om vad de såg för behov av praktiknära forskning, hade behoven beskrivits på ett annorlunda sätt? Vems behov får styra? Dessa funderingar har kommit utifrån möten med ”gamla kollegor” som tappat geisten för sitt arbete de sista yrkesåren trots ett stort engagemang i alla år för sitt yrkesval. Är det enbart för att de börjar bli ”gamla och trötta”? Inte nödvändigtvis. Genom åren har jag mött förskollärare som var på väg att pensioneras som inte ville sluta arbeta eftersom arbetet var så spännande. När jag har funderat kring detta tänker jag att de funnits i sammanhang med handledare eller rektorer som lyft och synliggjort deras yrkeskunskap på olika sätt. Det har varit förskollärare som arbetat med skapande och kreativa lärprocesser, exempelvis genom bild, lerarbeten, drama, sång och dans. Detta är exempel på en förskoledidaktik som har rötter i förskolans historia och som ledning förstått och uppmärksammat.

Sjöstrand Öhrfelt (2019) lyfter i en artikel fram två diskursiva förskjutningar som författaren menar skett under de senaste 20 åren inom den svenska förskolan. Förskjutningar som har att göra med en ”gradvis anpassning till utbildningssystemet” men också ”Förändringar mot en transnationell harmonisering ” (s. 44). Detta har bland annat inneburit:

När förskolan definieras och problematiseras utifrån nya, skolrelaterade, premisser anses den ofta brista i kvalitet och inte vara tillräckligt effektiv. Pedagogerna anses inte tillräckligt professionella utan i behov av kvalificering och förbättring och resultatet av verksamheten anses inte tydligt i relation till de uppsatta målen (Skolinspektionen 2018). Konsekvensen blir att ett av de mest centrala innehållet i förskolan blir utvecklingsarbete, i form av strukturerad självskattning, systematiska och kontinuerliga utvärderingar, kollegial granskning och kvalitetssatsningar, och där mer diminutiva värden, som till exempel omsorg och lek, inte kan konkurrera (Löfdahl & Folke-Fichtelius 2014). Den andra centrala diskursiva förskjutningen har inneburit att det i den svenska förskolan traditionellt autonoma och kompetenta barnet istället beskrivs inom ramen för en samhälls- och framtidsorienterad kontext i vilken barnets kognitiva förmågor hamnar i förgrunden (s. 45).

I texten lyfts att förskolepersonalen inte är tillräckligt professionell utifrån de nya skolrelaterade premisserna till exempel. Är det så att jag/vi nu i den praktiknära forskningen följer den inslagna anpassningen till skolsystemet och att detta behov också kommer att vara styrande i ”våra projekt”? Hade teman som lek, omsorg och skapande i olika former istället varit exempel på teman om vi börjat fråga förskollärare och barnskötare först?

Jag hoppas dock att vi på den inslagna väg vi provar finna värdefulla erfarenheter i förskolan och ”vetenskapliggöra dessa” och att vi därmed lyckas fånga kvalitativa aspekter av den förskoleverksamhet (som nu heter utbildning) som vi i Sverige tidigare varit så stolta över. Förhoppningsvis kan den praktiknära forskningen bidra till engagemang och geist och att förskolan som arbetsplats kan uppfattas som spännande att söka sig till. För vi behöver lyfta förskolan, synliggöra positiva bilder av förskolläraryrket och visa på den meningsfullhet som det innebär att få vara en del av en ung människas liv några år. Men framförallt behöver barn få möta vuxna som är nyfikna och som med engagemang och kreativitet vill upptäcka livet tillsammans med dem.

 

Karin Alnervik är lektor och koordinator för praktiknära forskning i förskolan vid Örebro Universitet.

 

Referenser

Sjöstrand Öhrfelt, M. (2019). Export och import av den svenska förskolemodellen via transnationell utbildningspolicy. Utbildning & Demokrati, 28, Nr 1, 29-53.

SOU 2016:38. Samling för skolan : nationella målsättningar och utvecklingsområden för kunskap och likvärdighet : delbetänkande. Stockholm: Wolters Kluwer.

För den som är intresserad går det att läsa mer om Ulf avtal och framtidens lärarutbildning på hemsidan.

One Comment on “Karin Alnervik: Vad kommer att utvecklas ur den praktiknära forskningen i förskolan?

  1. Som svar på artikelrubrikens fråga. Inte så mycket. Traditionell forskning med alla de formella krav som därtill hör leder inte så långt. Men med en mindre pretentiös försöksverksamhet och utbyte av erfarenheter kan man komma långt. Att införa kunskapskrav som hör hemma i grundskolan är mindre välbetänkt. Men att under kravlösa och lekfulla former försöka ge eleverna de förutsättningar i språkförståelse som de behöver för att lyckas i skolan borde vara en desto angelägnare uppgift för förskolan.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS