Marcus Larsson: De effektiva – om varför välfärdens medarbetare går sönder

I dagarna ger tankesmedjan Balans ut sin egen bok “De effektiva”. Den handlar om samhällets krav på att välfärden hela tiden ska bli billigare och bättre och om att politiker genom ofta dolda effektiviseringskrav i budget styr vård, skola och omsorg så att dess medarbetare hela tiden får lite mer att göra.

För nästan exakt tio år sedan fick jag ett boktips av en socialdemokratisk politiker i den utbildningsnämnd jag då satt i. Jag hade ifrågasatt kommunens effektiviseringskrav på förskolan och skolan och rekommenderades därför att läsa ”Den orättvisa skolan” av Stefan Fölster (dåvarande chefsekonom på Svenskt Näringsliv.), Monica Renstig och Anders Morin.

Det orättvisa med skolan då var, enligt författarna, att svenska elevers kunskaper försämrats och att skillnaderna mellan elevers prestationer ökat. Författarna drog slutsatsen att det inte är mängden resurser som är det viktiga för att vända den negativa utvecklingen, utan hur resurserna används.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev Fölster och hans medförfattare att myten om resursbristen ”förlamar skolutvecklingen”. De föreslog att kommunpolitiker skulle ta fram mätbara kunskapsmål, att lärarnas tid med elever behövde öka och att huvudmännen borde satsa på högre och mer individuellt satta löner, även om det skedde till priset av en lägre lärartäthet. Samt förstås att inte öka skolans resurser, utan använda de resurser som finns på rätt sätt.

Under de tio år som gått sedan boken ”Den orättvisa skolan” släpptes har skolans styrning utvecklats precis i den riktning som författarna önskade. Lärare och rektorer har fått i uppdrag av sina kommunala skolpolitiker att genom olika skolutvecklingsinsatser använda skolans resurser på ett bättre sätt och de lärare som ansetts ha bidragit mest i det arbetet har gynnats genom den individuella lönesättningen.

Samtidigt har politiker skurit ner på skolans resurser, precis som Fölster föreslog. Eftersom väljare inte uppskattar nedskärningar lika mycket som Svenskt Näringsliv uppskattar nedskärningar har politiker sagt att de satsat på skolan, men i hemlighet gjort årliga besparingar under namnet ”effektiviseringskrav”. Men resultaten har inte blivit de utlovade. Trots att Fölsters fokus på skolutveckling, målstyrning och individuell lönesättning blivit politisk verklighet har skillnaderna mellan svenska elevers prestationer fortsatt att öka.

”Den orättvisa skolan” blev en bibel för NPM-styrande kommunpolitiker. I dagarna kommer tankesmedjan Balans ut med “De effektiva”, en bok som belyser det perspektiv som Stefan Fölster helt förbisåg: vilka konsekvenser besparingspolitiken skulle komma att få för de anställda i skolans arbetsbelastning och arbetsmiljö.

Ett kapitel i vår bok behandlar Stockholm stads budget och hur ett årligt besparingskrav på ungefär en procent urholkat förskolans och skolans resurser över tid, samtidigt som de statliga kraven på verksamheterna ökat. Vi menar att den ökade stressen i förskolan och skolan och den alarmerande lärarbristen är en konsekvens av att den här typen av effektiviseringskrav skapar ett växande glapp mellan krav och resurser.

I ett annat kapitel ger vi exempel på hur Sveriges Kommuner och Landsting och landets kommunpolitiker ser digitalisering och automatisering som lösningen på både lärarbrist och effektiviseringskrav. Kommunpolitiker tar pengar som utbildningssektorn behöver för att betala löneökningar och skickar tillbaka dem till förskolan och skolan i form av projektpengar att söka för ökad digitalisering.

Varken jag eller min kollega Åsa Plesner är skolforskare eller särskilt aktiva i den pedagogiska debatten. Vi kan inte uttala oss om huruvida det stämmer att man kan förbättra skolans resultat utan att öka skolans resurser eller om digitalisering kan ersätta lärare. Syftet med boken ”De effektiva” är att synliggöra att politiker sparar på förskolan och skolan trots att de säger att de satsar.

Jag tycker att vår bok är angelägen för att förstå skolans ekonomiska styrning. Boken handlar om ökade krav på effektivitet i välfärden, den är inte en pamflett mot skolutveckling. Det Skola och Samhälles läsare kan reflektera över är dock i vilken utsträckning de själva vill vara en del av att förverkliga den politiska övertygelsen att skolutveckling och digitalisering ska möjliggöra minskade kostnader för förskolan och skolan.

Kanske är det istället dags att göra motstånd mot effektiviseringsmantrat och den ideologiska föreställningen att det går att göra förskolans och skolans verksamhet ständigt bättre men billigare.

Marcus Larsson driver tillsammans med Åsa Plesner Tankesmedjan Balans. Han har tidigare varit kommunpolitiker, men är numera fackligt aktiv i Lärarförbundet och jobbar som studie- och yrkesvägledare på två skolor i Göteborgstrakten.