Sten Svensson: Kunskapsrörelsens tredje våg – kunskapsargumenten i ny förpackning

I den fjärde och sista i en serie om upphovet till dagens kunskapsdebatt beskriver Sten Svensson hur argument från 1980-talets kunskapsrörelse idag fått en ny förpackning. När de borgerliga kritikerna av den sammanhållna skolan nu fått allt de vill ha: fritt skolval, fristående skolor, konkurrens, skolpeng, aktiebolag, målstyrning, fasta kunskapskrav och skarpa skolinspektioner – då används istället kunskapsargumenten för att skyla över skolmisslyckandet (red.) 

I stort sett samma kritik med samma argument som kunskapsrörelsen förde fram på 1980-talet och som Jan Björklund och Hans Bergström förde fram på 1990-talet, förekommer än idag. Ett exempel är Inger Enkvist, professor emerita i Lund. I flera böcker (bl. a. Enkvist, 2016) och i en rad tidningsartiklar har hon gått till attack mot den svenska sammanhållna grundskolan, som här i en debattartikel i Dagens Industri, 10/6 2016:

”I ett nyligen avslutat forskningsprojekt har jag studerat lagar som reglerar svensk grundskola. Det skrämmande resultatet är att svenska myndigheter sedan 1962, i mer än 50 år, har framhävt sociala mål för skolan framför kunskap. Lyssna på dagens regeringsföreträdare, och ni kommer att höra att skolan ska vara ”likvärdig”, inte att den ska ge bästa möjliga kunskaper.”

Enkvist hävdar att de politiker som införde grundskolan prioriterade arbetsformer, jämlikhet och att fostra demokratiska människor framför att skolan skulle lära ut kunskaper. Hon ser en motsättning mellan jämlikhet och kunskaper, det ena utesluter det andra. Enligt Enkvist är det införandet av grundskolan som orsakat Sveriges fallande resultat i PISA och de andra internationella studierna som vi sett under 2000-talet.

Några citat som visar att de sociala målen ska sättas före kunskapsmålen finns inte i Enkvists artiklar och det beror på att det inte står så i källorna. Om det inte står ordet kunskap i varje mening tolkar Enkvist det som att de ansvariga har andra mål. Verkligheten visar dessutom att den sammanhållna grundskolan hade goda resultat fram till och med 1990-talet (Skolverket, 2004). Det visar att det går utmärkt att kombinera en skolpolitik som strävar efter jämlikhet med goda kunskaper.

Jonas Linderoth, professor vid Göteborgs universitet, anser att det lanserades en ny kunskapssyn och en ny pedagogik i utredningen Skola för bildning, som föregick 1994 års läroplaner. En pedagogik som Linderoth (2016) kallar för ”Konstruktivistiskt inspirerad pedagogik”. Linderoth menar att dessa idéer har ett delansvar för den nedåtgående trenden i elevernas kunskaper.

Även Henrekson, Enkvist, Ingvar och Wållgren hävdar i boken Kunskapssynen och pedagogiken (2017) att skolan genomsyras av en postmodern/relativistisk/konstruktivistisk kunskapssyn vars kärna är att all kunskap är relativ och att den inte kan överföras från en lärare till en elev. Denna kunskapssyn skulle ha lanserats i utredningen Skola för bildning. Samma åsikt har även förts fram av skoldebattören Isak Skogstad, Per Kornhall och Åsa Wikforss i Svenska Dagbladet.

Problemet för dessa debattörer är att utredningen Skola för bildning (1992) inte genomsyras av den närmast kunskapsförnekande kunskapssyn som de påstår. Den utredningen går igenom det aktuella forskningsläget och den för ett utförligt och mångfacetterat resonemang om olika kunskapsformer och om hur elever lär sig.

”Fyra olika kunskapsformer diskuteras i betänkandet; fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Det måste finnas en balans mellan dessa kunskapsformer eftersom de kompletterar varandra och utgör varandras förutsättningar.” (s. 79)

En av Skola för bildnings huvudtankar är att den föreslår en övergång till målstyrning. Det innebär att utredningen inte går in på hur undervisningen ska ske utan dessa frågor lämnar de i huvudsak över till lärarna att avgöra.

”Läroplanen skall ange de nationella målen, men den skall, till skillnad från tidigare, inte ge anvisningar om hur målen skall nås, dvs. val av stoff, arbetssätt och arbetsmetod.” (s. 141)

Även om kunskapssynen vore sådan som dessa debattörer påstår, kan de inte visa att denna syn präglar lärarna och arbetet i skolan. Debattörerna hänvisar till OECD-undersökningen Talis. Men Talis frågar inte lärarna om de anser att all kunskap är relativ och att den inte kan överföras från en lärare till en elev. Däremot har undersökningen frågeställningar som visar att olika mer eller mindre konstruktivistiska arbetsformer är utbredda i alla OECD-länder. De svenska lärarna svarar ungefär som genomsnittet i OECD på frågorna i Talis och om de avviker så svarar de att de instämmer i lägre grad.

Enkvist, Henrekson med flera hävdar att den förändrade kunskapssynen och de följande arbetsformerna ligger bakom de svenska elevernas sjunkande resultat i till exempel PISA. Med tanke på att de svenska lärarna har ungefär samma syn på arbetsformer som lärare i andra länder blir den slutsatsen märklig. Med samma kunskapssyn har de svenska resultaten sjunkit betydligt mer än i andra länder.

Däremot har Isak Skogstad med flera rätt i sin kritik när de pekar på den trend där eleverna har lämnats att arbeta på egen hand utan tillräckligt med lärarstöd. Men det är ingen arbetsform som kan kallas konstruktivistisk och mig veterligen är det ingen som förordar den modellen. När det gäller arbetsformer och kunskapssyn i 2011 års läroplan har Ingrid Carlgren belyst de frågorna på ett klargörande sätt i Skola och Samhälle.

Diskussionen om arbetsformerna tog fart när 1946 års skolkommission föreslog en nioårig sammanhållen grundskola för alla. Kommissionen ansåg att de arbetsformer som präglat realskolan behövde utvecklas och kompletteras för att undervisningen skulle fungera väl när alla i en årskull skulle undervisas tillsammans. Kritikerna hävdade att det inte gick utan eleverna måste delas upp. Den diskussionen har förts sedan dess.

De som är kritiska till en sammanhållen och likvärdig skola kritiserar arbetsformerna. Det gällde under 1980- och 1990-talen och det gäller i dag. Skillnaden i dag är att skolpolitiken har förändrats i grunden. Den sammanhållna grundskolan är avskaffad och är ersatt med exakt det som de borgerliga ledarskribenterna och de borgerliga partierna pekade ut som lösningen. Det fria valet, systemet med de fristående skolorna, konkurrensen om eleverna, skolpengen, aktiebolagen, målstyrningen, fasta kunskapskrav i betygen och skarpa skolinspektioner. Allt som de borgerliga kritikerna av den sammanhållna skolan ville ha, har de fått.

Men dessa skolreformer resulterade inte i det kunskapslyft som förespråkarna drömde om utan utvecklingen har istället gått bakåt. För att undvika en diskussion om effekterna av den borgerliga 1990-talspolitiken har de återigen tagit fram argumenten från 1980-talets kunskapsrörelse. Att det inte har satsas på kunskaper, att de sociala målen och arbetsformerna sätts före kunskapsmålen och att skolpolitiken styrs av ett pedagogiskt maktetablissemang på Skolöverstyrelsen/Skolverket och lärarutbildningarna. Genom att skylla på 1960-talets skolreformer försöker de borgerliga två sina händer och säga att de inte har något ansvar för kunskapsraset.

 

Sten Svensson är skolpolitisk utredare för tankesmedjan Katalys och medlem i Nätverket för en likvärdig skola

 

Referenser

Enkvist, Inger (2016). De svenska skolreformerna 162-1985 och personerna bakom dem. Gidlunds förlag

Henrekson, Magnus (red.) (2017). Kunskapssynen och pedagogiken. Dialogos förlag

Linderoth, Jonas (2016). Lärarens återkomst. Natur & Kultur

Läroplanskommittén (1992). Skola för bildning: huvudbetänkande. Stockholm: Allmänna förlaget

Skolverket. (2004). Internationella studier under 40 år. Svenska resultat och
erfarenheter. Stockholm: Skolverket

8 Comments on “Sten Svensson: Kunskapsrörelsens tredje våg – kunskapsargumenten i ny förpackning

  1. Att bemöta de mest rabiata bidragen i dagens svenska skoldebatt med sakargument är väl lite som att försöka tala Donald Trump tillrätta med hänvisning till fakta. Snarare än att få honom och hans anhang att ta reson blir effekten lätt att ”alternativa fakta”, skriande historielöshet och förakt för begreppslig stringens legitimeras som acceptabla om än beklagliga inslag i debatten. Med allmänt stöd i tidsandan och särskilt intresse inom delar av massmedia blir det dessvärre svårt att få bredare gehör för rationell argumentation.

    En viktig uppgift är då i stället att se dessa yttringar som talande fenomen i tiden i behov av genomarbetad analys och kyliga förklaringar enligt hur populistisk ideologi fungerar, allmänt och i skolsammanhang. Och då inte minst hur kunskap, som skolans mest centrala begrepp, blir särskilt tacksamt för attacker från politiskt motiverade källor.

    För ett mer utförligt resonemang om frågor som dessa, se min artikel i Vägval i skolans historia:

    https://undervisningshistoria.se/skola-och-skolforskning-i-tidens-anda/

  2. Utmärkt klargörande artikel. Enkvist och de skolans mörkermän som Sten nämnt framstår som sanningsförnekare och spridare av fake news om skolan i värsta Trumpstil. Högröstade och okunniga opinionsbildare förstör många elevers både lärande och liv. Samma gäller det näringsliv som påverkar skolan för egen vinnings skull. Se

    http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/okunnigtOmSkolan.pdf

    http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/OECDSnedvrider.pdf

  3. Den sammanhållna grundskolan finns inte längre enligt Sten Svensson: ”Den sammanhållna skolan är avskaffad” och de borgerliga har fått ”exakt det” de velat. Samtidigt har tydligen Inger Enkvist i SvD ”gått till attack mot den svenska sammanhållna grundskolan”, som dock inte finns längre. Var finns logiken? När det gäller politiken och skolans misslyckanden brukar de borgerliga och socialdemokraterna få dela lika på skulden, men Svensson lägger tydligen all skuld på den ena politiska sidan.

    Kognitionsforskningen och vetenskapen är numera entydig och pekar på att faktakunskaper måste komma först. Utan faktakunskaper (och begreppskunskaper) kan inga kognitiva processer förekomma, som personerna bakom Lpo94 och Lgr11 tycks ha inbillat sig. De läroplanerna nedvärderar alltså fakta- och begreppskunskaper och står direkt i strid mot aktuell vetenskap.

    • Kära Johnny!
      Logiken ska du nog fråga Inger Enkvist om.
      Vill du själv vara vänlig och peka ut – gärna med citat – var du i Lpo94 och Lgr11 kan läsa ut att personerna bakom de två dokumenten anser att kognitiva processer kan äga rum utan fakta?
      Förvisso kan de det, både dagdrömmeri och hallucinationer måste väl betraktas som kognitiva processer. Jag hittar dock inget om dessa i styrdokumenten.
      Kanske du, och Inger Enkvist, ska höja kraven på ditt empiriska faktaunderlag innan du drar dina slutsatser och hänvisar till vetenskap.

      • Kjell! Det är inte svårt att finna exempel på postmodernism, kunskapsrelativism i Lpo94 med flera dokument. Intressantare är dock vad dokumenten fick för följder.

        Speciallärarutbildningen var nyss nedlagd, läroböcker förtalades. Behovet av grundläggande kunskaper förtalades och man hävdade att det var tillräckligt att googla. Läroplanerna innehåll inga detaljerade kunskapsbeskrivningar, som bl a skadade progressionen i skolan och skolan som ett sammanhållet system.

        I betygssystemet efter Lpo94 saknades krav på faktakunskaper för högre betyg. Efter Lpo94 har klyftorna inom skolsystemet bara växt och svaga elever presterar sämre och sämre.

        Tidigt i grundskolan förväntas elever arbeta som forskarstudenterna gör. Detta trots att eleverna är noviser och inte experter. Det är ren idioti! Eleverna förväntas forska utan att ha gedigna faktakunskaper! Att tokerierna breder i bl a kretsar av högskolepedagoger är ett tecken på att en gedigen vetenskaplig förankring saknas. Kan det bli annorlunda när man väljer att blunda för ett helt vetenskapsområde, kognitionsforskningen?

  4. Den som får mycket spaltutrymme (4 artiklar) äger inte alltid den största klarsynen över morgondagens KUNSKAPS-debatt.
    Den fackliga tankesmedjan angriper perifera skolkritiker, som en professor i spanska, en hjärnforskare, en filosof som blint sorterar sant/falskt och fakta/kunskap. Och en chefredaktör som kritiseras för att upprepa “kunskapsrörelsens bild av skolan”.
    Den fackliga tankesmedjan hänvisar till utredningen Skola för utbildning (1992), som försvar, och framhåller storheterna: FAKTA, FÖRSTÅESE, FÄRDIGHET, FÖRTROGENHET.
    Därmed förvandlas min kunskapsanalytiska maktlöshet till uppgivenhet. Vad tjänar det till? Varför tillåter lärarprofessionen en ytterligt svag KUNSKAPS-debatt över sin domän, att kalla sig tre-vågs-rörelse. Den åstadkommer inte ens en krusning i stiltjebältet.
    Och utredningen SOU 1992:94, kapitel 2.2 “Kunskap och kunskapsformer” borde för länge sedan ha kapat bort all gammal skåpmat kring de storheter tankesmedjan försvarar.
    Och för den delen borde pedagogerna för länge sedan raderat de fyra oförenliga kategorierna.

  5. Det sitter i väggarna.
    Undervisningsmålen i Lgr 62 var kristallklara. Pedagogiken bestämdes av: Motivation, Aktivitet, Konkretion, Individualisering och Samarbete. Jorden var rund. Skolan styrdes i detalj av regler. Länsskolnämnden mätte på kartan och placerade eleverna därefter. Högstadiet var inte sammanhållet. Valmöjligheterna var för många. Det blev problem.

    Några läroplaner senare hade valen reducerats mot ett mer sammanhållet högstadium.
    Pedagogiken bestämdes av eleverna, som skulle konstruera sina egna kunskaper och jorden blev därmed platt. Skolan var nu helt målstyrd. Föräldrarna behövde inte flytta eller skriva barnen på fasters adress.

    Om man skall klandra Jan Björklund och tidigare ministrar är att de inte såg till att kunskapsmålen i läroplanerna konkretiserades – som de var i Lgr 62.
    Motståndet sitter i väggarna hos det pedagogiska etablissemanget.

Lämna ett svar till Kerstin I. M. Holm Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »