Skola och SamhälleKatarina Lycken Rüten: Rimliga arbetsvillkor krävs för att motarbeta den olikvärdiga skolan
Den svenska skolan präglas i allt högre grad av ojämlikhet och bristande likvärdighet i termer av elevernas bakgrund, deras förutsättningar och resultat samt i termer av lärarnas arbetsmiljöer och villkor. I dagens inlägg tar Katarina Lycken Rüten avstamp i en kulturartikel från Dagens Nyheter för att illustrera detta och slår slag för förbättrade villkor för lärarkåren som en del av lösningen (red).
Jag ligger på kabelgattet
rökande ”Fem blå bröder”
och tänker på intet.
Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!
/- – – /
Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.
I klassrummet hörs ett intensivt sorl. 18-åringarna resonerar om Strindbergs dikt Solnegång på havet, och diskuterar ordval och bildspråk. Absint är också på tapeten. Kopplingar till kunskaper om författaren och tiden blandas med resonemang om människans behov av glömska. Det är livligt, inte helt samstämmigt men mycket engagerat. Det är en vanlig svensklektion.
Två gymnasieskolor i Stockholm kan vara två skilda världar. Filippa Mannerheim har i en debattartikel DN beskrivit hur hon ibland – möjligen ofta – möter elever som inte läst en hel roman innan de börjat på gymnasiet. I en annan gymnasieskola möter jag klasser där alla elever har läst romaner under sin grundskoletid. August Strindberg känner de till, de flesta också Selma Lagerlöf. Majoriteten har läst och reflekterat över “Visst gör det ont när knoppar brister”. När vi använder de antologier som ingår i läromedelspaketen, visserligen utan numrerade rader men med ett innehåll som såväl speglar som problematiserar den västerländska litteraturhistorien, är många författarnamn uppenbart bekanta om än mest som namn. I läsningen får vi möjlighet att resonera om vad som skapat texters och författares tyngd i gemensamma kulturella referenser.
Mina 30 år som svensklärare har på många sätt varit sig lika. Litteraturen, läsandet, tolkandet av och skrivandet om litteratur har stått i centrum. Det började i Lgr80. Det fortsatte i Lpf94, i Gy11 och skulle fortsätta i Gy25 – om nu jag inte stode på pensionens rand och därmed inte kommer att vara med i det fortsatta klassrumsarbetet. Också här skiljer sig alltså Filippas och mina erfarenheter drastiskt åt; jag har aldrig upplevt litteraturen ställd på undantag. Genom åren har jag också mött, och möter fortsatt, mängder med lärare på både högstadiet och gymnasiet vars svenskundervisning utvecklats och drivits genom litteraturens och språkets sprängkraft.
Det finns ingen anledning för mig att ifrågasätta Filippa Mannerheims erfarenheter, trots att de är helt skilda från mina. Vi delar bilden av litteraturens, läsandets och skrivandets betydelse för unga människors utveckling av kvalificerade kunskaper, deras sociala samspel och deras personliga utveckling – men från våra olika positioner i våra olika sammanhang får vi helt olika bilder av vad elever möter och får lära sig i skolan. Det beror inte på att någon av oss har fel. Det beror på att svensk skola är just så olikvärdig som våra upplevelser är motstridiga. Elever i olika skolor, och i olika klassrum på samma skola, får alldeles för skiftande möjligheter att tillägna sig de kunskaper och förmågor de behöver. Många får verkligt god undervisning och lär sig otroligt mycket. Men inte alla. Och det är ett stort problem.
Jag vänder mig dock mot bilden av solitt elände och kris. Nog finns det rejält med elände i skol-Sverige, men det finns också väldigt mycket god undervisning. Och de som genomför den ska ha heder och ära, och inte svepas bort i en allmän eländesbeskrivning. Därmed inte sagt att det inte behövs förändringar. För att ge alla elever god och likvärdig undervisning krävs vettiga arbetsvillkor för lärare, rektorer med pedagogisk kompetens och långsiktigt hållbara budgetförutsättningar. I alla skolor.
Okunniga politiker och klicktörstande medier gör gärna en Strindberg: lägger sig på kabelgattet och ser ut över en horisont av upplevt elände. Professionen hissar segel och tar rodret.
Katarina Lycken Rüter, Förstelärare på Anna Whitlocks gymnasium i Stockholm
One Comment on “Katarina Lycken Rüten: Rimliga arbetsvillkor krävs för att motarbeta den olikvärdiga skolan”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Dina erfarenheter från Anna Whitlocks gymnasium på Kungsholmen skiljer sig uppenbarligen från Filippa Mannerheims. Era berättelser är anekdoter från dagens skola. Den ena inte mer sann än den andra. Misstaget många gör är att generalisera dessa berättelser till att ge en beskrivning av tillståndet i dagens skola. Beroende på elevsammansättning, programurval och skolans läge ser situationen väldigt olika ut i dagens gymnasieskola.
FM:s profil är kritikerns. Hon skulle knappast vara trovärdig om hon skrev en berättelse som liknade din.