Skola och SamhälleBjörn Kindenberg: Svenska som andraspråk – ett missförstått ämne
Vad är svenska som andraspråk? Det finns många missuppfattningar kring undervisningen i svenska som andraspråk och ämnet är ifrågasatt. Men vad händer om ämnet avskaffas? Björn Kindenberg befarar att de erfarenheter och den kunskap som byggts upp kan komma att förskingras. (red)
Den elev som varken kan ordet ”igår”, ”jag” eller ”kom” har helt andra behov än den som kämpar för att erövra principerna för ordföljd. Medan nybörjaren behöver lära in ord som ”beskriva”, ”berätta” och ”betala” ungefär som man lär sig glosor, kan någon annan behöva strategier för att hitta mönster och samband mellan de svenska orden, exempelvis att be-skriva, be-rätta och be-tala har samma förled.
Vad jag vill peka på är att svenska som andraspråk inte behöver betyda detsamma som undervisning i svenska för nyanlända elever, som kanske inte kan ett ord svenska.
I P1-inslaget ”Svenskfödda barn läser svenska som andraspråk” beskriver en utlandsfödd mamma hur hennes svenskfödda son “tvingas” läsa SVA. Redaktionen följer upp med att konstatera att “42,9% av alla elever som läser svenska som andraspråk är födda i Sverige”, som om detta skulle vara ett sensationellt faktum. Det pratas också felaktigt om att ”specialpedagoger” regelmässigt testar elever inför läsårets start för att avgöra om de ska ha svenska som andraspråk eller ej.
Bloggen Ny i svenska skolan har tidigare tagit upp frågan om SVA-ämnets legitimitet och ställer den underliggande frågan på sin spets: Vad är svenska som andraspråk?.
Andraspråk är det språk som man lär sig efter att helt eller delvis ha tillägnat sig sitt förstaspråk (modersmål), enligt NE:s definition. Förstaspråk är det språk som man börjar lära sig i tidig ålder, det vill säga vanligen som spädbarn genom sina föräldrar. Det har alltså inte att göra med om man är född i ett visst land eller inte. Tillbringar man spädbarnsåren i en enspråkig icke svenskspråkig miljö så kommer man helt enkelt inte att ha svenska som modersmål.
Sådan är situationen för många elever i min klass och för många andra elever i Sverige. Man skulle om man vill kunna vända på den fråga P1 tar upp: hur många elever i svensk skola läser svenska som modersmål, trots att svenska egentligen är deras andraspråk?
P1:s reportrar understöder tyvärr mammans uppfattning att svenska som andraspråk är “nybörjarsvenska”, vilket bär på uppfattningen att barnen stängs in i ett rum och i kör tränar “Jag heter Muhammed – vad heter du?
Det bottnar i en enkel överföringsmetafor för lärande, en föreställning om att kunskap är något man får i sig, ungefär som när någon ställer en burk sylt på en hylla i skafferiet. Antingen “kan man svenska” eller så kan man det inte, är man nybörjare kan man skickas på en kurs (Sv2/SVA/SAS/SFI eller någon annan kursbeteckning för samma sak) och därefter är syltburken på plats. Är man född i Sverige ska man inte knuffas in i skafferiet, man har ju redan sin syltburk placerad på hyllan och ska så klart läsa svenska med “alla andra”.
Språk fungerar inte i enlighet med denna fördummande metafor, utan som ett komplext kommunikativt kontinuum, där förmåga att förstå och göra sig förstådd utvecklas i flera dimensioner i samspel med individer och språkliga normer.
Denna möjlighet till samspelande, sammansatt och uttrycksfull kommunikation är naturligtvis målet för all språkundervisning och i högsta grad så för både svenska och svenska som andraspråk. Behöver man i så fall skilja på svenska och svenska som andraspråk?
I artikeln Om de nya kursplanerna i Lisetten framkastar Nils Larsson vid Rinkebyskolan idén att man kanske skulle ha två kursplaner i SVA, en för dem som inte är bekanta med vare sig orden eller grammatiken (nybörjarsvenska) och en för dem som har tillägnat sig svenska enligt de principer som generellt gäller för inlärning av andraspråk.
Det skulle nog kunna finnas en pedagogisk poäng med att utmönstra nybörjarsvenska från SVA-ämnet. Det skulle då bli tydligare att svenska som andraspråk handlar om tillägnandet av ett språk under andra betingelser än för en elev med svenska som förstaspråk.
Men vad skiljer då betingelserna åt? Det tror jag mig inte om att kunna ge ett definitivt svar på, men efter ett par, tre terminers undervisning i övervägande andraspråksmiljö vill jag med några exempel visa hur jag har tagit till mig av erfarenheterna och av den litteratur som jag har läst: Svenska som andraspråk tillägnar sig eleverna med en redan given grammatisk struktur – annan än den svenska – så att säga hårdintegrerad i hjärnbarken.
Det får många praktiska konsekvenser. Den mest uppenbara kanske är det sena automatiserandet av omvänd ordföljd vid topikaliserade satser, som till exempel “igår kom jag” och inte “igår jag kom”. Också svårigheterna med att forma vokalerna U och Y är uppenbara.
En annan förmåga som andraspråkselever har större behov att utveckla än infödda svensktalande är att se ords sammansättning (att be-tala och be-skriva följer samma uppdelningsprincip och inte ska utläsas exempelvis bet-ala och besk-riva). Att uppmärksamma olika språkliga genrer och ge dem hjälp att knäcka koden för dessa är också viktigt.
Ingen enskild del av det jag har räknat upp är någon mirakelkur som sätter syltburken på plats. Eleverna bör inte isoleras och nöta in grammatiska regler, vokaler, sammansättningsord eller textgenrer, för att därefter släppas ut i den riktiga undervisningen. De bör å andra sidan inte heller förväntas ha tillägnat sig samma grammatiska strukturer som elever med svenska som modersmål.
Bör då svenska som andraspråk vara ett eget skolämne? Även om P1-inslaget oegentligt likställer svenska som andraspråk med nybörjarsvenska, så har mammans berättelse en viktig poäng – den känsliga frågan om det i praktiken inte blir mer segregerande än integrerande med ett SVA-ämne.
Det är en farhåga som jag delar. “SVA-grupper” leder ofta till att syltburksmetaforen vidmakthålls. SVA-grupper löper stor risk att bli en uppsamlingsplats för allmänt svagpresterande elever, vilket förstärker uppfattningen att dessa elever har en språklig brist som måste avhjälpas för att få dem att fungera i reguljär undervisning.
Att andraspråksinlärning följer andra principer än modersmålsinlärning leder inte med logisk nödvändighet till att det måste finnas två språkutvecklande svenskämnen. Man kan lika gärna argumentera för, som pedagogikforskaren Lena Fridlund gör i radioinslaget, att läraren bör ha den kompetens och beredskap som krävs för att undervisa svenskspråkligt främjande både för elever som har det som modersmål och för dem som har det som andraspråk.
Men har Sveriges lärare den kompetensen idag? Och en smärtsam följdfråga: Om ämnet avskaffas, kommer erfarenheterna som andraspråkundervisande lärare har gjort att tillvaratas? Eller kommer kunskap, insikter, forskning och erfarenheter i så fall att förskingras?
(Björn Kindenberg är klasslärare vid Hässelbygårdskolan i Stockholm.)
18 Comments on “Björn Kindenberg: Svenska som andraspråk – ett missförstått ämne”
Lämna ett svar till Dino Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Jag är mycket skeptisk till svenska som andraspråk som särskilt ämne. Det finns vad jag förstår inget som tyder på att detta är en effektivare väg att erövra svenska språket. Visa i så fall på den forskningen! Jag har sett exempel på hur fullkomligt godtyckligt olika skolor placerar elever i denna undervisning. På en del skolor placeras med automatik elever med invandrarbakgrund i denna undervisning. Några hållbara kriterier finns inte för detta. Den verkligt uppnådda effekten blir segregation.
Jag har pratat med läraren om mitt barn, jag förstår inte att mitt barn måste läsa Svenska som andraspråk, jag är född och uppväxt i Sverige min fru kom till Sverige när hon var 6 år, varken min fru och jag bryter på svenska och talar flytande svenska, hur många generationer behövs det att mina barn behöver inte läsa svenska 2, min barn har inte hemspråk och jag pratar bara svenska med dom, detta gör mig skit förbannad !
Nu hittade jag den uppsats som jag var handledare för. Den är skriven av Oskar Persson och har rubriken Vad avgör vem som läser svenska som andraspråk. Läs den gärna! Den visar inte minst på den totala godtyckligheten i urvalet av elever, men även i övrigt på ämnets vaghet och godtyckligheten i hanterandet av ämnet.
Tack för kommentarer Per, jag läser gärna uppsatsen. Jag hoppas det framgår att jag själv är kluven till svenska som andraspråk som skolämne. Kanske vore det bättre om det istället fanns som en mer allmän kompetens hos lärare, en insikt om betingelserna för andraspråksutveckling. Ofta är det just de praktiska lösningarna på de parallella kursplaner (SV/SVA) som finns i elevgrupperna, som avskräcker.
Det vore i vilket fall som helst bra om man kunde få fram hållbara kriterier för vilken typ av undervisning/undervisningsanpassning som är lämplig för elever utifrån deras andraspråksutveckling (och för den delen även utifrån språkutveckling generellt). Processbarhetsteorin eller performansanalys skulle kunna vara sådana verktyg.
Hörde inslaget i P1och reagerade såsom Björn K. Men samtidigt har jag i samband med mina studier i svenska som andraspråk tänkt samma tankar som kom fram i inslaget. Speciellt Lena Fridlunds kommentarer fångade mina egna kritiska, halvt genomtänkta, dunkla tankar, mest en känsla.
Kunskaperna, hur människor erövrar språk, vilka problem som kan uppstå mellan olika språk är viktiga. HAr lärt mig väldigt mycket på kurserna. Men allt som undervisas på universitetet behöver inte vara skolämnen/skolkurser. Tvärtom. Den som pratar ett annat språk än svenska, har ett eller fler språk som han/hon behärskar har en tillgång som kan vara värdefull för svenska språket, de svenska eleverna. En elev från Brasilien skall vara med på kemilektionerna, följer samma kursplan som de andra eleverna, men har en annan kursplan i svenska. Det rimmar illa.
Frågan är om eleverna är betjänta, om de vinner på att de har en egen kursplan för svenskan? Jag är tveksam.
Frågor som Björn K tar upp är om lärarna har kompetensen att “undervisa svenskspråkligt främjande både för elever som har det som modersmål och för dem som har det som andraspråk” och “kommer kunskap, insikter, forskning och erfarenheter i så fall att förskingras?” Detta ger nya frågor: vad menas med kompetens och vilken kompetens kan man begära av lärare. Immigrationen varierar efter politik och ekonomi, globalt. Idag har vi en stor grupp som kommer från Irak/Somalia. För 40 år sedan kom finnar och italienare. Vad har vi för krigshärd i morgon?
Kunskaper förskingras (eventuellt om SVA försvinner som kurs)? Ja, det är möjligt. Men grundfrågan är fortfarande: vad vinner eleverna på? Är undervisningen i svenska som andraspråk stigmatiserande? Blir eleverna mer segregerade i och med separat undervisning?
Det är säkert andra faktorer i elevernas omgivning som ökar på segregeringen mer än skolsituationen, vare sig eleverna har svenska eller SVA. Men studierna i SVA gav mig precis de känslor som Lena Fridlund tog upp i P1.
Kanske är det att bli utpekad som sva-elev värre än något annat? Är det viktigaste att inflyttade elever sugs in i main-streamfåran? Kan vi ta bort denna negativa stämpel, skapa status för ämnet, få elever och föräldrar att se ämnet som en rättighet och tillgång för dem som behöver utveckla sitt andraspråk, svenskan? Det är katastrof att undervisningen i ämnet svenska som andraspråk fortfarande idag bedrivs på ett så oprofessionellt sätt. Det är där skon klämmer anser jag.
Det borde ju få vara toppen att få litterära texter, ord och uttryckssätt diskuterade i grupp med en sva-lärare, sådana saker som aldrig tas upp på lektionerna i modersmålssvenska. Ska högstadieelever på t.ex. mellannivå i svenska som andraspråk bara sitta av tiden på lektionerna i svenska bland elever med svenska som modersmål och märka att det mesta av undervisningen (böcker av aktuella ungdomsförfattare, av Selma Lagerlöf, Strindberg etc.) går över huvudet på dem, när de skulle kunna använda tiden till arbeta med detta utifrån sina behov, utifrån där de befinner sig i sin andraspråksutveckling? Är det inte slöseri med tid? De vänjer sig vid att inte riktigt förstå, vågar inte fråga heller och avslöja sina luckor. Och vilken lärare stöttar deras skrivande? Hur? Och vilken lärare har då koll på att deras svenska språk går framåt, utvecklas? Borde vi inte värna om professionaliteten i ämnet? Ska vi acceptera elever med s.k. “ytflyt” och inte ge dem den stöttning och uppmuntran de behöver i sin andraspråksutveckling?
Vem ska då annars ha koll på läget?
Viljan har förstås varit god, visst finns det särskilda problem som skulle kunna hanteras i en kvalificerad undervisning av kunniga SVA-lärare, men jag är ändå övertygad om att den viktigaste effekten av denna undervisning hittills har varit att man skapat ett B-lag i svenskundervisning, att effekten blivit att man fått elever inte att växa utan att stanna i sin växt, därför att kraven varit lägre ställda. Detta tillsammans med det fullkomligt godtyckliga urvalet på många skolor har ändå fått mig att tycka att det bästa är att avveckla detta skolämne.
Jag har erfarenheter av kvalificerad undervisning av duktiga SVA-lärare, och jag är övertygad om att den viktigaste effekten har varit att man skapat elever som känner sig kompetenta, elever som vill komma in på ett nationellt program med krav på betyg i tolv ämnen. Jag har erfarenheter av sva elever som utvecklats enormt, elever som läst gymnasiekurser i till exempel matematik, fysik och engelska. Kraven är högt ställda. Jag har erfarenhet av ambitiösa sva lärare och ämneslärare som förstår vad sva elevernas dubbla arbetsuppgift innebär. De förstår att språk- och kunskapsutveckling kan utvecklas parallellt.
De samarbetar för de vill att sva eleverna ska lyckas i skolan.
Bra och aktuell artikel. Min erfarenhet är att lärare i klassrum i de lägre åldrarna inte har kunskaper nog att undervisa alla elever som går i svensk skola. Jag tror att de ser SvA som ett spec-ärende. SvA riskerar då att bli isolerat från den övriga undervisningen istället för att tydliggöra och förklara för eleverna. De perspektiv som genomsyrade “Svenska i ett mångkulturellt samhälle” som jag läste för ett par år sedan hjälper mig att undervisa men jag har svårt att kommunicera detta (alltså ifrågasätta!) den här gammaldagsaktiga föreställningen som förhärskar med den lilla gruppen som arbetsmetod.
Jag vill tillägga att performansanalysen känns som ett klumpigt och tidskrävande redskap och det gör att jag tror att det minskar användningen, tyvärr. Jag tror att användningen av den skulle ta allt för mycket tid från elevarbetet. Är det vanligt att den används av SvA-lärare?
Till Birgitta A-Å: Visst kan det finnas tillfällen när elever skall ha speciell, egen hjälp. Men det bör vara väl definierad vad eleven behöver just då, så tror jag det borde fungera. Jag är personligen inte mot att man skapar grupper som får riktad undervisning. Det är nog inte rätt väg att alla elever skall undervisas i samma klassrum, alltid. Tvärtom, tror jag det vore bra om fler elever fick riktad, avgränsad, enskild undervisning.
Till skillnad från Paula F har jag aldrig fått någon SVA undervisning trots ickesvenskt modersmål. Direkt utslängd i svensk miljö, med ständig svenska omkring mig var inte kul. Självklart skulle en ingång med förberedelseklass varit bra. Men sådana fanns inte på orten på 60-talet. Efter den mindre trevliga perioden har skolan inneburit framgång, med i gänget, nya kompisar, kul på många sätt.
Men frågan är hur länge elever är hjälpta av SVA-indelningen. Den invandrade eleven kan, om hon kommit vid 5-8 års ålder, i årskurs 6 såpass bra svenska att hon kan läsa svenska som en svensk. Eller rättare, kan hon inte det så beror det troligen på många orsaker som Birgitta A-Å syftar på. Även de svenska elever jag har anser att matte är svårt, de har ju ingen att fråga hemma… Det finns säkert de elever som skall fortsätta med SVA. Men är det självklart att alla är hjälpta av det?
Intressant med alla kommentarer, som ger mig ytterligare att fundera över. Jag redovisar några lösa tankar efter genomläsning:
Performansanalys (liksom alla språkliga analyser) tar förstås mycket tid i anspråk. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att grundligt gjorda kartläggningar, som är utgångspunkt för gemensamma diskussioner i lag av berörda undervisande lärare, skulle vara den bästa hjälp som eleverna kan få. Men eftersom resurstilldelningen inte ser ut så i dagsläget, så måste man förstås rent pragmatiskt ställa sig frågan om det ligger någon vinst i dessa omfattande analyser (och hur ofta kan de göras så omfattande?). Det blir ogörligt att som enskild lärare (särskilt om det ska vara ensamt ansvar för SV-/SVA-läraren) kartlägga alla elever och samtidigt hinna undervisa. Men kanske mindre omfattande, men “good enough” språknivåanalysverktyg kunde tas fram för alla undervisande lärare?
Samarbete mellan lärare verkar ju vara en röd tråd till framgång när man läser kommentarerna. Jag hoppas innerligt på detta!
Den eviga frågan om “SVA-eleverna” blir hjälpta eller stjälpta av att ha ett eget ämne: Så fort man identifierar ett hjälpbehov som inte alla elever i klassen (eller vad som kan antas förväntas av en svensk skolklass) har, så blir det förstås stämplande. Kanske kan man komma ifrån det genom att göra riktad undervisning i mindre grupper till något mer normaliserat? Även för det behövs förstås att man tillför resurser, eller åtminstone gör (kanske impopulära) omfördelningar av befintliga resurser.
På många skolor är det ju dock inte en minoritet i klassen som har svenska som andraspråk, utan den övervägande delen. Det går helt enkelt inte att hitta en enda modell som ska fungera i alla lägen. Frågan är helt enkelt långt ifrån avgjord… 🙂
Jag har med stort intresse tagit del i diskussionen ovan. Tyvärr missade jag programmet i P1. Ämnet SVA måste finnas i skolorna, men anpassas till vad situationen kräver. Det finns ingen enkel lösning på problemet.
Min erfarenhet (undervisar på en skola med över 90% elever med olika förstaspråk) är att efter ett eller två förberedande år med SVA och språkstöttande undervisning i olika teoretiska ämnen måste sva-eleven kom ut i vanlig klass också till svenskan för att stimuleras vidare .
Däremot är det av stor vikt att den mottagande ämnesläraren behärskar en språkintegrerad ämnesundervisning, så att eleven lär känna skolspråket i just det ämnet. Ämnesläraren i t.ex. NO ger sva-eleven språkmål bredvid kunskapsmålen och är hela tiden medveten om att eleven kanske bara förstår 60-70% av bokens innehåll och av lärarens egen undervisning. Varje ämneslärare måste bli språklärare för dessa elever. Ge dem möjlighet att svara i längre meningar, låt dem pröva sina svar med sin bänkkamrat etc. Sätten är många.
Svenskläraren kan stötta dessa elever separat med utveckling av såväl grammatiken som ordbildningen. De läser svenska i vanlig klass, men kan få mindre krävande uppgifter.
SVA-ämnets existens garanterar en medvetenhet hos läraren i alla ämnen. Vid bedömningen är den av största vikt. Det vore grovt orättvist att bedöma sv- och sva- elever utifrån samma kriterier.
Om en elev är i behov av SVA-undervisning bedöms lättast utifrån performansanalys, som snabbt visar att eleven har bristande kunskaper i svenska. Vi får inte överge dessa elever. Det tar som säkert bekant 7 till 8 år innan en sva-elev har tillräckliga svenskkunskaper för att klara skolans läroböcker på egen hand.
Alla lärares ansvar för denna växande grupp måste poängteras!
Ann-Marie du Plessis
Stenkulaskolan, Malmö
Intressant artikel! Jag studerar till speciallärare och i den utbildningen liksom i specialpedagogutbildningen är inkluderingstanken ett grundtema. Det gäller att skapa goda lärmiljöer i klassen för alla elever oavsett behov. Denna tanke kolliderar med idén om att andraspråkselever måste “gå iväg” för att få sin undervisning i svenska i en annan grupp. Specialpedagogisk forskning har visat att särskiljning och nivågruppering inte har gett önskvärda resultat. Men elever med utländsk bakgrund har en obligatorisk rättighet att bli åtskilda från gruppen… Jag förstår att SVA-lärarna måste försvara ämnet SVA som eget ämne. De har en kunskap och en annan didaktik som vanliga svensklärare inte har och ämnet SVA är ifrågasatt. Men vi skulle behöva deras kunskaper som vanliga klasslärare, svenska lär man sig inte bara på svenskalektionerna. SVA-perspektivet behövs i alla ämnen, särskilt på skolor där nästan alla elever har utländsk bakgrund. Jag tror att vi måste vara ärliga och erkänna att ämnet SVA har dubbla uppdrag. Precis som specialpedagogiken när den kom. Dels ska den hjälpa de elever som har särskilda behov och dels ska den lyfta bort dessa elever så att den vanliga undervisningen kan fortsätta med den fart som fastställs i kursplanerna. Ämnet SVA infördes i Lpo94 samtidigt med mål att uppnå. Om det inte hade funnits hade alltför många elever inte uppnått målen och behövt stödinsatser. Nu får de undervisning i SVA istället.
Vi har med stort intresse följt debatten om svenska som andraspråk här på sidan.
Vi vill gärna välkomna alla intresserade till ett seminarium om svenska som andraspråk på Röda Korsets folkhögskola den 19 april kl. 10-12. Seminariet har fått namnet “En delad skola – ett seminarium om de segregerande effekterna av svenska som andraspråk” eftersom att flera av våra deltagare på allmän kurs är kritiska till ämnet svenska som andraspråk och upplever det som diskriminerande. Integrationsministern Erik Ullenhag och forskaren Lena Fridlund kommer att närvara. Vi har dessutom bjudit in lokalpolitiker, skolledare, lärare och tjänstemän i området.
Vi hoppas att ni har lust att vara med och debattera.
Varmt välkomna!
Anmäl er till Rita.decastro@redcross.se
Röda Korsets folkhögskola
Bredholmstorget 14
127 48 Skärholmen
vad ärdet här? Svenska medborgare som läser SVA eller vad är det för kommunanställdas eller sossarnas påhitt för barnförnedring/mobbning/diskriminering? Jag hoppas,utländska medborgare läsr SVA i svenska skolor, inte svenskarna, svenskfödda barn. SVA skulle bara passa i utländska skolor,för utlädska elever, i Franska skolan eller så. men inte för svenskarrna på svenska skolor.När systemet ska ändras och moderniseras.Intressant. Samma sak gäller tjänstemannens barnmisshandel som heter “LVU mot barnets och mot deras föräldrarnas viljan”. När de gör de “LVU” då misshandlar de barnen grovt på alla sätt redan i början framför vittnen, och sedan ingen vet vad de gör med de barnen bakom låsta dörrar. Misshandel leder bara ttill misshandel. Diskriminering leder till diskriminering.
Jag har en naiv fråga: förekommer det att en lärare har både SVA (svenska som andraspråk) elever och icke SVA elever (svenska som modersmål) i samma klass ? hur går det till med undervisningen ?
Hej! Ursäkta att det dröjt med kommentargodkännande och återkoppling. Som svar på din fråga: ja det förekommer absolut. Hur undervisningen i praktiken utformas ser förstås väldigt olika ut. Men man måste också ha i åtanke att kursplanerna i de båda svenskämnena (SV och SvA) i hög grad har gemensamma formuleringar av mål och innehåll, liksom att “SVA-elev” kan innebära väldigt olika nivå av behärskning av svenska språket, från nybörjarnivå till det många nog skulle kalla flytande eller “närmast perfekt” svenska. Men variationen av organisatoriska lösningar är stor. I många fall kanske en särskild “SVA-grupp” i den ordinarie klassen undervisas separat, i andra fall kan det handla om enstaka elever, i många fall en blandform mellan integrerad undervisning vissa lektioner i veckan och separerad undervisning på andra pass. /Björn Kindenberg