Edward Jensinger: Närundervisning bättre än fjärrundervisning

Trots talet om gymnasieskolans digitala utveckling i Corona-pandemins spår, så får vi inte förledas att tro att detta är framtidens modell för undervisning. Däremot kan vi kanske bli bättre av att hitta de möjliga bidrag till undervisning som digitalisering kan ges, så länge vi kan se tekniken som en speciallösning snarare än en totallösning (red.)

Coronakrisen är på många sätt tålamodsprövande och då tänker jag inte bara på smittbegränsningsåtgärder för social distansering såsom inställda resor, idrottsevenemang och kulturevenemang. Utöver detta har vi också utsatts för den ena ytliga rapporteringen efter den andra av Coronans påstått gynnsamma bidrag till digitaliseringen av skolan och hur fort vi nu ställt om till fjärrundervisning. Jag läser dessa texter och blir surare och surare. Sådan läsning är, om något, väldigt tålamodsprövande!

Vi i gymnasieskolan och vuxenutbildningen (liksom universiteten) har som bekant nödgats bedriva fjärrundervisning. Jag skriver ”nödgats” eftersom detta inte är något vi vill, utan i första hand är en åtgärd för att minska smittspridning. Jag och många med mig har under de månader som gått blivit positivt överraskade över att det trots allt har gått så pass bra som det ändå har gjort. De flesta elever kommer antagligen att få betyg som i stort motsvarar sådana betyg som de hade fått om de hade gått i skolan som vanligt. Detta är glädjande men vi kan ändå inte bortse från det faktum att den undervisning eleverna fått via fjärrundervisning i regel är sämre än den de hade fått via det Anna Ekström döpt till närundervisning. Nära är bättre än fjärran., oavsett vad som sägs.

Vi har för all del en liten grupp elever med speciella omständigheter där fjärrundervisning kanske kan vara bättre än närundervisning. Denna grupp hoppas jag det forskas ordentligt på så att de, så småningom, kan erbjudas en genomtänkt fjärrlösning som en särskild åtgärd. Men sådana eventuella åtgärder gör i princip ingen skillnad för den stora massan elever. För dem kommer garanterat alla utvärderingar visa att fjärrundervisning fungerar sämre för elever och lärare. Både gällande lärande och social utveckling.

Jag är positiv till digitaliseringen av skolan. Men jag är trots allt pragmatisk. Digitalisering som bidrar till skolans administration, arbetsmiljö, samarbete och kommunikation, digitala kompetens och undervisning) är bra digitalisering. Om digitalisering inte bidrar, så är den per definition inte bra.

Hur är det då med fjärrundervisningen, bidrar den? Det beror lite på vad man menar. När andra alternativ saknas så är den ju toppen, om än inte lika bra som “vanlig skola”. När inte ”vanlig skola” finns att tillgå så är det ju bra att fjärrundervisning finns. Problemet är bara att fjärrundervisning inte är lika bra som vanlig skola.

Vi får med andra ord akta oss så att vi inte gör en dygd av nödvändigheten. Marcus Larsson från tankesmedjan Balans en kritisk tweet som svarar bra på frågan om hur distansundervisning bidrar: “Lärare och rektorer säger: Distansundervisning fungerar hittills inte riktigt så illa som vi befarade. Politiker och högre tjänstemän hör: Lärare säger att distansundervisning fungerar bra!” Som skolledare kan jag instämma i denna kritik. Jag tycker att fjärrundervisningen har fungerat bättre än jag trodde, men jag tycker inte att den fungerar bra. Jag vill verkligen inte att det ska bli någonting som politiker och tjänstemän låter stanna kvar i stor skala efter Corona.

Lärare och rektorer säger: Distansundervisning fungerar hittills inte riktigt så illa som vi befarade.

Politiker och högre tjänstemän hör: Lärare säger att distansundervisning fungerar bra!

— Marcus Larsson (@Skolinkvisition) May 14, 2020

Att behöva ta del av allehanda inlägg som förkunnar att digitaliseringen av skolan nu tar stora steg, eller att skolan nu måste öppna upp för fjärrundervisning i stor skala, det  känns märkligt. Jag menar att påståenden om att skolan nu tar stora steg framåt i digitalisering är allt annat än sant. Dels är videokonferenssystem vare sig nytt eller revolutionerande, dels är den undervisning som nu bedrivs en ganska traditionell förmedlingspedagogik, fast utan möjligheten att faktiskt mötas. Det gymnasieskolans lärare sysslar med är snarare en undervisningens ”damage control” ; en ”good enough” undervisning bestående i att föreläsa in i en bildskärm där elever sitter med avstängda mikrofoner och inte sällan avstängda kameror. I denna typ av undervisning förväntas elever passivt lyssna och sedan på egen hand arbeta med en uppgift de sänder in till läraren. Vari ligger den pedagogiska innovationen i detta? Vari ligger interaktiviteten? Vari ligger digitaliseringens positiva bidrag?

Trots dessa ganska kritiska ord är jag positiv till fjärrundervisning så som den var reglerad i styrdokumenten innan Corona (och som jag förväntar mig att den återgår till). Innan Corona-utbrottet var fjärrundervisning hårt reglerat, utan att vara generellt. Fjärrundervisning fick exempelvis ges för modersmål, handledning på modersmålet och i moderna språk. Ett bra exempel på digitaliseringens positiva bidrag! En sådan användning av tekniken är någonting som kommer att genomföras på en av mina skolor till hösten (en åtgärd som faktiskt hade planerats redan innan Corona kom på tal). Vi kommer då ha 12 naturvetare som ska läsa en kurs i antingen spanska, franska eller tyska, i olika steg. Det blir många kurser för få elever. För vår lilla nystartade skola i Lund går det varken att erbjuda alla dessa kurser, eller att skapa någon form av rimligt fungerande anställning. Istället har ett antal skolor gått ihop för att anställa tre lärare på ordentliga tjänster. Dessa lärare får tjänster i Stockholm, men undervisar eleverna i Lund (och i andra städer). Till eleverna har vi kopplat handledare som är med på plats, det vill säga helt enligt gällande förordningar. Här är alltså ett exempel, menar jag, på digitaliseringens positiva bidrag, ett exempel på när fjärrundervisning är bättre än närundervisning. Men detta exempel är ett undantag från regeln att nära är bättre än fjärran, inte ett exempel på hur vi i stor skala kan använda fjärrundervisning.

Jag hoppas verkligen att våra politiker nu sansar sig och säkerställer att inte förhastade beslut tas i den här frågan. Att vissa driver frågan hårt betyder inte att de har rätt. Vi har ännu så länge bara skrapat på ytan av vad den här krisen har inneburit. Även om det, som Marcus Larsson uttryckte det, kanske inte går ”riktigt så illa som vi befarat” så går det nog inte heller så bra som högre tjänstemän önskar. Dessutom sjunker förmodligen undervisningskvaliteten ju längre fjärrundervisningssystemet fortgår, snarare än att öka.

Har digitaliseringen tagit steg framåt? Nja, det har den inte. Vi ska för all del vara glada åt att vi har en i stora stycken god volym vad gäller teknik och i hög grad fördelningen “en till en” för eleverna. Det har visat sig vara viktigt. Men didaktiskt är det som sker just nu inte någonting att jubla över. Så, låt oss därför sitta still i båten. Låt forskare utvärdera vad som händer den här våren (och i värsta fall hösten) 2020. Efter en sådan utvärdering så kan vi förhoppningsvis ha underlag för sansade beslut om hur digitalisering kan bidra till skolans arbete.

Edward Jensinger är rektor och medförfattare till boken ”Att integrera digitalisering och kollegialt lärande” (Studentlitteratur, 2020) och skriver om skola och digitalisering på Edward och skolutvecklingen, där en ursprunglig version av denna text finns publicerad

Bild av Gerd Altmann från Pixabay