Eva-Lotta Hultén: Det ska vara roligt att lära

“Det naturliga för människan är att vara nyfiken och tycka att det är roligt att lära. Ändå fortsätter skolan att spotta ur sig håglösa tonåringar vars lärandelust dött längs med skolvägen.” Eva-Lotta Hultén utgår från personliga erfarenheter av skolan och pläderar för en skola där det är lustfyllt att lära sig saker. Varför är det ingen som talar om att skolan måste vara stimulerande för eleverna – och inte bara tvång, kontroll, tester? Eller tror man inte att skolan kan vara skola om den inte är tråkig? (red)

Jag minns min skolgång som dödande tråkig. Som liten älskade jag att lära mig saker och längtade intensivt efter att få börja i skolan men skolan lyckades inte alls förvalta den kunskapstörst som jag gick dit med. Efter tolv år spottade det svenska skolsystemet i stället ut en vansinnigt skoltrött, passiviserad nittonåring som inte kände någon längtan efter att lära sig något över huvud taget. Det tog mig många år att återvinna min lärandelust och jag kan återkommande känna sorg och bitterhet över hur skolan tog ifrån mig en av min barndoms starkaste egenskaper och drivkrafter: nyfikenheten.

När jag för ett par år sedan intervjuade skolminister Jan Björklund ställde jag frågan vad han ansåg att man borde göra åt att så många elever tyckte att det var tråkigt att gå i skolan. Svaret jag fick var att det inte finns något att göra åt det. Det är enligt Jan Björklund ”naturligt” att efter ett tag tycka att det är tråkigt att gå i skolan. Kanske finns nyckeln till hans skolpolitik att finna i just det svaret. I hans värld är det inget problem att barn tappar sin lust att lära eftersom han saknar förståelse för vilken fundamental roll lusten och nyfikenheten spelar för lärandet.

Det lärande som sker naturligt i vår vardag, ofta utan att vi tänker på att vi lär oss något, kallas för informellt lärande. Små barns lärande, när de utvecklar ett språk och börjar förstå sin omvärld, är helt informellt. I vårt informella lärande söker vi mönster och sammanhang för att förstå vår omvärld och kunna hantera också nya situationer vi hamnar i. Det informella lärandet bygger på inre motivation och vi upplever sökandet efter sammanhang och mening som lustfyllt och roligt. Formellt lärandet är det som i stället styrs av andra och sker främst i skolor. Traditionellt har det varit hårt uppstyrt och mycket faktabaserat. Det formella lärandet bygger i stor utsträckning på att stimulera yttre motivation hos eleverna. Yttre motivation hänger ihop med längtan efter belöningar och rädsla för bestraffningar. Ofta upplever vi det  formella lärandet som tråkigt.

I  boken Lusten att förstå. Om lärande på människans villkor propagerar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, för att skolan för bästa resultat bör anpassa sin undervisning efter hur det informella lärandet går till. Det finns en hel del forskning som visar att yttre motivation ger ytligare kunskaper och gör lärandet svårare. För de flesta elever dödar dessutom yttre motivation den inre. En skola som bygger på belöningar och bestraffningar (såsom betyg, kvarsittningar, guldstjärnor och så vidare) blir alltså automatiskt en mindre rolig skola – där eleverna också lär sig sämre och får ytligare kunskaper.

Enligt motivationsforskaren Joanna Giota, verksam vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, är förskolebarn så gott som uteslutande inre motiverade men redan i första klass har uppskattningsvis tio procent av barnen gått över till att bli främst prestationsinriktade, det vill säga yttre motiverade. Ju längre upp i skolan man kommer desto fler blir prestationsinriktade. Det borde ses som ett gigantiskt problem att skolan successivt dödar barns egen lust att lära, men om detta är det tyst i debatten.

Att med lagstöd hålla barn i skolor i nio år (större delen av deras barndom) borde förpliktiga till en ur alla synpunkter så god behandling av dem som möjligt. Att hänvisa till att barnen kommer ha nytta av sin skolgång i framtiden och nöja sig med det riskerar att resultera i ett institutionaliserat barnaplågeri. Barn lever i ännu högre grad än vuxna i nuet. De har rätt att känna mening, trygghet, lust och nyfikenhet NU och har ingen anledning att nöja sig med besked om att det är för deras eget bästa, som de ska plåga sig igenom den ena tråkiga dagen efter den andra. Peter Gärdenfors citerar i sin bok Jarl Bengtsson, som tidigare varit forskningschef på OECD:s utbildningsenhet, som sagt att: ”Det minsta man kan begära av skolan är att den lämnar ifrån sig barnen med samma lust att lära som de hade när de kom hit.” Det låter som ett mycket rimligt minimikrav.

Personligen tror jag att ett av de allra största hindren för att utveckla skolan mot ett djupare, och även mer människovänligt, lärande är den extremt utbredda föreställningen att det är helt i sin ordning att skolan upplevs som tråkig. När jag pratar skola med vänner och bekanta förstår jag att Jan Björklund är långtifrån ensam om att tro att det är naturligt att tycka att det är tråkigt att lära sig saker. Det råder en utbredd samsyn om att elever bara bör bita ihop och kämpa sig igenom det som upplevs som tråkigt med skolan. Men om man till fullo tog till sig att människan lär sig otroligt mycket mer effektivt om hon samtidigt har kul, då kanske vi till sist kunde nå fram till insikten att det är varje skolas förbannade plikt att göra skolan rolig för eleverna. Den lärare som inte lyckas med det får antingen inte rätt förutsättningar eller är ännu inte färdigutbildad utan behöver lära sig mer om att undervisa och handleda.

Man kan undra hur debatten om och utvecklingen av skolan hade sett ut, om vi haft politiker som pratat om vikten av att göra skolan rolig och lärandet lustfyllt, i stället för att tjata om ordning, tester och betyg. Eller hur skolan hade utvecklats om vi haft en lärarkår som stått upp för sin rätt att slippa plåga barn och till fullo hävdat sin kunskap och erfarenhet för att skapa en undervisning som gör lärandet lustfyllt för barnen. Det är dags att barns längtan efter kunskap tas på allvar och att krav ställs på en roligare skola.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist)

9 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Det ska vara roligt att lära

  1. Kanke inte alltid roligt – men utmanande och lustfyllt.
    VH
    Sussi Andersson

  2. Kommentar till Eva-Lotta Hulténs inlägg

    Ett suveränt klarsynt och välformulerat inlägg om det mest väsentliga i skolproblematiken. Självklart ska skolan lämna ifrån sig friska elever med självförtroende, framtidstro och lust att lära vidare. Inte några sönderstressade faktarabbelrobotar med bristande förmåga att tillämpa sina kunskaper och att tänka kritiskt och kreativt. Inte heller några elever som tappat tron på sig själva och framtiden genom att de fått sina upprepade misslyckanden i skolan intatuerade i själen.

    Hur kom det sig att skolan blev så tråkig för många. En starkt bidragande orsak torde ha varit den reaktionära kunskapsrörelse som kom att sabotera intentionerna i Lgr 80. Elevernas behov av motivation avfärdade till exempel Gunnar Ohrlander i sin bok ”Kunskap i skolan” med att lärarna inte fick bli några rolighetsministrar.

    Vad krävs för att lärandet ska bli lustfyllt? Framför allt måste eleverna uppleva framgång i skolan. Det de lyckas bra med tycker de är roligt och vice versa. En elev som lyckas bra med att ta sig över höjdhoppsribban vill gärna fortsätta att hoppa. Den som river redan på låga höjder tycker inte det är roligt och lämnar därför höjdhoppsgropen. Samma sak gäller ämnena i skolan. Det är bara det att de som misslyckas i skolan inte får gå därifrån. Det är grymt. Att många elever ska känna sig misslyckade i skolan är inte följden av någon naturlag. Det är följden av att de genom de graderade betygen ideligen tvingas se sina prestationer mätas och jämföras med mera lyckligt lottade elevers prestationer. Så skulle det inte behöva vara.

    En miljon vuxna människor i vårt land lyckas lära sig massor i olika kurser på sin fritid. De slipper få graderade betyg. Dessutom lär de sig sådant, som de själva har valt och som det därför är meningsfullt och lustfyllt för dem att lära sig. För att lärandet ska bli lustfyllt för eleverna i skolan krävs också att de uppfattar det de lär sig som meningsfullt. Något som angår dem och som de kan ha glädje och nytta av i livet. Men innehållet i skolan preciseras nu i detaljerade, centralt utformade kursplaner som mera utgår från ämnesexperternas kunskaper än från det lärande, som eleverna behöver i framtiden. Det är samma innehåll i samma mängd för alla elever, oavsett var de bor, vad de har för läggning och intressen och vilka förutsättningar de fått för att lära sig. Allt uppstagas av nationella prov, som gör det än svårare för eleverna att påverka innehållet i undervisningen i riktning mot något mera meningsfullt för dem.

    Förutom framgång och mening krävs att arbetet i skolan upplevs som stimulerande för eleverna. Att sitta passiva och lyssna till aldrig så kunniga och skickliga lärare under fem, sex timmar varje dag orkar inte eleverna med. Detta är också vad erkända pedagoger som Dewey, Montessori, Freinet, Steiner med flera funnit. Eleven behöver få ta ansvar, vara aktiv och påverka arbetet. Hon behöver få använda sin högra hjärnhalva, sin fantasi och sin skapande förmåga. Hon behöver få känna gemenskap med kamrater och se resultat av sitt arbete. På så sätt kan hon få lust i lärandet. Hon behöver variation i arbetssätten. Men när faktakunskaperna och kunskapsmätningen satts i centrum i skolan ges inte stort utrymme för arbetssätt som projektarbeten, gruppdiskussioner, rollspel, fältarbeten, intervjuer osv

    Att Björklund inte kunde välja rätt svarsalternativ för någon av de tre allmänbildande frågor som ställdes till honom i teve må så vara. Värre är att han med sömngångaraktig säkerhet har valt det sämre alternativet i så gott som alla viktiga valsituationer som gäller skolan . Några exempel:

    Ska man åtgärda orsakerna till skolans problem eller symtomen på dem? Några åtgärder för att förbättra de skolsvaga elevernas förutsättningar att lyckas har vi inte sett till. När eleverna väl misslyckats har dock Björklund ett batteri av åtgärder för dem. Åtgärder som mera betyg, ordningsbetyg, skolkrapportering, avstängning, kvarsittning och förlängd obligatorisk skolgång.

    Vilken fråga är viktigast, hur man ska hjälpa eleverna till kunskap eller hur man ska mäta och jämföra och betygssätta den kunskap de har? Att Björklund i sina förslag har prioriterar det senare alternativet framgår med all önskvärd tydlighet av hans många uttalanden.

    Vilket led är viktigast, lärarens utlärning eller elevens inlärning. Att Björklund är mer fokuserad på att läraren ska ha gedigna ämneskunskaper än att eleven ska få förutsättningar att ta till sig given information och göra den till sin kunskap, är uppenbart.

    En följdfråga kan drastiskt uttryckt vara om lärarutbildningen ska vara en yrkesutbildning för lärare eller en försörjningsinrättning för akademiker? När man ser utformningen av den nya lärarutbildning som Björklund nu sjösätter, framgår det att den inte utgår från de faktiska problem och beslutssituationer, som möter en lärare i arbetet. Det är desto mer av ämneskunskaper, forskningmetoder och pedagogiska teorier.

    Är den yttre motivationen en bättre drivfjäder än den inre? Lär sig eleverna bättre genom tvång än genom lust? Genom sin fokusering på betyg och sanktioner har Björklund givit sitt entydiga svar på den frågan..

    Ska skolan styras genom tro och tyckande eller genom kunskap och vetande? När Björklund uttalar sig om någon företeelse i skolan börjar han regelmässigt uttalandet med ”jag tror ju att, jag tycker ju att” i stället för t ex ”det förhåller sig på det sättet att…”

    Det tar bortåt tio år att ändra kursen på Atlantångaren Svenska Skolan, har Björklund sagt. Det är han som står vid rodret. Det lär ta minst lika lång tid att ändra kursen tillbaka igen när den skada som skolan åsamkats blir än mer uppenbar. Gud hjälpe!

  3. Sussi: Helt rätt: jag menade inte att skolan måste vara rolig på ett motståndslöst vis.

    Per Acke: jag håller med dig i det mesta men vill säga att jag inte tror att det räcker särskilt långt att eleverna får känna sig duktiga i skolan. Enligt skolans kritierier var jag en lyckad elev men jag hatade likafullt att vara där.

  4. Nej, Eva-Lotta, det räcker inte med att eleven är framgångsrik, det har du rätt i. Hon måste finna mening och stimulans i skolarbetet också. Om du hatade skolan, hur upplevde då de elever den som saknade såväl framgång som mening och stimulans. Det lär finnas grader i skolhatet.

  5. Precis vad jag många gånger tänkt också. Hur överlever man skolan om man inte trivs med formerna för undervisning och social samvaro, aldrig får stimulans på rätt nivå och heller aldrig får någon bekräftelse på att det man åstadkommer är bra? Självklart finns det de som haft och har det mycket värre än jag hade det i skolan. Men det är fullt tillräckligt att ha det dödande tråkigt merparten av varje dag för att börja hata skolan.

  6. Ärligt talat förstår jag inte riktigt problemformuleringen. Enligt Skolverkets utvärderingar “Attityder till skolan” så trivs ju långt över 90 procent av elever med både sin skola, sina lärare, sina klasskamrater. 8 av 10 elever i årskurs 7-9 och gymnasieskolan tycker att deras lärare undervisar bra och ännu fler säger att lärarna tror på dem och deras förmåga. Drygt 7 av 10 tycker att det alltid eller oftast känns meningsfullt att gå till skolan.
    Utifrån detta, och den verksamhet jag ser när jag är ute i klassrummen, kan jag inte tycka att vare sig Eva-Lottas eller Peter Gärdenfors beskrivning av skolan som så dödtrist och fantasilös är någon bra utgångspunkt för en diskussion om vad skolan behöver. Jag har ju svårt att tro att Björklund i sitt svar menade att alla elever ska ha trist hela tiden, utan snarare att det inte går att skaka fram inre motivation hos 30 tonåringar med olika personliga agendor samtidigt. Det är väl egentligen mer märkligt att vi alls lyckas med det så ofta som vi gör!

  7. 30 procent av eleverna tycker alltså INTE att det känns meningsfullt att gå till skolan. För mig är det en förskräckande hög siffra! Och nej, jag tror inte att din tolkning av Björklunds svar är den korrekta. Han förklarade att det är naturligt att börja tycka att skolan är tråkig efter ett tag för vem tycker det är roligt att göra samma sak hela tiden?

    Det faktum att den psykiska ohälsan bland unga ökar närmast lavinartat och att andelen elever som har olika stressrelaterade psykosomatiska symtom är väldigt hög tyder ju också på att skolan har en del att arbeta med (därmed inte sagt att skolan är enda orsaken till dess problem). Jag är ledsen att jag inte har siffrorna här och nu men jag kan leta fram dem om du är intresserad.

  8. Okej ni klagar på att skolan är tråkig hit och dit men skolan var,är rolig och i framtiden även då rolig!Jag tycker att en del av ämnerna var tråkiga,Jag bytte skola och allt blev bra❤️

Lämna ett svar till Sussi Andersson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »