Paul A. Kirschner & Mirjam Neelen: Fjärilen som förnekade att den någonsin varit en larv – en pedagogisk fabel av idag

Har du hört historien om fjärilen som förnekade att den någonsin varit en larv? Tja, det var en gång en vacker, välutvecklad fjäril som vägrade att acceptera att han en gång varit en larv och att stadierna från larv till vacker fjäril hade lett till hans nuvarande tillstånd… Paul A. Kirschner och Mirjam Neelen gör en vidräkning med det de kallar pedagogiska reformatorer i skolan, reformatorer som verkar sky den typ av kunskapsinhämtning och faktainlärning deras egen utbildning – och därmed framgång – bestod dem med. (red.)

Nästan varje vecka möter vi (eller blir ombedda att kommentera) några nya, moderna, progressiva, barnvänliga och innovativa utbildningsmetoder. Vanligtvis har förespråkarna för dessa tillvägagångssätt en stark aversion mot förvärv av kunskaper, inlärning av fakta, memorering och träning av färdigheter som addering, subtraktion, multiplikation, stavning, handstil eller att skriva uppsatser (Vem behöver allt detta i verkliga livet? Vi har ju fickdatorer för det och vem skriver uppsatser idag?).

De finner allt detta gammalmodigt, demotiverande och extremt sinnesbedövande. De tror på barnets eget initiativ att driva lärandet eftersom de uppfattar att det är innovativt, motiverande och (emotionellt) befriande. Att låta barn initiera sitt eget lärande fokuserar trots allt på en framtid där vi desperat behöver vara självständiga och självgående, livslånga elever och där vi inte kan börja tillräckligt tidigt med att låta barn utveckla sina talanger.

Dessa gurus, innovatörer och pedagogiska reformatorer [1] fokuserar på personlig och social utveckling, implementering av iPads och andra typer av alternativa trender, hänvisar till begreppet “digitala infödingar” som kan göra de mest fantastiska saker utan ansträngning, strävar efter att uppnå 21:a århundradets kompetens och är i allmänhet högst negativa till allt som utförs i vårt nuvarande utbildningssystem.

De hävdar att inlärning av fakta och begrepp inte längre är nödvändigt och att ett fokus på detta inom utbildning helt enkelt är föråldrat. För dem är kunskap och begrepp lika förgängliga som färsk fisk! Och om du behöver kunna något kan du alltid hitta det på internet. Att besvära barn med kunskapsinhämtning är helt enkelt slöseri med tid. Faktiskt är det ännu värre! Deras uppfattning är att det också hindrar barn från kreativt problemlösande och divergent tänkande. Ur den pedagogiska innovatörens perspektiv bör all energi gå till att motivera barn, utveckla generiska färdigheter som kritiskt tänkande, kreativitet och problemlösning, samt undervisa dem i flexibilitet, nyfikenhet och uthållighet. Länge leve 21:a århundradets färdigheter.

Vi har skrivit om det här flera gånger (till exempel här, här, här och här). Kort sagt, (spoiler 1!)  Forskning visar tydligt att motivation inte leder till lärande, utan snarare att upplevelser av framgång leder till motivation att fortsätta lära sig. Därnäst (spoiler 2!), existerar inte generiska färdigheter som färdigheter utan är domänspecifika. Och sist men inte minst, (spoiler 3!) Flexibilitet, nyfikenhet och uthållighet är egenskaper och kan inte läras ut.

Dessa, vanligtvis högutbildade, pedagogiska reformatorer, basunerar från hustaken att dagens utbildningssystem inte uppfyller kraven i dagens samhälle och att vi därför inte förbereder våra barn för framtiden. De kommer inte ha de nödvändiga färdigheterna för 21:a århundradet, helt enkelt för att utbildningen inte hjälper till att utveckla dem. Enligt dessa guruer behöver utbildning förändras radikalt, annars kommer det att sluta med medborgare som inte kan samarbeta, inte vara kreativa, kommer att vara IKT-analfabeter och så vidare, listan fortsätter. I synnerhet är kommentaren kring IKT-analfabetism fascinerande eftersom samma personer citerar Mark Prensky som 2001 förklarade  att barn idag är digitala infödingar (så hur kan de vara IKT-analfabeter?).

Och som körsbär på toppen av det påstådda behovet att radikalt ändra på utbildningstårtan, är det envisa mantrat att vårt nuvarande utbildningssystem bygger på en “fabriksmodell”. Du känner säkert igen: “Om min mormor kom tillbaka från graven skulle hon inte förstå eller känna igen en enda sak utom klassrummet”. En bra blogg om denna felaktighet är  ‘The invented history of the factory model of education‘.

Är vi förvånade? Nej! När allt kommer omkring lever vi i en epok av “expertisens död”, där du verkligen inte behöver någon särskild domänkunskap för att uppfattas som expert. Alla kan vara experter på allt. Syndromet expertis-generalisering har nått epidemiska proportioner. Så länge du är känd eller har någon form av akademisk examen, är du bevisligen fri att förklara vad som helst och det är helt OK att sprida dina tankar och övertygelser som om de vore fakta.

Det som förvirrar oss – och anledningen till att vi skrev den här bloggen – är varför dessa till synes intelligenta, innovativa, problemlösande, socialt skickliga och IKT-litterata reformatorer är så bra på att tänka utanför boxen när det gäller utbildning. Det förvånar oss är att de kan komma med lösningar på problem inom ett område som vanligtvis skiljer sig väldigt mycket från deras eget kompetensområde (social demografi, sociologi, teater, litteratur, fysik). Det är ett intressant tillvägagångssätt för experter; tvärvetenskaplig överföring på hög nivå! Och hur kan de enligt sig själva lösa dessa komplicerade problem inom utbildningssfären? När allt kommer omkring är de själva produkter av denna fruktansvärda, sinnessjuka, gammaldags utbildning som de så passionerat fördömer.

De brukar ha akademiska titlar, vissa är till och med Professor eller Minister. Undrar de någonsin hur de blev vem de är och vad de är? Hur kunde de utveckla dessa 21:a århundradets kritiska färdigheter i detta fruktansvärda utbildningssystemet? Om hela systemet behöver förändras drastiskt, hur kunde de utveckla alla de påstådda kunskaper, färdigheter och attityder (dvs. kompetenser) som de har och varför är de så framgångsrika? Känner de att de haft turen att vara framgångsrika trots den hemska utbildning som de genomlidit? Eller tycker de att de är unika och att de är de enda som lyckats undfly sitt olyckliga öde tack vare sina egna talanger och unika egenskaper?

Vi gör vår egen analys i psykologfåtöljen och undrar, om de istället lider av förnekelse. Det finns olika typer av förnekelse, men vi refererar till förnekelse av fakta (Wikipedia).

In the psychological sense, denial is a defense mechanism in which a person, faced with a painful fact, rejects the reality of that fact. They will insist that the fact is not true despite what may be overwhelming and irrefutable evidence. 

Om så är fallet är det faktiskt något av en tragedi, inte bara för dessa traumatiserade guruer, men också för våra barn. De reformer de sprider förvägrar våra barn möjligheten och rätten att bli så utbildade som de skulle kunna bli (och så utbildade som reformatorerna som vill ha något annat önskar).

Förstå oss rätt! Vi säger inte att ingenting behöver förbättras i utbildning. Det gör vi verkligen inte! Vi ber bara om att hålla sig till verkligheten. Låt oss hålla det nyanserat tack, baserat på fakta. Snälla?

 

[1] Vi har valt att inte vara särskilt specifika eftersom det här inte handlar om att peka ut någon!

 

Paul A. Kirschner är Distinguished Professor vid Open University of Netherlands samt Visiting Professor of Education med särskild tonvikt på lärande och interaktion i lärarutbildning vid Uleåborgs universitet. Han är en internationellt erkänd expert inom pedagogisk psykologi och undervisningsdesign.

Mirjam Neelen är Learning Advisory Manager med över 10 års branscherfarenhet från olika affärsenheter globalt. Mirjam analyserar affärs- och prestationsutmaningar i nära samarbete med sina kunder.

Båda kan följas på Twitter där de i högsta grad deltar i utbildningsdebatten  – @P_A_Kirschner och  @MirjamN . Tillsammans driver de bloggen 3 Star Learning Experiences där det här inlägget publicerades i en något längre version i januari 2019.


 

Fotnot

Titeln är baserad på Paren en Onparen (1973) av Gert de Ley.

Texten är i översättning av Sara Hjelm. Författarnas engelska originaltext finns publicerad här.

 

 

12 Comments on “Paul A. Kirschner & Mirjam Neelen: Fjärilen som förnekade att den någonsin varit en larv – en pedagogisk fabel av idag

  1. Suck!
    Snälla SOS-redaktörer, det går att refusera inlägg utan substans. För att citera ur artikeln: “Så länge du är känd eller har någon form av akademisk examen, är du bevisligen fri att förklara vad som helst och det är helt OK att sprida dina tankar och övertygelser som om de vore fakta.” Här kan vi prata om att spotta i motvind!
    Enligt flumskolans belackare började förfallet med grundskolans införande. Alla under 65 års ålder har gått i den. Den avgörande spiken i kistan kom med Lgr80. I den skolan har alla under 47 gått hela sin skolgång. Så redan grundtesen att dagens professorer och ministrar själva fått gå i en riktig kunskapsskola faller.
    Artikeln är fylld av svepande rallarsvingar på en språknivå man annars möter på Flashback. Seriösa och oseriösa debattörer från alla möjliga läger och ståndpunkter föses ihop till en bräkande flock, och för att omöjliggöra genmälen väljer man ”att inte vara särskilt specifika eftersom det här inte handlar om att peka ut någon!”
    Mot dumheten kämpar gudarna förgäves!

    • As stated in the blog, we chose this time not to name names (so as not to be accused of demonising certain people). Apparently, we’re damned if we name names (this isn’t hard!) and damned if we don’t. We rest in the knowledge that it’s impossible to please everyone.

      Have a nice day anyway.

  2. Tack, Kjell för ett befriande inlägg som jag skriver under varje stavelse på. Redaktionen måste ha bottenskrapat sitt förråd av bidrag när man måste söka sig utomlands för att hitta debattörer som i brist på riktiga fiender konstruerar egna för att ha någon att ösa sin galla över.

  3. Hej Kjell. En kommentar från redaktionen. Jag håller med om att det är svårt att förstå mot vem denna rallarsving riktas. Det är tyvärr ett problem vi har när vi översätter. Vi blir erbjudna texter som vi finner intressanta, men flera av dessa internationella debattörer vill inte att man försvenskar deras texter, vilket kan försvåra läsningen i den svenska kontexten. Min tolkning av Kirschners och Neelens inlägg är att de riktar sig mot i första hand kommersiella aktörer på skolmarknaden. Vi har just nu en starkt polariserande trend inom skoldebatt och utveckling av skolan i Sverige. Å ena sidan en traditionell-auktoritär trend som märks tydligast på ledande debattsidor, å andra sidan krafter som drar skolan i helt motsatt riktning, huvudsakligen kommersiella intressen och aktörer. Dessa märks dock sällan på debattsidor eller i debattfora. Men båda dessa rörelser påverkar vad som sker i skolan och vad som skrivs i styrdokument. Men som du påpekar, för svensk del hade det hela helt klart kunnat nyanseras.

  4. Man kan ju tycka, att det oturligt, att en artikel i just tidskriften Skola och Samhälle redovisar fel ordning av fjärilens utvecklingsstadier (»[…] stadierna från puppa till larv till vacker fjäril […]«.
    Det är ett misstag liknande Kristdemokraternas misstag, när en skylt i partikansliet visade vägen till studieförbundet ’Sammhällsskolan’.
    Edit or delete this

  5. Lärare och pedagoger borde KUNSKAPSANALYSERA texten för att stärka sin egen jurisdiktion. En av författarna refererar sin traditionssubjektivitet till PEDAGOGISK PSYKOLOGI och till UNDERVISNINGSDESIGN, vilket vi möter även i andra texter.
    Som kunskapsanalytiker hävdar jag att vi från pedagogikens jurisdiktion borde försvara professionen och arbetsuppgifterna och bemöta sakligheter utifrån vår egen jurisdiktions regler/mönster. Texten påstår att MOTIVATION inte leder till lärande. Och att FÄRDIGHETER inte är släktstyrda /generiska utan DOMÄNSPECIFIKA. Vad säger pedagogiken om att flexibilitet, nyfikenhet, uthållighet inte går att lära ut, därför att det är EGENSKAPER.
    Varför reagerar inte lärare och pedagoger mot SOCIOLOGIN, som ser som sin uppgift att finna regler/mönster i MÄNSKLIGA HANDLINGAR, såsom de uppträder i olika SAMHÄLLEN och KULTURER (Weber i Filosofiskt lexikon, 1993). Eller protesterar mot PSYKOLOGIN, som i samma anda ser som sin uppgift att finna regler/mönster i INDIVIDUELLA HANDLINGAR utifrån hur subjektet handlar, beter sig, uppträder i olika situationer.
    Var finns kriterielistan för läraryrket och pedagogiken?

  6. Intressant artikel som på pricken beskriver vad som sker i den svenska skolan, d.v.s. diametralt motsatt t.ex. de två senaste artiklarna här på bloggen.

    För mig är det kristallklart att de s.k. ”rallarsvingarna” är riktade mot det pedagogiska etablissemanget och dess svans. Dessa reformatorer har verkat i den svenska skolan sen 70-talet, men fick inte genomslag hos lärare som var experter inom sina områden. Socialdemokratiska reformer i slutet av 80-talet öppnade upp för dessa reformatorer som successivt under 30 års tid omformat en kunskapsskola till dagens flumskola.

    Socialdemokraternas avskaffande av behörighetsregler för undervisning och nedmontering av ämnesteorin i lärarutbildningen kan direkt kopplas till ett citat från artikeln ”vi lever i en epok av ”experternas död”, där du verkligen inte behöver någon domänkunskap för att uppfattas som expert”.

  7. ”Kort sagt, (spoiler 1!) Forskning visar tydligt att motivation inte leder till lärande, utan snarare att upplevelser av framgång leder till motivation att fortsätta lära sig.” Eftersom denna upplevelse är relativ, tappar många elever snabbt sugen i ett skolsystem som bygger på sortering och konkurrens.

    ”Därnäst (spoiler 2!), existerar inte generiska färdigheter som färdigheter utan är domänspecifika.” Likväl utvecklar skolans elever en enastående förmåga som cue seekers, därför att skolan, i systemisk mening, kan betraktas som domänspecifik i sig själv?

    ”Och sist men inte minst, (spoiler 3!) Flexibilitet, nyfikenhet och uthållighet är egenskaper och kan inte läras ut.” Vi talar uppenbarligen här om medfödda, inte förvärvade, egenskaper. Således en truism. Även de, kan däremot uppmuntras eller effektivt dödas.

    Det är intressant att denna typ av svepande, projektiva texter är så populära. De har lite av rorschachtest över sig. Texten är signifikativ för den nygamla trenden med politiskt kodspråk (projektioner) som förutsätter en ytterst konform uttolkarkontext av symboliskt samförstånd.

    • Jag har funderat lite som du Klas, på vad som gör att texter som denna får stort genomslag. Tänker att du pekar på det, att det handlar till stor del om att säga självklarheter, men samtidigt göra det på ett sätt så många känner sig träffade. Och hur debattörerna lyckas ställa sig själva utanför något dom båda uppenbart är del av (den digitala rörelsen). I bästa fall kan ju den här typen av inlägg få oss att fundera över sådan som vi kanske slentrianmässigt hasplar ur oss i vardagen. I sämsta fall förstärker den bara en redan polariserad debatt inom detta område. Oavsett är det intressant att försöka förstå vad de som når stort genomslag har för debattknep.

      • Debattknepet här, som ganska ofta, är väl att blanda självklarheter med tvärsäkra påståendet som smeker folks förutfattade meningar medhårs. Som att egenskaper inte kan läras ut. Vad avses? Självklart kan man inte stå och tala om för elever hur de ska utveckla vissa egenskaper, däremot kan man främja och träna egenskaper genom hur man arbetar. Jag befinner mig just nu en vecka i Paris för att träffa en drös människor på OECD:s utbildningskontor varav några jobbar med studier kring hur man kan utveckla och mäta t ex empati, nyfikenhet, flexibilitet, uthållighet, samarbetsförmåga, osv. För dem är det mycket tydligt att många egenskaper kan främjas och utvecklas genom sättet man arbetar på.

  8. Den galla som spys över artikeln, helt utan seriösa motargument, är orsakat av samma skäl som pedagogiska etablissemanget mobbade professor Jonas Linderoth – kritik av den postmoderna konstruktivismen.

    Kommentarerna tyder på att man inte förstår vad det handlar om. Därför rekommenderas P1:s reportageserie ”skolan och kunskapskraven” våren 2018. Där diskuteras bl.a. hur kunskapskravens generiska färdigheter tillämpas utan att eleverna varken är mogna eller faktamässigt förberedda. Man beskriver orättvisan i att endast barn med akademiskt utbildade föräldrar kan hjälpa sina barn.

    Jonas Linderoth beskriver hur han gjort en klassresa i en kunskapsskola som med konstruktivismens intåg på 90-talet förvandlats till en flumskola. Han beskriver även sina kollegors nonchalans inför de dramatiskt sjunkande kunskaperna från mitten av 90-talet.

    Linderoth är som professor i pedagogik kompetent och dessutom trovärdig eftersom han var medveten om den risk han utsatte sig för genom att kritisera den ideologiska sekt som pedagogiska etablissemanget utgör.

  9. Tack redaktionen för Skola och samhälle. I yttrandefrihetens namn är det viktigt ” att känna sin fiende” . Och personligen ser jag i min kulturella kontext inte denna sorts debatt. En debatt vars inställning kanske bäst passar nuvarande pedagogik i Kina. Men både Lao Tse, Sokrates, Hegel och Marx skulle säkert söka sig till något mellan denna inställning och Summerhillskolan.

Lämna ett svar till Klas Lindelöf Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS