Anette Bagger: Nationella prov som en arena för likvärdighetsfrågor

I oktober lade jag fram min avhandling Prövningen av en skola för alla – Nationella provet i matematik i det tredje skolåret. Jag valde där att diskutera proven som en arena för likvärdighetsfrågor. Eftersom begreppet likvärdighet blivit aktuellt är det på sin plats med en reflektion.

Nyaste numret av Foreign Affairs har likvärdighet som tema och bara i dagarna släppte Svenskt näringsliv en rapport om den svenska skolans likvärdighet. Utbildningsområdet har diskuterat likvärdighet en tid. 2012 kom rapporten Likvärdig utbildning i svensk grundskola från Skolverket där det konstaterades det att elevens val av skola har dubbelt så stor betydelse för betygen nu som för tio år sedan. Per definition är det då inte en likvärdig utbildning som erbjuds.

Samtidigt som likvärdighet sätts i fokus testas våra barn och unga som aldrig förr. Provs resultat och begreppet likvärdighet förvandlas till slagträn i debatten. Därför finns det all anledning att betrakta resultatet i min avhandling med just de glasögonen. Nämligen likvärdighetsglasögonen. Dessa glasögon som är så populära, men vars filter, begreppet likvärdighet är allt annat än väl definierat. Det tycks råda brist på likvärdighet, men om det handlar om valfrihet, en rättighet, en värdegrundsfråga, en metod, ett argument eller något annat, varierar beroende på vem som uttalar sig och om vad. Jag betraktar likvärdighet som något som omdefinieras och produceras och framför allt just nu. Med likvärdighet avser jag den lika rättighet till utbildning som utlovas elever i Skollagen och som kompletteras av diskrimineringslagens formuleringar om tillgänglighet. Om exempelvis skolans stoff inte är tillgängligt, kan man knappast påstå att en likvärdig utbildning säkrats.

Att utvärdera något är också att styra och de nationella proven i det tredje skolåret har det uttalade syftet att styra skolan genom att göra lärares bedömningar likvärdiga. En bakomliggande drivkraft till att de nationella proven i matematik i det tredje skolåret kom till var en önskan att lyfta kunskapsnivån genom att identifiera elever i behov av stöd tidigt (Utbildningsdepartementet, 2012). I betygsstatistik är det tydligt att elever med utrikesfödda föräldrar och pojkar är de som får lägre betyg i matematik och också klarar de nationella proven sämre. Detta är synligt redan i det tredje skolåret. Några naturliga följdfrågor blir då om provet fungerar som tänkt och om det ger ledtrådar till vad eleven eller en grupp elever behöver för att göra undervisningen mer likvärdig.

I min studie har det visat sig att lärarna redan vet vilka elever som är i behov av stöd. En viktig kvalitet som inte låter sig mätas med ett nationellt prov är det som beskrivs av Condiff och Plank (2013). Nämligen att ett emotionellt stöd kan kopplas samman med högre poäng på standardiserade prov. I avhandlingen finns många exempel på en omsorgsdiskurs som stark bland lärare till yngre skolbarn. För att hjälpa elever att klara av och genomföra provet på ett bra sätt, är detta ett stöd i provsituationen. Det finns dock situationer då omsorgen sätts på prov. Det är oftast i situationer då en elev behöver mer stöd än vad läraren kan ge, på grund av lärarens kompetens eller utifrån hur läraren har tolkat instruktionerna till provet. Där benämns nämligen vilket stöd som skall ges, inte får ges. Det finns två motstridiga meningar i instruktionerna. Lärarna ska anpassa provet utifrån elevens behov och samtidigt ska provets instruktioner för varje delprov följas noga så att provet blir lika för alla elever. Detta innebär ibland att pedagogiska dilemman uppstår då att provets likvärdighet sätts emot elevens. Skolans arbete med att anpassa provet sätts på prov under provperioden samtidigt som provets konstruktion prövas i många olika sammanhang och med olika lärare och elever. Elevens resultat och likvärdigheten blir därmed till i en kontext och i en specifik klassrumsmiljö och skolkultur. Man kan därför tänka sig att provets instruktioner blir viktiga verktyg för läraren i att säkra likvärdigheten för alla elever som genomför proven men också i att säkra provets likvärdiga genomförande. I dessa avseenden uppstår kritiska punkter som rör elever i behov av stöd. Bemötandefrågor och provetik innebär svåra gränsdragningar mellan elevens och provets likvärdighet.

Det skulle gå att betrakta provens resultat som en sorts kartbild. Inte bara av vilken kvalitetsskillnad i undervisning som uppvisas mellan skolenheter och grupper av elever relativt varandra. Men också av vad för sorts likvärdighet som produceras. Jag avser då inte den likvärdighet i bedömning och provgenomförande (equality) som lärarna strävar efter att nå, utan en likvärdighet som rör elevens rätt till en likvärdig utbildning och en likabehandling (equity). Istället för att fokusera på resultat och poäng som uppnådd kvalitet kan man ställa frågan vad den ojämna fördelningen mellan könen, grupper av elever beroende på bakgrund och föräldrars utbildningsnivå – betyder i termer av kvaliteter av likvärdighet (equity). Detta kan öppna för frågor om resultaten innebär något för skolans undervisningsuppdrag. Alternativet är att det räcker att torrt konstatera att elever med föräldrar som har annat modersmål än svenska inte är så bra i matte som andra elever. Men är det så, eller finns det förutsättningar för lärandet och prestationen i matematik som går att justera? Det kan göras andra tolkningar av den kartbild som växer fram och det kan dras andra slutsatser än ett konstaterande av vilka som är priviligierade och inte i den svenska skolans sätt att genomföra prov och undervisning. Kanske kan en annan typ av villkor för likvärdighet produceras, än vad som görs idag.

Plank, S. B., Condliffe, B.F. (2013). Pressure of the season. American Educational Research Journal, 50(5), 1152-1182.

Skolverket (2012). Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid (Rapport 374). Stockholm: Fritzes.

Utbildningsdepartementet. (2012). Pressmeddelande. Fler nationella prov i vår. Hämtad från regeringens hemsida.

(Anette Bagger är lärare vid institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik, Umeå universitet)