Eva-Lotta Hultén: Finns det ingen forskning som duger?

 

 

Är all forskning som inte stöder den rådande skolpolitiken “genompolitiserad”? Eller är all skolpolitik som inte stöds av forskning ett famlande i blindo? Frågorna ställs i detta inlägg. Undervisning och lärarutbildning ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men hur är det med skolpolitiken? Ska den också göra det? De närmaste veckorna ska vi vrida och vända på den frågan. Är skolpolitiken evidensbaserad? (red)

I panelsamtalet i söndagens God morgon världen hävdade DN:s ledarskribent Hanne Kjöller att skolforskningen är ”genompolitiserad”. Ämnet för samtalet var den debattartikel som ett antal forskare, lärare och professorer skrivit i Svenska dagbladet förra veckan. De var kritiska till de nya kursplanerna i geografi och till vad de menade var ett alltför snävt fokus med för lite orsakssamband och sammanhang och en för starkt eurocentrisk världsbild.

Bara ett par av de undertecknande kan i någon mån betraktas som skolforskare, övriga är knutna till exempelvis kulturgeografi, hydrologi och naturgeografi. Man kan således fråga sig om Hanne Kjöller med sitt uttalande menar att alla forskare som uttalar sig om skolan bör betraktas som ”skolforskare” eller om det hon låter underförstå är att de pedagogiska forskarna på något vis infiltrerat också övriga institutioner vid våra universitet och på så viss spritt sitt förgiftade ”politiserade” budskap om skolan. Eller om hon helt enkelt bara gick på autopilot.

Att hävda att skolforskningen är politiserad har de senaste åren nämligen varit ett återkommade argument för att inte lyssna på forskningsbaserad kritik av den förda skolpolitiken. Följden har blivit en skolpolitik utan koppling till pedagogisk forskning och således en ”kunskapsskola” utan underbyggnad i kunskap. Men om nu inte den svenska skolforskningen duger, borde man då inte se sig om efter internationell forskning? Så har hittills inte skett, vare sig bland borgerliga skoldebattörer eller på utbildningsdepartementet. Kanske ska det tolkas som att den skolpolitiserade konspirationen är världsvid. Ingen pedagogisk forskning på hela jordklotet är tillräckligt neutral och vederhäftig för den svenska skolan. Frågan är då hur man utan att göra internationella utblickar ändå har lyckats komma fram till att den svenska skolforskningen är politiserad. Utifrån vilka kriterier har bedömningen skett? Min teori (ännu inte fastslagen genom forskning och sålunda precis lika vederhäftig som stora delar av alliansregeringens skolpolitik) är att kriteriet för ”politiserad” har varit ”överensstämmer ej med fastslagen politisk inriktning”. Allt som avviker från denna inriktning är sålunda politiserat. Slut på samtalet.

Diskussionen om skolan blir på så vis snöpt och utan någon som helst grund att stå på. Samma personer som ropar på krafttag för att komma till rätta med vad de menar är allvarliga problem i skolan anser alltså att det bästa vi kan göra är att famla oss framåt i blindo. Är det värdigt ett kunskapssamhälle?

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. En variant av artikeln publicerades i GP häromdagen.)

9 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Finns det ingen forskning som duger?

  1. “genompolitiserad” ≈ vi gillar det inte, det går mot våra intressen.

    Intressant också att det tydligen finns en “opolitisk” skolpolitik. Är det Björklund som är dess förkunnare, och DN/GP dess självutnämnda överstepräster?

    Det är ju Hanne Kjöllers DN som “skrev fram” den skolkris som drog med sig Björklund, så det är väl rimligt att säga att det är Hanne Kjöllers skolbetraktelser som är genompolitiserade? Att hävda att ens egen ståndpunkt är opolitisk – det är politik på högsta nivå.

  2. Det är en viktig fråga som S.O.S. redaktion tar upp för behandling och också en intressant inledande artikel av Eva-Lotta Hultén. I mitt inlägg i denna debatt skulle jag vilja skruva frågorna lite mot vilka skillnader det kan tänkas finnas mellan å ena sidan politiska ideal, politisk verklighet och politiska sätt att argumentera, å andra sidan forskarsamhällets (liksom den politiska domänen kan vi betrakta detta som en “idealtyp”) ideal, verklighet och sätt att argumentera.

    Vad betraktas som evidens inom den politiska världen? Finns det flera ståndpunkter om vad evidens är?
    Vad betraktas som evidens inom forskarsamhället? Finns det flera ståndpunkter om vad evidens är?

    Om evidens betraktas likadant i forskarsamhället som i den politiska världen borde väl det gå att få en evidensbaserad skolpolitik som både forskare och politiker är nöjda med eller?
    Om evidens betraktas olika i forskarsamhället respektive i den politiska världen blir det problem?

    En hypotes jag har är att i dagens (kanske också i gårdagens) skolpolitik kan evidens användas på olika sätt. Här två exempel:
    1) När “skolans kris” blev ett allmänt begrepp i media under slutet av 1990-talet kom en del politiker och ledarskribenter att använda elevernas betyg som evidens för denna kris, alla nådda inte godkänt i kärnämnen. Alla elever kan inte läsa när de går ut nian. Ungefär samtidigt kom det internationella mätningar som pekade på att Sverige nästan låg i topp i läsning. Dessa mätningar användes inte som evidens.

    2) När politiska åtgärder skulle riktas mot skolans kris under 2000-talet användes däremot internationella PISA-mätningar som en evidenskälla för att peka på elevers nedgång i kunskaper, Börklund och t.ex. GPs ledarskribenter jämförde med Finland och kunde direkt se att finska elever får betyg tidigare än svenska elever. Detta användes som evidens (plus andra argument) för Sveriges nedgång och politiker (och en del andra intressenter) ville ändra i betygsystemet. Några år senare sammanställde Skolverket (2009) en forskningsgenomgång. Tre förklaringsfaktorer för nedgången i PISA framhölls, ingen av dessa berörde betygsystemet.

  3. All skolpolitik kan av naturen omöjligen vara evidensbaserad. Den delen som berör pedagogiken och sättet att organisera verksamheten kan bygga på evidens. Däremot är det svårare att evidensbasera de rena målen med skolan relativt jämlikhets- och fördelningspolitiska mål i en större kontext eftersom de målen relateras människosyn och samhällssyn.

    I elitistiska ideologier premieras och prioriteras utbildningsinstitutioner som skapar möjligheter för elever med resurser av olika slag på övrigas bekostnad, dvs jämlikhetsmål blir sekundära.

    I jämlikhetsideologier skapas förutsättningar för att kompensera dem som med en samlingsbeteckning kan kallas resurssvaga (beroende av olika skäl), vilket (och det är viktigt att framåhälla) dock inte ska hindra någon annan elev från att utveckla sin fulla potential.

    Denna del av skolpolitiken kan bara evidensbaseras utifrån resp ideologi och kan aldrig bli så “absolut” som pedagogisk evidens kan bli.

    Det är angeläget att hålla isär detta. Det tydliggör också var ansvaret läggs för det som är tillräckliga ekonomiska resurser resp för det som är kompetens (i vilken engagemang ingår) där ansvaret ligger på pedagogen själv och utbildaren av pedagogen..

  4. P-Å Andersson: Du har helt rätt. Det jag i krönikan framför allt försöker peka på är att det inte finns någon vetenskaplig bas för att den skolpolitik som nu förs verkligen kommer ha de effekter som påstås. Men sedan återstår naturligtvis frågan om vilka mål vi vill ha för skolan. Och det är väl egentligen den man borde börja med.

    Även där är sittande regering extremt flummig, anser jag. Man verkar inte ha tänkt särskilt mycket på vad man faktiskt vill åstadkomma med skolan (utöver faktakunskaper, som tycks vara något slags självändamål). Ergo: varken de mål man ställt upp eller de vägar man valt för att ta sig fram är särskilt genomtänkta. Därav att man varken lyssnar på de pedagogiska forskarna (som är bra på att visa på rätt vägar) eller på de ämnesinriktat skolade ( i detta fall forskare som håller till inom geografirelaterade discipliner), som rimligen borde kunna säga en del klokt om vilka mål som är kloka.

  5. Pingback: Nättidningen SOS « Eva-Lotta Hultén

  6. Det är helt rätt – någon egentlig skolforskning om det som händer i skolan saknas i Sverige. Redan för c:a tjugo år sedan konstaterade professor Henning Johansson, då verksam vid Luleå Tekniska Högskola, att ingen akademisk avhandling eller uppsats hade utvecklat pedagogiken i Sverige. Hans kommentar hörde samman med att han gått igenom c:a 120 olika avhandlingar m.m. i pedagogik. Hans institution i Luleå fick därför namnet “Centrum för lärande” eftersom´begreppet pedagogik är belastat. Dess forskning har huvudsakligen varit inriktad mot “makten över skolan” istället för “vad är det som händer i skolan och varför?”. En anledning torde vara ett snävt akademiskt “stuprörstänkande”, att skolan enbart ska förbereda för akademiska studier.

  7. Jag har gett mig på att läsa John Hatties (internationellt) omtalade “Visible Learning”. Han slår inledningsvis fast något som jag först tyckte kändes intetsägande, men som jag nu börjar känna att det ligger något i. Vad Hattie menar är att man i utbildningsvetenskaplig forskning (eller som i det här fallet i debatten kring denna forskning) bör skilja på “what works” och “what works best”.

    Svaret på “what works” kan enligt Hattie vara precis vad som helst. Allt “fungerar”. Att göra någonting är alltid bättre än att inte göra någonting, oavsett vilken reform eller metod man tillämpar. Såväl en namngeografisk som en kulturgeografisk inriktning skulle kunna sägas “fungera” (och man kan då hävda att alternativet “inte fungerar”).

    Frågan “what works best” blir per definition värdeladdad, men inte för den skull godtycklig. Det gäller att enas kring vad det är man vill uppnå, sett i ett större sammanhang. Det är förstås jobbigt. Det skulle kräva en dialog, som till att börja med (i den svenska skoldebatten) skulle bli ganska känslig, efter år av anklagelser från båda lägren. Men kanske är den bästa vägen att gå ändå att bjuda in till dialog? Att bjuda in Hanne Kjöller med flera och försöka komma åt vad det är hon (med flera) menar är själva politiseringen? Vilken ideologi företräder forskningen? Hur kan man se detta i forskarnas själva arbeten och resultat? Var kan man peka på att en given “flummig” forskare låtit sin ensidigt drivna åsikt fördunkla användandet av fakta?

    Jag tror att många av trollen skulle spricka om de kom upp i debattljuset på det sättet. Kanske skulle man då kunna gå vidare till saker som egentligen är mer värderingsfria än hur de utmålas? Till exempel frågor om vilka olika typer av förförståelse elever kan ha kring ett ämnesområde och hur man behöver variera och presentera stoffet för att uppnå önskvärda insikter i ämnet hos eleven. Variationsteori. Rena kommunistpropagandan? Jag vet inte, men den har hjälpt mig mycket som lärare 🙂

  8. Om man skulle ta och börja med den stora frågan: Varför finns det en “skola”? Vad ska den vara bra för? Handlar det om att serva näringslivet med lämplig arbetskraft, eller finns någon slags bildningtanke bakom? Att få individerna att växa på egna premisser, och i sanning bli kritiska? Det sistnämnda är mycket omvälvande – om det verkligen tas på fullt allvar.

  9. Jag har gett mig på att läsa John Hatties (internationellt) omtalade “Visible Learning”. Han slår inledningsvis fast något som jag först tyckte kändes intetsägande, men som jag nu börjar känna att det ligger något i. Vad Hattie menar är att man i utbildningsvetenskaplig forskning (eller som i det här fallet i debatten kring denna forskning) bör skilja på “what works” och “what works best”. Svaret på “what works” kan enligt Hattie vara precis vad som helst. Allt “fungerar”. Att göra någonting är alltid bättre än att inte göra någonting, oavsett vilken reform eller metod man tillämpar. Såväl en namngeografisk som en kulturgeografisk inriktning skulle kunna sägas “fungera” (och man kan då hävda att alternativet “inte fungerar”). Frågan “what works best” blir per definition värdeladdad, men inte för den skull godtycklig. Det gäller att enas kring vad det är man vill uppnå, sett i ett större sammanhang. Det är förstås jobbigt. Det skulle kräva en dialog, som till att börja med (i den svenska skoldebatten) skulle bli ganska känslig, efter år av anklagelser från båda lägren. Men kanske är den bästa vägen att gå ändå att bjuda in till dialog? Att bjuda in Hanne Kjöller med flera och försöka komma åt vad det är hon (med flera) menar är själva politiseringen? Vilken ideologi företräder forskningen? Hur kan man se detta i forskarnas själva arbeten och resultat? Var kan man peka på att en given “flummig” forskare låtit sin ensidigt drivna åsikt fördunkla användandet av fakta? Jag tror att många av trollen skulle spricka om de kom upp i debattljuset på det sättet. Kanske skulle man då kunna gå vidare till saker som egentligen är mer värderingsfria än hur de utmålas? Till exempel frågor om vilka olika typer av förförståelse elever kan ha kring ett ämnesområde och hur man behöver variera och presentera stoffet för att uppnå önskvärda insikter i ämnet hos eleven. Variationsteori. Rena kommunistpropagandan? Jag vet inte, men den har hjälpt mig mycket som lärare 🙂

Lämna ett svar till Per-Åke Andersson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »