Skola och SamhälleLars Dahlström: Institutionaliserad ojämlikhet – effekten av valfrihet och privatisering
Att bygga motstånd och solidaritet var temat under en två dagars konferens i slutet av maj 2014 i London. Konferensen arrangerades av det engelska lärarfacket, National Union of Teachers, NUT. Motståndet riktar sig mot den globala trenden att privatisera utbildning och undervisning. Solidariteten gäller stödet till de lärare och utbildare som på olika sätt utsätts för privatiseringens följder världen över och som fortsätter att kämpa emot både för att kunna behålla sin professionella heder och sina arbeten.
Konferensen samlade lärare och fackliga representanter från England, internationella fackföreningsrepresentanter och kritiska forskare. I initiativet ingår också att skapa en nationell grupp av fackliga solidaritetsrepresentanter, International Solidarity Officers, inom NUT. Det är ett initiativ väl värt att följas av svenska lärarfack. Det handlar om att skapa en rörelse med syfte att etablera ett globalt nätverk för att bryta den nyliberala privatiseringstrenden inom skola och utbildning, det som som den finske forskaren Pasi Sahlberg kallat ’global education reform movement’, GERM.
Under konferensen rapporterades det om effekterna av detta nyliberala virus och hur motstånd etablerats i länder som México, Venezuela, Ecuador, Canada, USA såväl som i Indien, Grekland, Sverige och en rad länder på den afrikanska kontinenten.
Eftersom det nyliberala viruset tar sig olika uttryck på grund av historiska, kulturella, sociala och politiska förutsättningar så blir motståndet med nödvändighet också annorlunda från land till land.
México
I México har t.ex. massiva protester genomförts av lärare i hela landet mot de olika nyliberala attacker som genomförts av allianser mellan staten och företag. Den nyliberala utvecklingen har lett till sjunkande löner för lärare, en decentralisering av utbildning som öppnat upp för privata alternativ, introduktion av lärareffektivitetsmätningar baserade på perspektiv lånade från den privata företagsvärlden, samt en skarp reducering av lärarnas fackliga rättigheter. Dessa åtgärder har lett till nationella protester, avskedanden av korrupta fackliga företrädare och en mobilisering av lärare, föräldrar och studenter i lokala samhällen. Parallella kongresser för dessa grupper har lett till nya läroplaner och till och med ett nytt universitet, México City Oberoende Universitet, som finansieras med allmänna medel och är avgiftsfritt för studenter.
Indien
Ett mera dystert exempel presenterades från Indien, som trots en exceptionell ekonomisk utveckling under många år inte prioriterat en likvärdig utbildning för alla. Istället har staten satsat på ett tudelat system – ett för de redan etablerades barn med sikte på den utvecklade delen av det indiska samhället och ett annat för de fattigas barn vars öde i bästa fall återfinns inom den internationella textilindustrin. Hundratusentals barn från minoritetsgrupper och kastlösa går inte i skolan överhuvudtaget. Dessutom har det tudelade systemet förstärkts genom privatiseringar och en allmän reducering av kunskapsinhämtandet till en teknisk rationalitet inom utbildningsområdet. Resultatet har blivit en institutionaliserad ojämlikhet som vi också ser på närmare håll här i Sverige. Lärares eventuella styrka i att motverka denna utveckling i Indien har effektivt motverkats genom kontraktsanställningar med obefintliga förhandlingsmöjligheter och fackliga fraktioner kopplade till politiska partier.
USA
I USA där många av marknadsidéerna inom utbildningsområdet uppstod för femtio år sedan, har numera motståndet stärkts på många håll framför allt mot den nyliberala testindustrin. Det amerikanska skolsystemet har allvarligt skadats av reformer som president Bush startade genom ’No Child Left Behind’ och som Obama fortsatt genom ’Race to the Top’. Dessa reformer använder test som värdemätare och testar både elever och lärare. Protester mot testens centrala roll i undervisningen har medfört att lärare och deras fackliga organisationer har bojkottat testindustrins påbud i exempelvis Seattle, Chicago och senast i New York. Dessutom har reformlösningar som till exempel Charter Schools, som i vissa avseenden liknar vårt friskolesystem och Teach for America, TFA, tillåtits att växa och hota den statliga skolan. TFA har haft den effekten att många lärare i det vanliga skolsystemet har hotats med uppsägning eftersom det blir billigare för skoldistrikt att anställa lärare från TFA. TFA-lärare kostar mindre bl.a. på grund av deras undermåliga förberedelser för läraryrket. Dessutom stannar dessa lärare i bästa fall på sina poster i två år innan de fortsätter sin karriär i andra områden, som de är utbildade för. Ett fåtal stannar inom utbildningssystemet på andra poster inom den privatiserade utbildningssektorn. Detta accepteras av många skoldistrikt baserade på kortsiktiga ekonomiska hänsyn, medan undervisningen, kontinuiteten, och en seriös lärarutbildning blir lidande.
Sverige
Trenden att privatisera utbildning och undervisning har vi inte minst här i Sverige blivit varse de senaste 20 åren sedan friskolereformen infördes i början av 1990 talet. Här har motståndet mot de nyliberala marknadslösningarna inom utbildningsområdet blivit en viktig del av den politiska partiretoriken och även skapat kritiska positioneringar bland tankesmedjor inför de nationella valen. Men framför allt har forskningsrapporter bl.a. från Skolverket visat att det nuvarande svenska systemet skapar en institutionell orättvisa som påminner om den parallellskola som vi för 50 år sedan ersatte med en enhetsskola och senare en grundskola för alla.
Trots detta fortsätter marknadslösningarnas företrädare att hävda att det är ”valfriheten” och möjligheten att välja mellan ”olika alternativ” (läs: ägare och utövare) som är den ”goda” basen för vårt nuvarande system. Denna argumentation vidhålls trots att verkligheten har visat att valfriheten endast fungerar för de övre sociala skikten i samhället och dessutom skapar en institutionell ojämlikhet, som välfärdsidéerna en gång utvecklades för att avskaffa.
Den enda verkliga valfrihetsfråga som återstår att ta ställning till är att välja mellan det nuvarande systemet med en inbyggd institutionell orättvisa eller ett system som i grunden bygger på ett gemensamt och rättvist skolsystem som omfattas av alla oavsett bakgrund och som inte tillåter att pengar avsedda för undervisning, stöd och hjälp åt våra elever förvandlas till privata vinster. Då är valet lätt eftersom forskningen även visat att det är de gemensamma välfärdssystemen inom skola och omsorg som skapar humana, utvecklande och starka samhällen, något som inte görs av de system som bygger på en skenbar valfrihet och utpräglad konkurrens.
Motståndets former
Den neoliberala reformrörelsen är välorganiserad på samma sätt som globala företag och deras allierade i form av tankesmedjor verkar över nationsgränser. Därför kan det initiativ som togs i London under två dagar i maj 2014 ses som ett sätt att etablera en global motrörelse baserad på initiativ av lärare och deras fackföreningar tillsammans med kritiska forskare och akademiker. De senaste kommentarerna om PISA-mätningarna från olika delar av världen är ett annat tecken på kritik i samma riktning.
Nästa steg i detta försök att etablera ett globalt organiserat motstånd mot privatisering, vinstintressen och testindustrins hegemoni inom skola och utbildning är att kollektivt utarbeta ett dokument som förklarar nätverkets målsättning. Hemsidan www.teachersolidarity.com kommer att utgöra en viktig del av nätverkets officiella plattform. Därifrån kommer också Education International – det internationella organet för fackliga rörelser inom utbildningssektorn – att kritiskt granskas eftersom detta organ ofta verkar i samklang med den nyliberala reformrörelsen.
Våra svenska fackföreningar inom utbildningsområdet har en viktig roll i en framtida skola med jämlika förutsättningar för alla. För att kunna spela den rollen krävs det att fackföreningarna vidgar sitt synfält bortom sina medlemmars löneförmåner och arbetsförhållanden. Lärarfacken måste bli aktiva aktörer i samhällsdebatten om skolans och undervisningens målsättning och utförande. Vidare måste lärarfacken bli förespråkare för ett jämlikt nationellt utbildningssystem. Dessutom krävs det att lärarfacken blir en del av den globala rättviserörelsen inom utbildningsområdet och en integrerad del av den kraft som motverkar privatisering, vinstintressen och testindustrins hegemoni inom skola och utbildning.
För tillfället verkar många ha glömt ett av de viktigaste målen med nationella utbildningssystem: att genom bildning inskola de kommande generationerna i ett kollektivt och solidariskt tänkande för att undvika att våra nuvarande och tidigare individuella och egoistiska misstag upprepas.
(Lars Dahlström är docent i pedagogik vid Umeå universitet)
Litteratur:
Aboites, Hugo (2014) The Unexpected Crop: Social Insurgency and New Alternatives for Education in Mexico. Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Charamis, Pavlos (2014) Major consequences of the memoranda and austerity policies on education in Greece. . Presentation at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Dahlström, Lars (2014) A Betrayed Welfare State. Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Dahlström, Lars (2014) Lessons from the Global South. . Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Dominguez, Francisco (2014) Venezuela: Education to Create a New Citizen. Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Isch, Edgar (2014) Modernizing education reforms and the governmental policies against the organization of teachers in Ecuador. Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Katalys (2013) Slaget om den likvärdiga skolan, Om ökad ojämlikhet mellan olika skolor och elever I den svenska skolan. Katalys no 4, 2013.
Kuehn, Larry (2014) GERM infects education globally. Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Kuehn, Larry (2014) Social Justice Internationalism of British Colombia Teachers’ Federation. Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Kumar, Ravi (2014) Teacher/workers in Neoliberal India. Presentation at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Weiner, Lois (2014) Remarks to the National Union of Teachers Conference. Paper presented at NUT International Solidarity Conference, London, 24-25th May 2014.
Wilkinson, Richard & Pickett, Kate (2009) The Spirit Level. Why Greater Equality Makes Societies Stronger. New York: Bloomsbury Press.
6 Comments on “Lars Dahlström: Institutionaliserad ojämlikhet – effekten av valfrihet och privatisering”
Lämna ett svar till Åsa Melander Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Du skriver “Den enda verkliga valfrihetsfråga som återstår att ta ställning till är att välja mellan det nuvarande systemet med en inbyggd institutionell orättvisa eller ett system som i grunden bygger på ett gemensamt och rättvist skolsystem som omfattas av alla oavsett bakgrund och som inte tillåter att pengar avsedda för undervisning, stöd och hjälp åt våra elever förvandlas till privata vinster.”
Varför inte istället låta skolvalet bestå, men se till att *alla* utnyttjar sin möjlighet att välja; samt förbjud dagens vansinniga system med kötid som urvalsfaktor. Efter 10 år i den engelska skolvärlden är det för mig obegripligt att det svenska systemet ger friskolorna en sådan frihet att “välja” elever – men jag skulle samtidigt inte vilja återgå till det gamla svenska systemet, där varje elev var hänvisad en specificerad skola, oavsett vilka skäl man hade att gå på en annan skola (mobbning, t ex), och oavsett om det faktiskt fanns plats någon annanstans.
Jag kan heller inte se att segregationen skulle minska nämnvärt – problemet är ju att skolsegregationen går hand i hand med bostadssegregationen. Skapa istället ett antagningssystem per kommun/samarbetsområde till alla skolor; se till att alla väljer – uppsökande verksamhet för de som inte vet att de skall välja, eller vad de skall välja – och urvalssystem som tillser att kohorterna blir mer blandade överallt.
asamelander.wordpress.com
Hej Åsa!
Om alla skulle utnyttja sina möjligheter att välja skola skulle nog skolvalsystemet falla ihop.
Dessutom låter det konstigt att bygga en myndighetsutövning, som skolan är i förlängningen, på valfrihet och/eller konkurrens.
Varför skulle skolvalsystemet falla ihop? I London behandlar the pan-London coordinated admissions system årligen över 80 000 ansökningar (sannolikt den största koordinerade antagningen i UK).
Självklart skulle det behövas resurser för att ge stöd till de som inte kan/förstår att utnyttja sin valmöjlighet; men om det skulle leda till att skolan blev mindre segregerad så skulle jag se det som något positivt.
Hackney, där jag arbetat i 10 år, har en aktiv uppsökande verksamhet gentemot föräldrar som inte söker självmant, vilket innebär att alla barn får hjälp att söka till för dem relevanta skolor. Denna uppsökande verksamhet (choice advice) var länge lagstadgad, men togs bort av den konservativa-liberaldemokratiska regeringen. Vi valde att behålla den – i synnerhet i områden med “high deprivation” är det mycket viktigt att se till att alla elever söker. Detta tänkande skulle man även kunna applicera på utanförskapsområden i Sverige.
Och varför “myndighetsutövning” av naturen skulle bygga på icke-valfrihet förstår jag inte heller – förvisso kan man ju välja att inte använda sig av någon sjukvård; men de flesta gör det, och många (de flesta?) tycker inte att det är konstigt att man kan välja att t ex åka till förlossningen i Ystad eller Lund – beroende på preferens. (Att det finns resursproblem är en annan sak.)
typiskt nog, som alla vänsterdebattörer ljuger hen så hen tror sig själv. Det var förr en absolut bostadssegregerande skola fanns, nu väljer alla barn från Bergsjön där jag bor som bryr sig, fritt skolor i innerstaden, där de till skillnad från min Bergsjögeneration kan lära känna kamrater från andra stadsdelar. Allt har blivit bättre när man kan välja bort dåliga skolor som mitt eget gamla gymnasium Munkebäck, där hela byggnaden värd 100 miljoner i byggkostnad revs i brist å elever – en sinnebild för hur det ser ut i hela östeuropa efter 50 års frihet från privat verksamhet, ligger allt i ruiner, det ingen äger sköter ingen och det ingen tjänar på blir inte gjort! Socialismen är som religion ett fantasifoster!
Hej Åsa!
Det är möjligt att det tekniskt skulle gå att lösa. Men som det fungerar idag är det svårplanerat för rektorer när plötsligt ett antal elever går eller kommer alldeles innan skolstart.
Och att valfrihet skulle vara lösningen på ett segrationsproblem har jag svårt att se. Valfriheten utgår från ett individperspektiv, medan segregationsproblematiken utgår från någon form av samhällsperspektiv. Finns det inte andra effektivare sätt än valfrihet att få skolan att bli en mötesplats för människor med olika bakgrunder?
Myndighetsutövningen innebär bl.a. att lärarna ska sätta betyg på elever utifrån en nationell standard, ungefär på samma sätt som ett socialkontor ska avslå eller bevilja ekonomiskt bidrag till en klient eller att en domstol ska döma eller fria en åtalad utifrån nationella likvärdiga lagar och premisser. Tänk att få fritt välja domstol för att “statistik visar att jag får lägre straff för det brott jag har begått i denna domstol än i den domstol som ligger närmast där brottet har begåtts!”
Självklart är det problematiskt för rektorer om många byter skola. Det enda sättet att lösa det är dock att återgå till 80-talets Sverige, där man i princip var förbjuden att byta skola. Jag känner personligen till några fall där barn nekades att byta skola, trots att de mådde oerhört dåligt i sin skola (mobbning), och trots att plats fanns på annan näraliggande skola. Det samhället, med helt borttagen valmöjlighet, tror jag inte det är realistiskt att tro att vi skulle kunna återgå till, och därför pekar jag på enkla möjligheter att modifiera dagens icke-fungerande system.
Personligen ser jag en domstolsprocess som väsensskild från en skolgång; oavsett om båda i teorin kan kategoriseras som “myndighetsutövning”. Vi får nog agree to disagree om detta helt enkelt!