Olle Holmberg: Hatet mot progressivismen

De återkommande attackerna mot progressivismen och reformpedagogiken är ett annat sätt att driva kritiken mot den s.k. flumskolan vidare. Håller den gamla Kunskapsrörelsen från 70-talet på att återuppstå? Den tanken ligger nära till hands vid läsningen av en ny bok om den utskällda svenska skolan. (red)

Per Kornhall har skrivit en bok med titeln ”Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall”. Det är en i många avseenden efterlängtad bok, en resonerande genomgång av de stora skolproblemen och vilka radikala åtgärder som behövs för att få skolskutan på rätt köl igen. Det handlar om bristen på likvärdighet, segregationen, privatiseringen av skolan, kommunaliseringen, dokumentationshysterin, lärarnas krympande friutrymme o.s.v.

Vissa av de åtgärder Kornhall föreslår håller jag med om, andra inte. Ser man till helheten i hans förslag önskar han en återgång till hur det var före 1990, och det tror jag både sakligt och politiskt är en omöjlig tanke.

På en punkt är hans text långt ifrån resonerande. Den bubblar av indignation, hånfullhet, rentav hat när det gäller den s.k. progressivismen. Hans känsla skruvar sig in i hans sätt att uttrycka sig.

Skolan har, säger han, varit ”lekplatsen för klåfingriga och ideologiskt styrda politiker” och likaledes ”ideologiskt motiverade” pedagoger. Den ”ideologiska undervisningen” stöttades av de läroplaner som antogs. Om 1994 års läroplan, ”den flummigaste någonsin”, säger Kornhall:

”1994 infördes nya läroplaner som hade som syfte att ta bort ämnesinnehåll/-/ Läraren förvandlades till en handledare som på avstånd skulle se till att det skedde ett möte mellan stoff och elev.”

Lärarutbildningarna är det verkliga hatobjektet. Där tvingades stackars studenter att gå ner sig i det ”reformpedagogiska träsket”. Många studenter hade gamla läraridoler från sin skoltid som förebilder. Dessa blev dock snart av med sin gloria, kommer han ihåg från sin egen lärarutbildning:

”På lärarutbildningen var det sätt som dessa lärare hade undervisat på fel och – hemska tanke – traditionellt. Just detta med traditionellt var något som vi på alla sätt skulle akta oss för. På något sätt hängde det ihop med Vygotskij, men på vilket sätt förstod jag inte riktigt (inte heller förstod jag varför en död rysk pedagog skulle vara särskilt modern eller otraditionell).”

Kornhall kommenterar på följande sätt en statlig utrednings påpekande att lärare också måste utbildas så att de är beredda att möta situationer i framtiden som är nya och som läraren inte haft möjlighet att konkret förbereda:

”Centrala inslag var alltså hur man hanterar det man inte vet något om. /-/ Det enda lärarstudenterna skall lära sig är att hantera oförutsedda situationer, ja inte ens det, de skall lämna över oförutsägbara situationer till eleverna att hantera.”

Kornhall hade förstås ingen nytta av sin egen lärarutbildning. Det tänkande som enligt honom dominerade lärarutbildningen gjorde att en ”student i praktiken kunde gå igenom hela sin utbildning utan att få lära sig hur han/hon borde arbeta som lärare. Lärarstudenterna skulle nämligen/-/skapa sin egen kunskap”.

”När jag sedan kom ut som lärare märkte jag snart att jag tillbringade mycket tid med att förklara och diskutera saker med mina elever. Det stod i strid med min utbildning. /-/ jag tillbringade ganska mycket tid i katedern. I början hade jag dåligt samvete eftersom jag upplevde att jag på något sätt arbetade mot normen.”

Dessa på en gång barnsligt fyrkantiga, lagom lögnaktiga och aggressiva angrepp bär en omisskännlig prägel av den gamla Föreningen för kunskap i skolan. Och kanske är det så att den reaktionära föreningen har fått luft under vingarna igen, nu när den ”socialdemokratiska flumskolan” nästan har blivit till en historisk sanning.

Kornhall talar om ”ideologisk undervisning” som likställs med progressivism och han slår fast i kapitlet Vad som kan göras, att man måste ”göra upp med reformpedagogiken”. Den utbildningsideologi som han talar om har sin hemvist i den politiska vänstern. Progressivismen som historisk företeelse hör samman med framstegsvänliga partier till vänster, socialister och liberaler, med en ideologi i skarp kontrast till konservativa och reaktionära partier.

Man bör skilja på progressivism och progressivism. Det finns förvisso exempel på undervisningsförlopp i skolan som beskrivit sig som progressiva men som varit idémässigt uttunnade och utan genomtänkt planering. Det finns också exempel på en slags ”statlig progressivism” som är urvattnad och knuten till vissa nyckelbegrepp för hur undervisningen borde läggas upp (som grupparbete och temaundervisning).

Men det som är grundläggande och viktigt i progressivismen, det djupa intresset för hur undervisningen ska utformas så att eleverna har möjlighet att tillägna sig kunskap som förändrar dem, både med tanke på vad de vet och vad de känner, det intresset är nödvändigt för en skola som är i tjänst hos både individ och samhälle.

Progressivismens förgrundsgestalter var intensivt upptagna med att utveckla undervisningen. Progressiva lärare i skolan försökte finna nya och bättre sätt att undervisa elever. I dagens skolklimat finns varken tid eller engagemang för sådant. Lärare är fullt sysselsatta med annat, bl.a. med den administration som är följden av de nya kontroll- och uppföljningssystemen – och politiker och ledarskribenter har inte tillräcklig kunskap. Dessutom framställs undervisningsfrågorna som i grunden enkla och triviala: ”Det är väl bara att läraren säger vad eleverna ska kunna, ger läxor och sen med förhör och prov kontrollerar att dom har lärt sig!”

Jag har förstått att Kornhall bjuds in till socialdemokratiska sammankomster för att hålla föredrag och tala om sin bok. Det är smått obegripligt, eftersom han egentligen hånar den socialdemokrati som varit vid makten medan skolan enligt hans mening har förfallit bl.a. genom att förskriva sig åt progressiva idéer. Men det kanske inte är så egendomligt som det tycks vara vid första anblicken. Inom det socialdemokratiska partiet och inte minst inom fackföreningsrörelsen finns krafter som delar kritiken mot progressivismen, mot den barncentrerade skolan och “slappheten” i de svenska klassrummen.

Vad kommer att hända på skolområdet när/om socialdemokratin kommer i regeringsställning? Man kommer förmodligen att göra åtminstone halvhjärtade försök att dämpa genomslaget av de stora strukturella problemen med segregation, vinstgivande friskolor o.s.v. Men kommer man också att omvärdera sin tidigare hållning till undervisningsfrågorna och göra Per Kornhalls och Jan Björklunds kritik mot skolans inre arbete till sin?

Det ser ut så just nu.

 

 

22 Comments on “Olle Holmberg: Hatet mot progressivismen

  1. Jag har sett Kornhalls bok som en slags väckarklocka. Jag är som både han och ni på SOS kraftigt oroad av att politikerna inte förstår sig på undervisning, vad som idag gått fel – samt lärares och övriga yrkesprofessioners erfarenheter. Det ÄR dags att vakna, vi behöver bilda en övergripande kriskommission! Nedanstående brev når idag Stefan L, Gustav F och Jan B. Detta är mitt sätt att påverka (DN och SvD har valt att inte publicera inlägget).

    Bravo PISA – nu bränns det!

    Äntligen kan förhoppningsvis, tack vare PISA en kriskommission tillsättas – för att börja undersöka och genomlysa den svenska skolans reella framtidsutsikter!

    Vår samhällutveckling är annars så kraftigt hotad! Alldeles för få elever utvecklar idag det vår skollag och läroplan avser, de tagna politikerbesluten till trots. Dock undrar jag: Glömde man diskutera beslutens innebörd? Nog vet väl politiker att ansvar, hänsyn, likvärdig yttrandefrihet m.m måste få innebära dialog – för förståelse i klassrummen – lika väl som mellan dem själva som politiker? Att vuxnas förhållnings- och arbetssätt är föredöme för de unga!

    Avsikten är ju att eleverna under årens gång ska finna glädje i och vana vid Kunskaper och Värden. Likvärdiga förutsättningar behövs då, som ger eleverna självinsikt, likaberättigad arbetsro och växande tillförsikt till egna strävanden samt lärare som dagligen visar tilltro till detta. Här finns dock otroliga problem idag!!!

    Värst för oss vuxna på besök i klassrummen är att se duktiga lärare ge upp! I skolmiljön har ju under årens gång ORO och stök alltmer tagit över! Vi ser:
    * Oro när barn/unga gör som de vill, kommer och går, struntar i att lyssna, göra sitt arbete, visa hänsyn. Så många är högljudda, stör och förstör den önskvärda arbetsron!
    * Oro hos elever som inte förstår – hur de ska klara dagen, arbetsuppgiften, hela miljön; ”Varför lyckas inte läraren hindra tråkningarna, få tid hjälpa mig som jag behöver?”

    Att respektlöst stök vinner är den värsta oron!

    Lärarna är för få! De måste få tillbaka både värdigt bemötande OCH de resurser som idag slösas på annat än undervisning! De ”heliga korna” kommunalisering, skolpeng, fritt skolval, bolagsvinst, lån, räntor, marknadsföring, konkurser – samt de många läraradministrativa arbetsuppgifterna, den onödiga konkurrensen i stället för tid för samspel – allt detta och mer därtill kräver idag rejäla genomlysningar.

    Vi kan inte fortsätta så här. Det är ett ovärdigt resursslöseri! Kraftig ekonomisk förlust är vad de heliga korna orsakat. Resurserna går idag elever, lärare och undervisning förbi.

    De elever/familjer som kan, flyr den kommunala skolan som tyvärr därmed gång på gång får nya ekonomiska och organisatoriska problem. Andra ger upp. Kunskap, värderingar och handlingskraft slokar. Ens misströstan växer. Måtte många reagera mer omsorgsfullt, snart!

    PISA har nu visat på konsekvenserna.

    Så låt oss samlas i en förutsättningslös skolkommission! Genomlysningar behöver göras där skolans yrkesprofessioner verkligen får delta jämställt – och ges utrymme att visa och diskutera hur ekonomiska och personella resurser kan användas i enlighet med vetenskaplig grund och beprövad yrkeserfarenhet! Oron i skolan och kring skolans mål måste hanteras! Hur detta hör samman med ekonomiska ställningstaganden är det allra mest väsentliga.

    Kommissionens deltagare bör vara väl valda och inställda på att undersöka såväl nya som redan prövade möjligheter. Fungerande former för ämnesdidaktisk och lockande fortbildning kräver eget fokus, liksom möjliga regionala m.fl stödfunktioner. Noga bör t.ex lärarnas möjligheter till praktiknära skolforskning penetreras och stödjas – liksom kreativt granskande debatter kring de undervisningsresultat som följer.

    Det är våra ungdomars framtida liv det handlar om, ja faktiskt hela vår samhällsutveckling. Ekonomiska och mänskliga resurser måste få samverka värdigt för svensk skolutveckling!

    ——-
    Jag har varit lärare, handledare/konsult, rektor, undervisningsråd, kommunens utvecklingsledare (i Hagfors, Kristinehamn, Nykvarn, Skolverket samt Östhammars kommun).

    Har författat skriften Kreativ Skola som beskriver hur framsteg för elever blir till lustfyllt lärande om basen får vara Skollagens ord om kunskaper och värden. Av särskilt intresse är avsnitt som visar alla elevers växande ansvar, då självskattning tillämpas. Lärare i samspel möjliggör utvecklingen. Kan mailas till den intresserade.

  2. Frågan infinner sig om Olle Holmberg beklagar att Socialdemokratena kommer försöka “dämpa genomslaget av de stora strukturella problemen med segregation, vinstgivande friskolor o.s.v. Men kommer man också att omvärdera sin tidigare hållning till undervisningsfrågorna…”

    Varför vore det något negativt, vilket får antas var Holmbergs mening?

    Att det finns olika slags progressivism, som hävdas här, rättfärdigar väl knappast de skador denna inriktning åsamkat svensk skola, med en stark betoning på annan kunskap än den skolan förmedlat?

    Böcker som nämnde Per Kornhalls “Barnexperimentet” och även Gunnar Ohrlanders “Den gudarna älskar” är istället oundgänglig läsning för den som vill försöka förstå hur svensk skolan kunde navigera så snett att man hamnade i dagens situation med fallande resultat i PISA och med ett skoletablissemang i chock.

    • Precis som Göte skriver här ovan så känns det svårt att hävda att progressivism/reformpedagogik ligger bakom Sveriges sjunkande resultat i PISA. Jag undrar hur vi i så fall skulle kunna veta detta? Hur kan vi se att det är just progressivismen och inte någon annan parameter av betydelse som ligger bakom resultatförsämringen?

      Dessutom kritiseras progressivism/reformpedagogik ofta historielöst. Det skulle vara bättre att utgå från konkreta exempel om vi ska kunna hävda hur progressivism/reformpedagogik är något dåligt. Ingrid Carlgren har här på SoS skrivit tex om brister i Deweys kunskapsbegrepp som kan vara intressant att läsa. Utöver detta bör en skoldebatt också ta hänsyn till hur skolan är oerhört komplex och att många parametrar påverkar dess resultat.

      Ohrlanders bok är svårläst. Den säger sig undersöka pedagogik men är ändå oerhört vinklad och illvillig, vilket är ledsamt för då går den miste om möjligheterna att kritisera också det som är problematiskt med exv progressivism eller reformpedagogik.

      • Jag upplever Gunnar Ohrlanders “Den gudarna älskar” som mycket lättläst för att vara en bok med ett så gediget faktamaterial. Den är förstås kritisk mot alla dåliga idéer och rättfram i sitt språk men jag tror att man måste ha några dåliga idéer som man vill försvara om man kallar den illvillig. Den är mycket positiv till lärare bland annat.

    • Det är inte fel på skolorna, utan elevernas beteende, det visas av att invandrardöttrar klarar sig utmärkt medan bröderna faller igenom. Lär pojkar att lyda och icke störa som systrarna, så blir det kanon!

  3. Ansvaret för att progressivismen fått sådan maktställning är lika mycket orsakat av de borgerliga som redan i och med Mogård släppte fram denna rejält mycket mer än tidigare socialdemokratiska ministrar.

    Progressivismen kallar sig “reforminriktning” men hämtar sina idéer ur det Dewey tänkte på 1800-talet. Det betyder att den så kallade traditionalismen med centralt innehåll och ledarskap är betydligt modernare. De första stegen mot detta kom ungefär 50 år senare.

    Artikeln är välskriven men undviker frågan om det finns något fog för de starka negativa känslor inför progressivismen som blir allt starkare. Mitt svar på den frågan är ett tveklöst ja:

    1. Det börjar bli många elever som utsatts för barnexperiment typ Färila Skola 2000 och fått sina livschanser avsevärt reducerade.
    2. Den här handledarrollen som marknadsförts när det gäller lärare har verkligen inte en föraklig del i yrkets byråkratisering och förlorade status.

    Varför försvara progressivismen? Det verkar bättre att stoppa tillbaka den bland andra 1800-tals reliker.

  4. Lärarutbildning!

    Om det är så att lärare, politiker, journalister och en och annan forskare är missnöjda med lärarutbildningen under de senaste 50 åren så får vi väl göra om lärarutbildningen en gång till, eller?

    Om lärarutbildningen anses vara verklighetsfrånvänd eller ideologisk så kan väl en lösning vara att all lärarutbildning sker ute i skolorna. En lektor ute på en skola tar hand om undervisningen i det ämne som hen är legitimerad i. En lektor och en förste lärare ansvarar för ämnesdidaktiken och en förste lärare ansvarar för UVK och VFU. Undervisningsmetoder överlåts till lektor och förstelärare att bestämma.

    En annan variant kan vara att ämnesstudierna sker på universitet Där lärarstudenter läser ämneskurser tillsammans med blivande forskare och andra ämnesintresserade. Den ideologi som då kan utvecklas blir inte kopplad till skolan utan till ämnet. En ämnesideologi. Frågan är hur ämnesideologin ser ut i t.ex. SO-ämnena, hur ser man på människa, samhälle, samhällsförändringar och kunskap i de olika perspektiven som humaniora och samhällsvetenskap har utvecklat genom århundradena.

    Med en ämnesideologi i botten bör studenten vara immun mot någon form av lärarideologi och kan därför placeras antingen i skolan med en förste lärare eller kanske till och med i en lärarutbildning.

    • Ibland låter det bland lärarutbildare som att de gärna såg att skolorna gjorde hela jobbet även när det gäller att utbilda studenterna. Jag får intrycket av dig Pär att du försöker vara ironisk men vad din poäng egentligen är tycker jag är svårare att hitta. Någon typ av försvar av att du vill sväva omkring på en abstrakt teoretisk nivå fjärran från den vardag lärarna möter tycker jag mig kunna gissa mig till.

  5. Några ord från en nu pensionerad pedagog, som från 1950-talet och fram till början av 1990-talet varit lärare, skolledare, lärarutbildare och pedagogisk forskare. Jag kan inte nog förundra mig över hur orden progressivism, reformpedagogik, aktivitetspedagogik och elevcentrerad undervisning kunnat bli sådan hatobjekt och nu skylls för allt ont som hänt inom svensk skola de senaste årtiondena! Det centrala i progressivismen sådan den först utformades av John Dewey är ju att utgå från elevernas förutsättningar och verklighetsförståelse, ställa in det som ska studeras i ett sammanhang med det omgivande samhället så att det blir begripligt för eleverna hur det som man gör i skolan kan hjälpa dem att att förstå sig själva och efterhand ger dem tillit till att kunna påverka för dem viktiga förhållanden i omgivningen.
    En sådan hållning låg bakom försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola under 1950-talet, genomförande av grundskolan under 1960-talet och inte minst strävandena under 1970-talet att med Olof Palmes ord göra skolan till en “spjutspets” för förändring av samhället, en hållning som fick kodifiering i läroplanen för grundskolan Lgr 80.
    Under dessa årtionden gjordes flera internationella kunskapsmätningar bl a i UNECO:s regi som alla visade att svensk skola låg i i framkant när det gäller kunskaper och färdigheter bland alla undersökta länder.
    Senare har från slutet av 1990-talet och framåt under 2000-talet som alla vet förhållandena försämrats. Jag vill inte här närmare fördjupa mig i vad det kan vara inom skolan som lett till denna utveckling, men inte kan det vara det som kallas för progressivism eller reformpedagogik, som väl inte brett ut sig mer än tidigare!
    Jag känner till den oro och stökighet som nu finns i många klassrum mer än tidigare, men jag kan omöjligt föreställa mig att det beror på att lärarna bedriver en mer elevcentrerad undervisning som söker möta eleverna precis där de befinner sig och i dialog med dem söker väcka deras nyfikenhet för vad som ska behandlas och hos eleven söka nå det som en reformpedagog Mats Wahl för länge sedan kallade att nå “växandets punkt”!
    Däremot är det en mängd förhållanden utanför det enskilda klassrummet som har blivit mera påtagliga de senaste 20 åren och som har betydelse för arbetsklimatet inom skolan. Olle Holmberg nämner några; boendesegregation, fritt skolval, friskolor. Allt är allt sådant som förstärkt skillnaden mellan olika skolor och försämrat likvärdigheten.
    Dessutom är det många moderna fenomen i samhället som kan göra barn och ungdomar främmande för skolmiljön så att de finner den enformig och trist. Jag tror att Sverige i många avseenden är ett av världens “modernaste” länder när det gäller den verklighet som möter barn och unga och som andra länder som gått om Sverige i PISA-undersökningar inte utsatts för i lika stor utsträckning. Barnen är inte lydiga mot vuxna i samma utsträckning som tidigare. Ett genomkommersialiserat samhälle vädjar till omedelbar behovstillfredsställelse. Tillgång till dator- och TV-spel och delaktighet i sociala medier gör att många barn också letar efter en spänning och omväxling som skolan inte så lätt kan tillfredsställa.
    Allt detta bidrar till att det blir en mycket svår situation för lärare och elever framför allt i skolor som på grund av segregation och fritt skolval blivit berövade de mest studiemotiverade eleverna. Att det skulle kunna bli bättre intresse och studieresultat med en mera snävt ämnesinriktad skola och mera av katederundervisning kan kan jag inte tänkas mig! Det finns nu större skillnader i arbetsförhållandena mellan olika skolor i Sverige än någonsin tidigare.. Och detta kan inte lätt åtgärdas inom skola och lärarutbildning utan skulle kräva djupgående samhällsförändringar. Det hindrar naturligtvis inte att allt som kan bör göras också för att förbättra förhållandena inom skolan ramar. En brett förankrad skolkommission är säkert ingen dum idé. Men för att en sådan ska kunna granska sambandet mellan skola och samhälle på ett tillräckligt djupgående sätt behöver socialdemokratin återfå sitt skolpolitiska självförtroende. Nu tycks den helt ha glömt sitt stolta förflutna inom skolpolitiken under efterkrigstiden och duckar ängsligt för Jan Björklunds och Per Kornhalls med fleras attacker mot “flumskolan”.
    Jag håller med Olle Holmberg att det verkar som att tidsandan från Aktionsgruppen för Kunskap i Skolan (AKS) under början av 1980-talet nu genomsyrar samhällsklimatet. Då kom under ett par årtionden en motrörelse i form av den nu nerlagda Föreningen för en Demokratiserande och Aktiverande Skola (DAKS). Nu tycker jag att den här nättidskriften Skola och Samhälle är en av de få tydliga röster som finns för att ställa skolfrågorna i ett relevant samhällsperspektiv!

  6. Känns verkligen märkligt att på SoS bli anklagad för att vara hatisk och för att attackera svensk skola. Jag vet att jag tog ut svängarna vad gäller reformpedagogiken i boken. Det är för att jag verkligen har upplevt den som ett problem. Men, som jag också skriver i boken, inte för att den är dålig i sig, den har många goda sidor, utan för den hegemoniska ställning den fick i Sverige. Känns som trista anklagelser men det är bra att diskussionen finns.

  7. Olle,

    Jag har också läst Per Kornhalls bok och tycker att den är bra för att den diskuterar många olika aspekter av skolan och skolpolitiken samtidigt. Avsnittet om pedagogiken är det som jag tycker är minst bra eftersom det har en tendens att i sig bli lite ideologiskt. Jag håller själv inte med Per om att de grundläggande idéerna vara dåliga. Däremot menar jag att själva implementeringen av dessa idéer blev misslyckade och på många sätt har bidragit till en sämre skola. Jag tycker inte man skall skylla detta på andra faktorer som mer administration för lärarna eller dylikt. Du skiver själv om en slags “statlig progressivism”. Och kanske är det just den ytliga (och dåliga) undervisningen och synen på lärande som har präglat skolan. Men inte desto mindre gjordes denna möjlig av just de progressiva idéerna, som ju inte bara genomfördes av pedagogiska makthavare utan snarare av en stor ohelig allians av olika intressenter. Genomslaget i lärarutbildningen är också stort och på många ställen lika skevt som genomslaget i skolan. När det gäller matematiklärarutbildning, som jag själv håller på med, är det väldigt extremt. De blivande lärarna lärarna blir impregnerade med en vision om hur undervisningen borde se ut, men de får aldrig se några exempel. Allt som de ser i verkligheten beskrivs som dåligt och icke önskvärt. De vet mycket väl att de skall göra “något annat” men inte vad (se t ex Hanna Palmérs avhandling för exempel som också kopplar effekten av lärarutbildningen till skolarbetslivets realiteter).

    Så det finns något som alla som tror på denna “reformidé” har att ta ansvar för. Jag brukar i sammanhanget citera Shulman
    ” …the worlds of theory and practice, of conflict and controversy, of idea and action, of principle and policy are ineluctably related to one another, Moreover, each of these worlds gains richness and clarity from the incursion of the other. The full implications of principles can only be appreciated as they are translated into policies and their unintended consequences observed and accounted. Choices among actions take on clarity and meaning as the ideas represented by the actions can be formulated and discussed. The dialectic between the theoretical and the practical in their many manifestations requires a forum, a setting within which the abstract and the concrete, the general and the particular, the intended and the observed, can be laid bare and scrutinized. A danger intrinsic to such examination is dogmatic dominance of the examination by a single principle or point of view. The rules of the forum must be established to ensure, as far as is prudent, that a full range of perspectives is brought to bear on the subject of discussion. (p. 185)”

    Shulman, L. S. (1984), The practical and the eclectic: A deliberation on Teaching and Educational Research, Curriculum inquiry 14:2. 183-200.”

    Nyckelpassagen är “their unintended consequences observed and accounted for”. De idéer om skola och undervisning som vi pratar om här fick oönskade konsekvenser när de översattes till praktiskt politik och sedermera skol- och lärarutbildningsverksamhet. Det åligger också oss som tror på idéerna att fundera på varför de fick dessa oönskade konsekvenser. Det åligger oss att fundera på om det ens är möjligt att implementera sådana idéer på ett bra sätt (i nationell skala). Om vi tror det så åligger det också oss att beskriva hur det i så fall skulle gå till.

  8. Jag behöver nog ge en kommentar till på Holmbergs svada (som jag tycker är märklig kommande från en forskare och ansvarig för lärarutbildningen ”Den bubblar av indignation, hånfullhet, rentav hat ”). Det är lite av nättroll över hans inlägg. Men det finns i alla fall ett mönster. I en recension av min bok kopplades jag också ihop med Björklund och den kom från en lärare på samma högskola, en recension som inte tyckte att jag var tillräckligt politisk (med en undermening av vänster). Det kanske är en fikarumsdiskussion på högskolan i Malmö som kommer till uttryck?

    Det finns en sak som Holmberg inte kan veta och det är att för dem som känner mig bättre är en sammankoppling med Björklund faktiskt ganska rolig.

    Men det kan, som sagt, inte Holmberg veta. Och eftersom jag skrev som jag skrev i boken får jag leken tåla vad gäller den ömma tån reformpedagogiken och Vygotsky…

    Nu till det som är lite mer allvarligt. Han menar att det är obegripligt att jag har blivit inbjuden till socialdemokratiska föreningar ute i landet. Mitt stora brott är då min inställning till reformpedagogiken.

    När jag är ute och pratar (i alla möjliga sammanhang, till exempel för LO i Norge) är det mycket i linje med det som var socialdemokratisk politik från 1940-talet och framåt nämligen enhetsskolan och alla barns lika rättigheter. Men det verkar inte ha någon betydelse i jämförelse med mitt brott att inte dela Holmbergs syn på pedagogik.

    Det intressanta är att han lite grand nu bevisar den tes som många lyft och som jag speglar i min bok nämligen en olycklig koppling mellan en viss pedagogisk riktning och det då maktbärande partiet. Och också nu 2013 verkar han, professorn, vilja slå vakt om renlärigheten i S vad gäller pedagogik och ifrågasätta lämpligheten i att jag föreläser för dem. Är det en ideologisk renlärighet som professorn efterfrågar hos S?

    Han nämner inget om att jag inte ska föreläsa för nM, Kd, Mp, C, Fp, V eller Sd (och någon gud bevare mig för det senare).

    Låt mig till sist säga att vi har en gemensam åsikt i det att jag också skulle tycka att det var väldigt olyckligt om det Holmberg skriver sker vid ett maktövertagande: ”Man kommer förmodligen att göra åtminstone halvhjärtade försök att dämpa genomslaget av de stora strukturella problemen med segregation, vinstgivande friskolor o.s.v.”. Och det kanske är viktigare att kämpa för, Olle? I ett bra likvärdigt skolsystem kan sedan pedagoger få använda vilka pedagogiker dom vill.

    • Problemet är att vare sig Olle Holmberg eller Per Kornhall verkar ha läst Vygotskij som det skrivs på svenska. Han stora verk är “Tänkande och språk” och är om man lyckas läsa andra halvan mycket kritisk mot just “progessivismen” och de gruppdiskussioner som förekommer inom förskolan men INTE i skolan. Jag tar ett citat:

      “Just därför innebär det komplexa systemet ur pedologisk synpunkt inget annat än att man till skolan överför ett undervisningssystem som anpassats till förskolebarnet, Därmed hjälper de fyra första skolårens undervisning till att befästa de svaga sidorna hos förskolebarnets tänkande. Det är ett system som hänger sig fast i svansen på barnets utveckling istället för att leda barnet framåt. s. 335”

      Över huvud taget förordar han klassisk matatematikundervisning där LÄRAREN ger metoder som eleverna försöker följa. Även om han är död finns ju verket kvar likt andra klassiker. Att nu matematiken som sådan skulle ha förändrats kan man ta reda på genom att titta på de tentor teknologer får underr sina inledande matematikstudier under sitt första år. De är otroligt lika världen över.

      Att läraren står vid tavlan är väl enklare då alla ser vad som visas. Det konstiga är att ju mindre matematik man läst tycker man att det är “roligt” att komma på olika metoder då läraren anger den metod som fungerar bäst för kommande matematik. Det är väl tankeekonomiskt att helt enkelt lära sig den metod som fungerar bäst.

      Även Dewey ger i boken “How we think” en annan syn på just mer teoretiska kunskaper än det han gjorde vid sina mer praktiska “gymnasier”. Han reviderade denna bok 1933 och kan i stora stycken sammanfalla med Vygotskij då det gäller skolans undervisning. Vygotskij citeras ofta av förskollärare i det han säger om BARNS språkliga lärande som då SKILJER sig mot skolans vilket citatet visar. För svenska pedagoger får man mest troligt citera hela boken och Mark Twain avsåg nog svenskar då han sade att en klassiker är en bok (I Sverige är det personer) som alla pratar om men ingen har läst.

      Dewey likt Piaget hade den fula ovanan att leva länge och hade därför åsikter i olika sammanhang. Dessutom verkar Piagét ha utvecklats efter sin egen stadieteori som Groen&Kieran (1983) tycker.

      Det handlar inte om progressivism eller katederundervisning utan om undervisningens INNEHÅLL. Om både Holmberg och Kornhall skulle vara tvingade till att lära sig klassisk fysik kanske ni skulle tvinga läraren fram till tavlan. Elever från lägre SES-miljöer samt pojkar VILL HA KLARA METODER ATT FÖLJA. Som i träslöjd, husbyggnation, fotboll och matlagning. Sarah Lubienskij (2000) beskriver just hur “Rose och Lynn” som det gått bra för i matematik blir förvirrade då den medelklassmässiga “pratmatten” tar över. Endast 6 av 1000 forsknings artiklar handlade om just lägre SES-elevers misslyckande i denamerikaniserade matematik som nu ENDAST finns i Sverige. Vi kan skicka alla lägre SES-elever och svenska pojkar till Finland. Där kallar se en spade för en spade. De lär dem räkna kort och gott. Gör så här – tänk så här.

  9. Som jag uppfattar den västerländska pedagogiska idétraditionen innehåller den ett antal motstridiga ståndpunkter. Vad som är dåligt, skadligt, fruktbart etc. bör utvärdereas i relation till respektive traditions mål.

    Med referens till Christer Stensmos “Pedagogisk filosofi” skulle vi idag ha fyra huvudinriktningar.

    Inriktning 1: “Rekonstruktionism”. Utgår från att skolan ska vara inriktad mot framtiden och “baseras på kultur- och samhällskritik i syfte att identifiera samtidens kulturella och sociala problem […] och arbeta för förändring/förbättring av samtida kulturer och samhällen. Skolan ska vara framtidsinriktad, visionär och ha en utopisk målsättning (det goda samhället) och utnyttja den samtida framtidsforskningen”.

    Inriktning 2: “Perennialism”. Utgår från att skolans verksamhet ska riktas bakåt i historien och identifiera “mänsklighetens eviga, ständigt återkommande frågor om sant och falskt, rätt och fel, ont och gott […] Människans grundläggande visdom finns i filosofers, författares och konstnärers klassiska verk från antiken till nutiden”. I denna inriktning ingår även att studier av logik och matematik kultiverar det rationella, förnuftiga hos människan.

    Inriktning 3: “Essentialism”. Utgår från läroämnen. Dvs verksamheten fokuserar på “vetenskapligt ärvda och prövade kunskapen […] akademiskt definierade ämnen inom språk, naturvetenskaper och samhällsvetenskaper”. Vidare att i de lägre stadierna fokuseras på basfärdigheter (tala, läsa, skriva och räkna) och i de högre på olika läroämnen. Läraren förmedlar kunskap och elevernas lärande är hårt arbete.

    Inriktning 4: “Progressivism” . Utgår från eleven. “Skolans verksamhet ska baseras på elevernas aktuella och framtida behov och intressen. Skolans mål ska vara individuellt och socialt framåtskridande (problemlösning). Det är eleven som helhet (tänkande, kännande, handlande varelse) ska vara i fokus. […] Lärarens uppgift är att stimulera och vägleda elevernas målinriktade aktiviteter”.

    Jag utgår från att det inom varje inriktning finns olika tolkningar, både teoretiskt och i praxis, av vad inriktningen innebär.

    Huvudproblemet idag tolkar jag är att det är en jox av allt möjligt – både det som är förenligt och det som är oförenligt med varandra. T.ex. Att Lgr 11 å ena sidan betonar att eleverna ska utveckla sina unika egenarter, å andra sidan vid en viss ålder mätas utifrån samma måttstock i olika ämnen är oförenligt.

    • Det går enkelt att mäta elever med samma längdmåttstock fastän de växer i väldigt olika takt och till väldigt olika höjd. Egenart kan bygga vidare på en gemensam grund. Odla egenart men också ge förutsättningarna för samarbete.

      • Lite värre blir det om egenarten är unik.

        Än värre blir det om vi försöker mäta en unik egenart i en människa som vi dessutom anser tillhöra människosläktet och därför har en egen vilja – utifrån västerländskt synsätt.

        Av någon anledning har en statisk analys av en grupp människor aldrig lyckats förutsäga varje unika människas levnadsbana i denna grupp, samtidigt som en statisk analys ofta kan förutsäga gruppens kommande medellevnadsbana med viss säkerhet.

      • Varför tror du att betyg eller andra mätningar skulle ha ambitionen att förutsäga en individs levnadsbana? Det handlar om mått på förmågor som handlar om kommunikation (läsa, tala, begrepp, argumentera, genomföra logiska resonemang). En grund för samarbete som skapas gemensamt och en bred förståelse för inom vilka områden varje elev kan utveckla sin egenart.

  10. Till Jan!
    Betyg bygger på sociala konventioner.
    Unikhet som innebörd bygger på något annat än sociala konventioner.

    Unikhet som begrepp bygger på sociala konventioner. Synonymer kan vara t.ex. originalitet etc.

  11. Det är nu nästan ett halvt sekel progressivismen härskat över skolan och dess snömos har rullat in över skolan. Behovet av arbetsro, behovet av ett spännande kunskapsinnehåll, behovet av uppföljning har luddats till. Själva lärarnas uppdrag har skadeskjutits och ansvar och ledarskap motarbetats och vårt professionella språk har tagits ifrån oss. Vi kan inte ens tala om vårt yrke utan att hamna på minerad mark.

    Progressivismen har lierat sig med makten och besparingsivrarna och tvingat på lärare ett flöde av besparingar och statussänkningar. Hur kan en en sådan företeelse kalla sig reformistisk?

  12. Sett utifrån, som förälder, verkar mycket av skolans problem handla om bristande ledarskap.
    I Alingsås kommun, där jag bor och har barn i grundskolan, verkar det inte finnas någon tydlig ledning av skolan från kommunens ansvariga politiker eller tjänstemän. Varje skola får utveckla sin egna, pedagogik, egna regler och förhållningssätt.
    I den kommunala skola där jag har ett barn leder inte heller rektorn lärarna, de får också göra lite som de själva tycker. I klassrummet leder allt för ofta, inte lärarna undervisningen utan istället är det eleverna som styr det som händer där.

    Allt detta blev mycket tydligt då kommunen införde projektet 1-1, en elev en dator. Ingen projektplan, inga förstudier, ingen riskanalys, ingen behovsanalys, ingen uppföljning, inga mål, ingen kvalitetssäkring. Totalt planlöst investerade man stort i datorer och nätverk. Det som verkade vara den starkaste drivkraften, för politikerna, vid införandet av 1-1 var att kommunen skulle hamna högt upp på listan över moderna kommuner med digitaliserad undervisning.
    När jag har frågat barn och ungdomsförvaltningens chef om det fanns någon plan, får jag svaret att datorn är ett läromedel, vilket som helst och behöver ingen särskild implementeringsplan.

    Resultatet av bristande ledarskap och planlös implementering av 1-1 hör ni på bifogat Youtube-klipp (följ nedan länk). Min dotter som går i den inspelade klassen uppskattar att ca 3 av 10 lektioner är som den inspelade d.v.s. hela lektionen går till spillo. Hon uppskattar att därutöver har 2-4 lektioner av 10, inslag av störande moment av den typen som hörs i ljudinspelningen.
    Om 30 % eller mer av undervisningstiden förloras på det här sättet måste det naturligtvis påverka kunskapsresultatet. Om 30 % av lektionerna har den här arbetsmiljön måste det påverka barnens och lärarnas hälsa.

    http://youtu.be/owj1epYiHSY

Lämna ett svar till Jonas Terdin Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »