Skuggan – Gunnar Berg: Skolan som institution – en hörnpelare i samhället!

Skolans funktion som en samhällsbyggande institution försvåras eller omöjliggörs när den blir marknadsstyrd, skriver Gunnar Berg. (red)

Begreppet institution står enligt ordboken för etablerad inrättning. En uppmärksammad institutionsforskare är ekonomhistorikern Douglass North som i mitten av 1990-talet tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Han hävdar att stabila institutioner är avgörande för en fungerande samhällsstruktur; historiskt sett kan samhällens uppgång och fall knytas till närvaron/frånvaron av stabila institutioner. Varaktiga institutioner ger enligt detta synsätt spelregler, ordning, transparens och förutsägbarhet i samhällslivet vilket i sin tur är en förutsättning för samhällelig utveckling i vid bemärkelse.

Skolan som institution är en inrättning som av staten åläggs att i samhället genomföra verksamheter som grovt uttryckt svarar mot kunskaps- och demokratiuppdraget. Dessa uppdrag är komplexa i sig, men med North vidgas problematiken ytterligare till att också gälla skolan som institution i ett vidare samhälleligt sammanhang. I kraft av sin långa historia och nutida storlek är skolan en av samhällets frontinstitutioner och utgör mötesplats för en mångfald av såväl harmoniserande som konflikterande intressen. Skolans kanske mest påtagliga historiskt funtade spänningsförhållande har handlat om huruvida intressen som stått för elitism eller social jämlikhet ska styra verksamhetens innehåll och form. I kölvattnet av detta skjuter skolan som institution framför sig värdebaser som har att göra med att sortera, förvara och segregera elever. Men skolan företräder samtidigt också andra värdebaser som uppmärksammar företeelser som medborgarfostran, integrering, en skola för alla etc. Dessa spänningsförhållanden kan kokas ner i dualismen mellan utbildning och bildning, vilket Sven-Erik Liedman tog upp i sitt senaste S.O.S.-inlägg.

Ett nyckelbegrepp när vi resonerar om skolans institutionella värdebaser är likvärdighet. I 2010 års skollag görs en distinktion mellan lika tillgång till utbildning och likvärdig utbildning. Med lika tillgång avses att alla elever ”… oberoende av geografiskt hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ska ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet”. Om likvärdighet sägs att utbildningen ”… inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas”. Det finns ett antal definitioner av likvärdighet som avspeglar olika skolinstitutionella intressen, men ett under efterkrigstiden fram till i början av 1990-talet allmänt accepterat minimikrav på likvärdighet var att skolor ska erbjuda alla elever lika möjligheter vid skolstart och under skolgång. För att detta krav skulle kunna vara praktiskt genomförbart krävdes att den likvärdiga skolan hanterar barn olika, d.v.s. agerar kompensatoriskt i förhållande till olika elevers varierande förutsättningar. Med filosofen John Rawls kan sägas att under denna tidsperiod rådde en överbryggande konsensus om åtminstone var ”golvet” gick i fråga om skolans likvärdighet. Detta relativa samförstånd bäddade för att även andra intressemotsättningar som ytterst faller tillbaka på det nämnda spänningsförhållandet mellan utbildning och bildning kunde hanteras. I anslutning till den borgerliga regeringens tillträde 1991 kom emellertid detta relativa samförståndet att förändras. Detta skedde i anslutning till att påtagligt marknadsorienterade värdebaser fördes in i skolans institutionella struktur. Formellt sett kom detta till uttryck i propositionerna 1991/92:95, Valfrihet och fristående skolor, som förde in den s.k. skolpengen i systemet och 1992/93:230, Valfrihet i skolan, som öppnade för det fria skolvalet. I båda propositionerna betonades stimulerande tävlan/konkurrens mellan skolor som den huvudsakliga drivkraften för skolutveckling.

I marknadsstyrningens logiska tankefigur ligger att huvudkriteriet på kvalitet är kundnöjdhet. I egenskap av kunder väljer elever/vårdnadshavare en viss skola på grundval av individuella preferenser. Kriterium på en ”bra” skola är således att skolan i öppen konkurrens (a) lockar vårdnadshavare/elever att välja just den skolan, och att (b) dessa kunder förblir nöjda. Frånvaro av kundnöjdhet förväntas ta sig uttryck i att kunden tar sin Mats ur den först valda skolan och väljer en annan. Enligt denna logik sker skolförbättring genom att skolor med lågt tillflöde av elever i stimulerande tävlan sporras av konkurrerande skolors framgångar med att rekrytera och behålla elevkunderna. Skolans överlevnad blir därmed primärt en fråga om flexibel anpassning till marknadens efterfrågan snarare än att leva upp till kompensatoriska likvärdighetsmål och att utforma lärandet på grundval av forskning och beprövade professionella erfarenheter. En misslyckad kundanpassning innebär alltså enligt marknadslogiken att så få kunder söker sig till skolan att verksamhetens överlevnad hotas. Ingen vill bli sittande med Svarte Petter – alla vill vara bäst eller åtminstone tillräckligt bra för att kunna leva vidare. Slutsatsen av detta är att en skola som agerar på dessa premisser aldrig kan eller vill vara likvärdig andra skolor, utan systemet vilar snarare på att inte vara likvärdig. Tillspetsat uttryckt vilar alltså verksamheten på premissen att den enes bröd är den andres död.

En marknadsorienterad institutionell värdebas är logiskt sett oförenlig med ett synsätt på likvärdighet med elevkompensatoriska förtecken. Med referens till skollagen kan möjligen hävdas att en marknadsorienterad värdebas är förenlig med synsättet om lika tillgång till utbildning. Men som framgår av skollagscitaten ovan görs en distinktion mellan lika tillgång och likvärdighet, vilket innebär att lika tillgång formellt sett inte ska blandas samman med likvärdighet.

Marknadsorienteringen innebär således att en främmande fågel har smugit sig in som institutionell värdebas i svensk skola. Med statsvetaren Chantal Mouffe (som fyllde konserthuset i Stockholm förra veckan) kan sägas att en tidigare agonistisk (meningsmotståndarskap) konfliktnivå har ersatts av en mer antagonistiskt (fiendeskap) spänningsförhållande som försvårar – i extremfallet omöjliggör – en överlappande konsensus. Den vidare konsekvensen av detta är att skolan, för att knyta an till North, inte bara har problem med sin egentliga verksamhet. Problembilden utsträcks även till att gälla skolan som samhällsbärande institution i vid mening. Med detta avses att skolan utgör ett av de bärande fundamenten för samhällelig stabilitet och utveckling i en bemärkelse som går utöver de formella uppdrag som den av staten är ålagd att fullgöra. Ponera att skolan som institution havererar till flöjd av den tappat sin ryggrad på grundval av oförenliga värdebaser – vad händer då med och i samhället i stort?