Sten-Bertil Olsson: Prissättningen på skolmarknaderna fungerar inte

Dagens modell för att fastställa nivån på skolpengen fungerar inte utan ett nytt regelsystem behövs, skriver Sten-Bertil Olsson. (red)

I den aktuella debatten om vinster i välfärden hävdar jag att det inte är frågan om vinst som är mest relevant utan det viktigaste är att skapa ett nytt regelverk för prissättning på skolans kvasimarknader. (politiskt konstruerade marknader som inte fungerar fullt ut som en verklig marknad)

Avhandlingen ”Marknadsreglering och dess effekter på regionala och lokala gymnasiemarknaders funktion” handlar främst om gymnasieskolan men slutsatserna är tillämpbara även på grundskola och förskola.

Alla dessa skolformer verkar på marknader vilka är i avsaknad av priskonkurrens. Kunden, eleven, betalar inte själv utan det är hemkommunen, en av konkurrenterna, som ska sätta priset, ”skolpengen”, och betala till den skola som eleven valt. Principen om lika villkor anger att elevernas hemkommuner ska betala lika mycket i skolpeng till de fristående skolorna som de ger i resurser per elev till sina egna skolor. Detta gäller även om hemkommunen gjort stora satsningar på sina egna skolor och oavsett om mottagande skolor gjort motsvarande satsningar eller ej. För friskolorna innebär detta ökade resurser utan krav på höjda prestationer, vilket kan höja vinstutrymmet!

I förskolan och grundskolan fungerar den av hemkommunen fastställda skolpengen som ett relativt enhetligt betalningsinstrument men för gymnasieskolan finns ett komplicerat batteri av olika skolpengar. Gymnasieelever pendlar i stor omfattning över en eller flera kommungränser för att få sin utbildning på den ort och i den skola som de valt. De fristående skolorna är riksrekryterande, vilket betyder att de kan ha elever från många olika hemkommuner med olikstora skolpengar. Det är legio att den enskilda friskolan för en och samma utbildning får mycket olika betalt av elevernas hemkommuner. Om man betänker att Sverige består av 290 kommuner och att gymnasieskolan erbjuder 18 olika resurskrävande program blir prisbilden komplex.

Kan hemkommunerna inte utnyttja hela kapaciteten i sina egna skolor väljer många kommuner att höja resursen till de egna skolorna och per automatik i motsvarande grad höja skolpengen till de fristående skolorna. För friskolor som inte tappat elever utan kanske t.o.m. ökat elevantalet betyder den höjda skolpengen en intäktsökning. Vinstutrymmet ökar oförskyllt vilket stimulerar benägenheten hos privata entreprenörer att etablera skolor vilket i kombination med en anpassningströghet hos kommunerna utgör en risk för överetablering av gymnasieplatser. Kommuner kan bli frestade att via kreativ bokföring manipulera sitt underlag för skolpengsberäkningen.

På gymnasiemarknaderna konkurrerar inte bara offentliga och fristående skolor med varandra utan konkurrensen på dagens marknader med fritt sök gäller i mycket hög grad även mellan offentliga skolor i olika kommuner. Mellan offentliga gymnasieskolor i olika kommuner gäller dock andra prissättningsregler än för friskolorna. Men redan idag finns också situationer då staten går in och bestämmer det pris, rikspris, som kommunerna ska betala till friskolor eller till varandra.

Vinst/överskott skapas inte av skolpengssystemet som sådant utan bl.a. på det sätt som skolpengen räknas ut. Alla vet vi att vinst = intäkter minus kostnader. Vinsten dyker inte upp som blixten från en klar himmel utan beror på hur skolorna hanterar sina intäkter och kostnader. Intäkter och kostnader i såväl de offentliga som fristående skolorna borde först analyseras innan vinsten värderas!

Skolpengen är den intäkt per elev som skolorna får som betalningsmedel för de tjänster som de utför. Skolorna måste skaffa resurser av olika slag för att utföra tjänsten. Denna resursanvändning mäts i kronor och uttrycks som kostnader/kostnader per elev. När de kommunala skolorna till följd av ökad konkurrens och/eller demografisk nedgång tappar elever måste de fasta kostnaderna slås ut på ett lägre antal vilket höjer kostnaden per elev. Som påpekats ovan väljer då många kommuner att höja pengen för att rädda de egna skolorna och höjer därmed även skolpengen till de fristående skolorna. De fristående skolorna kan då generera ökad vinst i allmänhet och ett ökat vinstutdelningsutrymme hos aktiebolagen i synnerhet.

I skolkostnadsstatistiken kan denna utveckling tydligt avläsas, vilket min avhandling visar. Skolreformerna vid 1990-talets början räknade med att ökad konkurrens skulle sänka skolans kostnader. De kraftigt ökade skolkostnaderna är därför ett stort misslyckande! I avhandlingen har jag, till skillnad från tidigare forskning, studerat inte bara den nationella nivån utan även den lokala nivån, den enskilda gymnasieskolan, och då visar det sig att det går att avliva ett antal myter.

En sådan är att friskolorna alltid är vinnare på marknaden. Det stämmer inte utan det finns även offentliga gymnasieskolor bland vinnarna med hög marknadskvalitet och relativt låga kostnader. En fördjupad analys visar också att de studerade fristående Non profitskolorna i regel har lägre kostnader än både de fristående Profitskolorna (≈ aktiebolagen) och de kommunala skolorna. Men det är inte de elev- och lärarrelaterade kostnaderna som är lägre i Non profitskolorna utan lokalkostnaderna och ”övrigt” ≈ administrativa omkostnader!

Då prissättningssystemet grundades på tidigt 1990-tal kunde skolans starka marknadisering, framförallt på 2000-talet, inte förutses. Men regelverket har inte följt med! Alla marknader behöver ett fungerande betalningsmedel för att bli funktionella! På kvasimarknaderna måste skolorna konkurrera med kvalitet och skaffa intäkter genom kvantitetsanpassning. Förutom stora kostnadsskillnader mellan skolor under olika huvudmän och i olika kommuner visar avhandlingen att prissättningen, sättet att bestämma skolpengens storlek på, är dysfunktionell. Avhandlingen visar att ett nytt prissättningssystem, regelsystem, behövs för att göra skolmarknaderna funktionella. Ett nytt prissättningssystem måste reducera risken för överetablering, häva den negativa kostnadsspiralen i de kommunala skolorna, ta bort incitamentet till kreativ bokföring samt skapa konkurrens på mer lika villkor mellan skolor med olika huvudmän i olika kommuner. I såväl avhandlingens teoretiska som empiriska delar går det att finna stöd för att genomgående införa rikspriser som skolpeng!

Sten-Bertil Olsson har varit lärare, skolledare och skoldirektör inom företrädesvis gymnasie- och vuxenutbildningen. Numera är han pensionär. (red)

 

2 Comments on “Sten-Bertil Olsson: Prissättningen på skolmarknaderna fungerar inte

  1. Intressant och nyttig genomgång, inte minst empiriskt. Frågan är dock om prissättningen är det enda väsentliga problemet med ‘den svenska modellen’. Så länge det lönar sig att ha elever som har goda eller hyggliga förutsättningar i skolan så kommer det löna sig att attrahera just dessa, inte vara ur ett individperspektiv utan också med tanke på den sociala miljö som en skola med visst urval elever utgör. På det kommer sedan betyg som både ett yttre mått på en skola och något attraktivt för de allra flesta elever, dvs. resulterande i snedvridningseffekter. Det sistnämnda pekar också på att hård konkurrens mellan alla slags skolor är problematisk om man inte hittar ett system som inte gynnar ‘snedvridande beteende’ hos skolorna.

  2. Det är en central fråga som Sten-Bertil Olsson tar upp. Även om också fristående skolor kan missgynnas är det dock enbart den kommunala huvudmannen som är förlorare på ett antal sätt. Till exempel har en fristående huvudman frihet att välja om den ska starta ett gymnasieprogram eller inte i en kommun medan kommunen har ett utbudsansvar. Åtminstone i Uppsala har vi också erfarenheter av att vissa fristående gymnasieskolor anordnar program i en betydligt billigare tappning än den motsvarande kommunala och att de därmed får orimligt hög ersättning.
    För Uppsalas del har fördyringar på grund av friskoleetableringar varit en starkt bidragande orsak både till högre skolpeng och stora besparingskrav på gymnasieskolan. Detta gäller även till viss del för grundskolan.
    Bengt Sandblad och jag skrev en del om skevheten i ekonomiska villkor på grund av nuvarande lagstiftning på Dagens samhälles debattsida 30/8. http://www.dagenssamhalle.se/debatt/skolkommissionen-maste-staella-sig-pa-elevernas-sida-26995

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS