Sten Svensson: Förvirrat om lärarens återkomst

Lärare arbetar inte enbart traditionellt eller enbart reformpedagogiskt, de gör både och skriver Sten Svensson (red)

Enligt Jonas Linderoth lanserades en ny pedagogik och en ny lärarroll under 1990-talet. En pedagogik som Linderoth kallar för ”Konstruktivistiskt inspirerad pedagogik”. En pedagogisk riktning som även brukar kallas för reformpedagogik. Linderoth menar att dessa idéer fick ett stort genomslag under 1990-talet och att de har ett delansvar för den nedåtgående trend i elevernas kunskaper som vi kan se i PISA och TIMMS.

Frågan är varför Linderoth förlägger lanseringen av reformpedagogiken till just 1990-talet? Han vet, det står i en fotnot, att dessa idéer har en lång historia. Hände det något avgörande under 1990-talet som föranleder denna nya historiebeskrivning? Linderoth tar upp läroplanskommitténs utredning ”Skola för Bildning” som kom 1992. Där citerar han några skrivningar om elevaktiva arbetssätt som han menar förebådar den reformpedagogiska offensiven från statens sida. Men liknande skrivningar finns i alla läroplaner sedan grundskolan infördes. Staten har förordat elevaktiva arbetssätt sedan 1960-talet.

I själva verket gick utvecklingen i motsatt riktning under 1990-talet. Inför kommunaliseringen antog riksdagen den så kallade Ansvarspropositionen där det slogs fast att staten skulle lägga fast målen och det var skolledarna och lärarna som skulle ansvara för det dagliga arbetet i skolan och hur målen skulle nås. Syftet var att lärarna skulle få en ökad professionell frihet.

Det som Läroplanskommittén gör i ”Skola för Bildning” är att förtydliga denna nya styrprincip från statens sida. I sammanfattningen skriver de:

”Utifrån läroplanens och kursplanens mål skall lärare och elever formulera sina undervisningsmål, välja konkret innehåll, metoder och arbetsformer. Eleverna skall med ökande mognad ha ett allt större inflytande i denna process. Kursplanerna kommer inte att ge anvisningar om hur detta skall gå till och inte ange några vägar till målen. De kan därigenom komma att uppfattas torftiga jämfört med tidigare kursplaner.”

Hela utredningen är präglad av detta synsätt.

Lindroth hävdar att det som han kallar ”1990-talets nya pedagogik” har förts fram med sådan kraft av staten och lärarutbildningarna att det numera råder ett starkt grupptryck i skolvärlden att alla ska arbeta på detta sätt. De exempel han tar upp skildrar ett par lärare som vill arbeta traditionellt men som inte vågar eller känner att de får göra det.

Det finns säkert sådana sådana skolor som Linderoth skildrar men därifrån är det mycket ett långt steg till att hävda att detta pedagogiska förtryck skulle prägla hela det svenska skolväsendet. Linderoth hänvisar inte heller till någon forskning som styrker hans påståenden.

Linderoth vill återupprätta lärarna, skriver han. Samtidigt beskriver han lärarna som en lättledd fårskock som okritiskt gör allt som staten och lärarutbildarna säger. Men lärare är kloka och de tänker själva. Oavsett om staten styr hårt eller om lärarutbildningen försöker forma studenterna efter sina mallar, använder lärarna sitt omdöme. De prövar och förkastar olika pedagogiska förslag och med tiden får de en väl beprövad erfarenhetsbank att ösa ur.

Lärare arbetar inte enbart traditionellt eller enbart reformpedagogiskt, de gör både och. De flesta lärare väljer metoder och pedagogiska modeller efter det som undervisningen handlar om. Ibland är det berättelser, föreläsningar och tydligt lärarledd undervisning, ibland är det grupparbete och annat.

Frågan är varför en professor i pedagogik skriver en bok som inte belägger de teser han för fram med fakta? Hans resonemang förvirrar debatten och skjuter allt det andra som hände i skolpolitiken under 1990-talet, och som verkligen har påverkat skolan, i bakgrunden.

Sten Svensson

Artikel har tidigare varit publicerad i en kortare version i Pedagogiska magasinet

3 Comments on “Sten Svensson: Förvirrat om lärarens återkomst

  1. Ibland glimmar det till av stringens.

    Frågan om skolans själ och lärarnas undervisningssätt är viktig. Är man för en mål- och resultatstyrning som ger lärarna möjligheten att på ett strukturerat sätt bedriva undervisning utifrån sina förutsättningar? Eller vill man tillbaka till den hårt styrda pedagogiken i den regel- och ekonomistyrda skolan?

    Svaret finns säkert men lär inte bli enhetligt. Central styrning har sällan fungerat varken för lärare eller elever. Varje undervisningssituation är unik, men kräver alltid att innehåll och relation finns.

  2. Som lärare på 1990-talet minns jag framförallt den våldsamma hetsen. Det fanns ingen botten för hur usla vi var och hur lite vi jobbade jämfört med andra. Det pratades om undervisningstimmar och klocktimmar. Vi borde jobba 40 klocktimmar varje vecka fick vi veta. Vi fick individuella löner. Det påstods att vi inte skulle jobba bra.om vi inte tävlade om några få hundratals kronor mer i månadslön.
    Sedan ska vi inte glömma de stora nerskärningarna i början av 1990-talet då klasserna blev större och stödpersonal försvann. Att ha höga ambitioner är en sak. Att ha möjligheter att förverkliga dem är en annan.

    • Det fanns förvisso många attacker mot lärarna även före 1990-talet. Vi kan nämna attackerna mot katederundervisningen, språklaboratorierna och SIA-reformen 1975 då skolmognadstesterna avskaffades.

      Många upplever att problemen accentuerades på 1990-talet. Klanket på lärarna ökade och lärarna fick allt mindre av autonomi. Lärarna skulle bli handledare och avråddes från undervisning. Konstruktivismen skrevs in i skollagen och det står där fortfarande. Skolverket slog ett slag för konstruktivismen senast 2003. Med den synen finns inga objektiva sanningar längre. Alla uppfattningar blir personliga och då behövs förstås inga undervisande lärare längre.

      Konstig är aversionen mot ordet kaderundervisning. Det ordet säger att läraren talar till hela klassen. Man rekommenderar i stället ordet undervisning som kan betyda vad som helst. I stället behöver vi ett mer nyanserat språk som beskriver om läraren föreläser, diskuterar med hela klassen eller pratar med eleven enskilt och dessutom andra företeelser i lärarrollen. På samma sätt är det med ordet kunskap. Det kan betyda vad som helst. Man skiljer inte på t ex fakta- och begreppskunskaper och man särskiljer heller inte tydligt eller ser inte ens samspelet mellan kunskaper och kognitiva processer (läroprocesser).

      Värst för läraryrket är oron i klassrummen och bristen på befogenheter för lärarna och bristen på respekt för lärarna. På 1990-talet accentuerades attackerna mot läraryrket lönemässigt och arbetstidsmässigt. På den här sajten flockas flera av dem som styrt skolan under de senaste decennierna. Jag minns inte att någon av dessa stått upp för att skydda lärarna.

      Det vore ju klädsamt om de som underlåtit att ställa upp för lärarna och underlät att skydda lärarrollen erkände gjorda misstag så att diskussionen kunde lyfta och det blev plats för att ta upp många viktiga frågor i skolan.

Lämna ett svar till Roger J Danielsson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »