Skuggan – Ingrid Carlgren: Staten och kapitalet

Skolkommissionens förslag innebär större inflytande för staten samtidigt som den marknadiserade skola får fortsätta som förut, skriver Ingrid Carlgren. (red) 

I våras kom Skolkommissionens första betänkande: ”Samling för skolan. Nationella målsättningar och utvecklingsområden för kunskap och likvärdighet”. Vid en första genomläsning ser det ut som en ganska harmlös produkt som ingen kan ha några invändningar emot – vilket förmodligen kan förklaras med Skolkommissionens ambition att alla ska vara eniga i det som står – också den politiska referensgruppen får man förmoda. Men det är verkligen ingen harmlös produkt som tagits fram. Jag menar att Skolkommissionen inte bara driver en centralistisk linje där Staten ges ett större inflytande över verksamheten i skolan än den kanske någon gång har haft – utan också att staten görs till garant för att den marknadiserade skolan kan fortsätta att verka trots sin dysfunktionalitet och därmed kan också rovdriften i skolsektorn få fortsätta.

Skolkommissionen har i uppdrag att lämna förslag som syftar till höjda kunskapsresultat, förbättrad kvalitet i undervisningen och en ökad likvärdighet i skolan (dir. 2015:35). Delbetänkandets titel, Samling för Sverige, speglar en inriktning mot att det nu är dags att sluta tjafsa om skolan och istället tillsammans sluta upp bakom de nationella mål som finns formulerade i våra styrdokument. Politiker ska sluta att ständigt reformera skolan, lärarna ska arbeta mot målen och allmänheten ska lära sig inse att utbildning är viktigt.

Skolkommissionen betonar att läget för den svenska skolan är allvarligt och att problemen huvudsakligen ligger på systemnivå. Lösningarna som föreslås är att staten ska styra och stödja på alla nivåer i skolsystemet. Det är synd om små skolor i små kommuner för dom har varken skolchef eller skolförvaltning som bedriver kvalitetsarbete. Därför måste staten hjälpa till med det. Vikten av en större autonomi för lärare och skolledare poängteras visserligen, men den kan inte inträda förrän lärarna blivit mer kompetenta och staten hunnit få lite bättre ordning på skolan. Har de fackliga företrädarna verkligen varit med på sammanträdena?

Orsakerna till den allvarliga situationen förläggs till 1990-talets reformer i kombination med den ekonomiska och sociala utvecklingen. När det gäller reformerna på 2000-talet uppfattas de som steg i rätt riktning men att det behövs ytterligare en del förändringar. Ett antal förändringar föreslås där staten ges ett större inflytande vad gäller finansiering och fördelning av resurser till skolsystemet – såväl som uppföljning och stöd till skolutveckling. För att kunna utvärdera effekterna av dessa förändringar formuleras en rad kvantitativa målsättningar när det gäller att höja kunskapskraven, förbättra likvärdigheten och förbättra undervisningen (t.ex. att andelen elever som slutar grundskolan med godkända betyg i alla ämnen ska höjas från 86 till 89% 2018 och till 91% 2022).

Ett annat sätt att beskriva betänkandet är att ta fasta på det som inte står. Det handlar både om teman som inte behandlas och vad som är underförstått eller tas för givet i texten. Trots att likvärdigheten är ett huvudområde för Skolkommissionen väljer man t.ex. att inte ta i frågan om skolans marknadsutsättning och det fria skolvalet påstås utan argumentation ha kommit för att stanna. Andra saker som märkligt nog inte behandlas är bl.a. legitimationsreformen och karriärtjänstereformen – två reformer som har skapat kaos och missnöje på skolorna.

Istället för att analysera och diskutera det fria skolvalet föreslår Skolkommissionen att det ska göras obligatoriskt. Det är symptomatiskt och i linje med det New Public Management (NPM)-tänkande som genomsyrar betänkandet och som kommer till uttryck i tron på konkurrens och ’fria val’, kontrakt (man styr vad men inte hur) och kontroll med uppföljning och kvalitetssäkring som honnörsord (jfr Almqvist, 2004).

Det är slående hur mycket betänkandet ekar av den OECD-rapport  som givits kommissionen som en utgångspunkt för arbetet. Det hade varit önskvärt att Skolkommissionen explicit redogjort för innebörden av detta samt vilka hinder och begränsningar som följt av det. Nu blir OECD-rapportens inflytande istället osynligt – ja, ibland känns betänkandet närmast som en blåkopia – åtminstone vad gäller det underförstådda.

Det gäller inte minst det NPM-tänkande, som bl.a. kommer till uttryck i hur mål- och resultatstyrningen omfamnas som den enda vägen framåt. Att mål- och resultatstyrningen skulle kunna vara en del av den allvarliga situation som Skolkommissionen har till uppgift att analysera tycks inte finnas på kommissionens karta. Att de senaste styrdokumenten ökat stressen för lärare och elever och skapat enorma dokumentationsbehov (Skolverket, 2015) som undergräver undervisningen behandlas inte. Istället är det mer av mål och resultatstyrning som ska lösa problemen –inklusive Skolkommissionens eget arbete. Det handlar mycket om kontroll och uppföljning – och tydliga mål och spelregler. Mål- och resultatstyrningen utgör också den referensram utifrån vilken kvaliteten på undervisningen bedöms, vilket följande citat är ett exempel på: Det råder en bristande likvärdighet och kvalitet i den undervisning som bedrivs i förskoleklass. Många pedagoger utgår inte från läroplanens övergripande mål för kunskaper när de planerar undervisningen i förskoleklassen. Detta ger elever skilda förutsättningar inför grundskolan och medför att den viktiga kontinuiteten från förskola till grundskola inte är säkrad på ett likvärdigt sätt (SOU 2016:38, s.52)

Skolkommissionen rör sig helt inom ramen för det s.k. performativitetsparadigm som inramar den globala reformrörelse när det gäller utbildningssystemen som Pasi Sahlberg har döpt till GERM – (the Global Educational Reform Movement) och liknat vid en epidemi som dragit över världen. Sahlberg menar att en viktig förklaring till Finlands framgångar i internationella kunskapsmätningar är dess motståndskraft mot denna smitta. Den finska skolan har inte marknadsutsatts på samma sätt som i Sverige, kontroll och uppföljning är mer måttligoch lärarnas autonomi är betydligt större. Med tanke på att Pasi Sahlberg är en av ledamöterna i Skolkommisionen är det intressant att det inte syns några som helst spår av en sådan analys i betänkandet.

Problemet med betänkandet är alltså inte så mycket det som står utan det som är underförstått och tas för givet och därmed kommer med på köpet utan en öppen diskussion och granskning. Att en statlig kommission tar sig an sitt uppdrag genom att formulera målsättningar i kvantitativa termer samt formulerar kriterier för hur de ska mätas visar hur långt mål- och resultatstyrningstänkandet har nått. Det har blivit det vatten alla simmar i och därför osynligt och oåtkomligt för analys.

NPM är ett kluster av tankar och teknologier som har syftat till att göra offentliga verksamheter mer transparanta och effektiva och som har fått en stor global spridning alltsedan 1980-talet. Genomslaget har dock varierat i olika länder. Särskilt stort har genomslaget varit i Sverige, Nya Zeeland och Storbritannien. Med tanke på att det stora genomslaget för NPM-tänkandet när det gäller hur skolan ska organiseras och styras sammanfaller med sjunkande kunskapsresultat, minskande likvärdighet och att lärarna får lägga allt större tid på dokumentation och uppföljning (vilket får stora konsekvenser för undervisningen) kan man tycka att just denna aspekt borde vara central i en Skolkommission som ska utreda just dessa frågor . Särskilt med tanke på att regeringen inom andra samhällsområden markerat en vilja att utveckla andra sätt att styra och organisera de offentliga verksamheterna

Om vi vill ha kvar den NPM-styrda skolan där marknadskrafterna tillåts härja till priset av allt strängare kontrollsystem och allt större detaljstyrning (som drabbar alla skolor) – då kan Skolkommissionens förslag läsas som försök att låta staten dämpa effekterna. Men borde det inte vara möjligt att åtminstone formulera frågan om det går att bryta sig ut ur NPM-fängelset och återta skolan som en samhällsbyggande institution för demokrati, kunskap och bildning?

Därför måste Skolkommissionens förslag diskuteras! För utvecklingen mot alltmer av resultatstyrning och statlig kontroll är inte bra för vare sig undervisningen eller kunskapsresultaten.

———————————–

Almqvist, Roland M (2004) Icons of New Public Management: four studies on competition, contracts and control. Doktorsavhandling. Stockholms universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten, Företagsekonomiska institutionen.