Aina Bigestans och Anna Kaya: Reformera det särskiljande svenska som andraspråksämnet

Skolämnet svenska som andraspråk behöver reformeras, så att det tydligare blir ett övergångsämne, om vi vill undvika risken att ämnesuppdelningen resulterar i en permanent särskiljande elevindelning. Dagens svenskämnen inkluderar inte alla grupper av elever och ger inte alla elever möjligheter att utveckla ett språk som stärker dem i deras fortsatta väg genom skolsystemet och samhället. (red.). 

Skolämnet svenska som andraspråk (sva), som ett särskilt och parallellt svenskämne, är ett i många avseenden problematiskt fenomen. Mot bakgrund av att även andraspråksforskningen under de senaste decennierna alltmer kommit att problematisera såväl begreppet ”modersmål”, som föreställningen om infödda talare som norm för andraspråksinlärare, riskerar ämnesindelningen i svenska och svenska som andraspråk i sig att placera andraspråksanvändare i en evig bristkategori.

Medan övriga skolämnen är uppbyggda kring ett ämnesinnehåll får ämnet svenska som andraspråk i grundskolan sin identitet utifrån en målgrupp av elever som tillhör någon av följande kategorier:
1. som har “ett annat språk än svenska som modersmål”,
2. som har svenska som modersmål men “tagits in från skolor i utlandet” eller
3. är “invandrarelever” och som “har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare”. (SFS 2011:185, 5 kap, §14)

Utöver tillhörigheten till någon av ovanstående kategorier anger förordningen vidare att en elev ska ha ett behov av att få undervisning i svenska som andraspråk.

Det framstår som självklart att nyanlända barn och ungdomar, som inte har svenska som modersmål, för det mesta har behov av en språkundervisning som möjliggör för dem att delta i skolans undervisning. Men när en tid har gått och dessa barn eller ungdomar med hjälp av sin svenska på olika sätt kan delta i skolans sociala situationer och verkar kunna tillgodogöra sig undervisning av olika slag; hur ska man då veta om de har fortsatt behov av undervisning i svenska som andraspråk? Eller ska förordningen uttolkas så att de alltid kommer att vara i behov av andraspråksundervisning eftersom de inte är infödda talare av svenska?

Om man förknippar behov av undervisning i svenska som andraspråk med en språkanvändning som avviker från en föreställning om infödda talares språkanvändning, skulle uttolkningen av förordningen kunna vara att vissa elever förblir i behov av andraspråksundervisning under resten av sin skolgång. Detta gör då det andra svenskämnet, svenska, till ett ämne avsett för “infödda” talare av svenska. Med andra ord riskerar skolförordningen att åstadkomma en särskiljande uppdelning av barn och ungdomar på ett sätt som innebär att man särskiljer invandrade eller nyanlända barn och ungdomar från infödda, i landet uppvuxna.

Vidare ser man också att de lärare som ska undervisa i svenska på grundskolans högstadium avkrävs 90 hp för att ses som behöriga, medan det räcker med 45 hp i svenska som andraspråk för behörighet i detta ämne (SFS 2011:326). Detta betyder att den heterogena gruppen elever med behov av undervisning i svenska som andraspråk, ska undervisas av lärare med hälften av de ämneskunskaper som de infödda elevernas lärare har.

Mot bakgrund av de allvarliga problem, såväl ur ett samhällsperspektiv som ett individperspektiv, som dagens förordningar om svenska som andraspråk och behörighet för undervisning i ämnet medför, vill vi hävda att en förändring på alla fronter är nödvändig. Dagens svenskämnen inkluderar inte alla grupper av elever och ger inte alla elever möjligheter att utveckla ett språk som stärker dem i deras fortsatta väg genom skolsystemet och samhället.

Svensklärare vet för lite om andraspråksutveckling och flerspråkighetens betydelse i individens språkliga repertoar och lärare i svenska som andraspråk behöver en betydligt bredare bas för att kunna inkludera arbete med alfabetisering, bedöma andraspråksutveckling och involvera läsning av skönlitteratur i sin undervisning.

Vi anser att ett första steg är en översyn av svenskämnet. Ett ämne som bör vara gemensamt för alla elever oavsett språklig bakgrund och oavsett vilket land eleven är född i. Svenskämnet måste vidgas och formuleras så att det är möjligt för såväl första- som andraspråkstalare att utveckla det språkliga självförtroende och den varierade uttrycksförmåga som eleverna behöver för att tänka, kommunicera och lära. Av samma skäl måste utbildningen av lärare i svenska innefatta kunskaper om flerspråkighet och arbete med andraspråksutveckling på ett sätt som motsvarar både en nutida och en framtida elevsammansättning i skolorna.

Självklart ska nyanlända elever även i fortsättningen få undervisning i svenska som andraspråk, men någon gång måste de också kunna bedömas vara färdiga för att kunna läsa svenska tillsammans med svenskspråkiga kamrater på en mer avancerad nivå.

Av detta skäl bör dessutom svenska som andraspråksämnet reformeras, så att det tydligare blir ett övergångsämne. Det är nödvändigt att skilja mellan de språkutvecklingsbehov som elever som nyligen har anlänt till Sverige har och de behov av att utveckla sin språkliga uttrycksförmåga som elever som bott en längre tid (eller är födda) i Sverige har. Detta kräver naturligtvis lärare i svenska som andraspråk som har en gedigen utbildning i att bedöma just andraspråksutveckling i detta perspektiv.

Dagens lärarstuderande har skrämmande lite på fötter med tanke på den språkligt heterogena elevgrupp som väntar dem i skolorna. Enligt statistik från Skolverket för läsåret 2016/17 talar 27 % av barnen i grundskolan ett annat språk än svenska med någon av sina vårdnadshavare. Detta är elever med varierande behov av att få utveckla svenska språket och med en stor och bred repertoar av språkkunskaper från hela världen.

Det borde vara en självklarhet att blivande svensklärare får en utbildning som innebär att de kan undervisa alla svenska elever, och inte bara elever som har svenska som modersmål, i ämnet svenska. Så ser inte lärarutbildningen ut i nuläget.

De lärarstuderande som har ett intresse för att arbeta med skolans svenskämnen måste få en gemensam bas och en betydligt bredare och mer verklighetsanpassad ämnesutbildning än vad de erbjuds i dag. En given strävan bör då vara att se skolans alla ämnen – inklusive svenskämnet! – som till för alla elever, och att svenska som andraspråk som särskild inriktning bara ska riktas till de elever som under en begränsad period av sin skolgång är nyanlända.

Aina Bigestans är filosofie doktor i utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling och arbetar vid Nationellt centrum för svenska som andraspråk

Anna Kaya är lärare i svenska som andraspråk och arbetar vid Nationellt centrum för svenska som andraspråk

Artikeln är en bearbetad och kortad version av ett kapitel i Svensklärarnas årsskrift 2015 – Ett inkluderande svenskämne.

Referenser (utöver Svensk författningssamling omnämnda i artikeln)

Skolverket, 2017. Skolor och elever i grundskolan läsåret 2016/17, tabell 8A