Andreas Ryve med flera: Replik till Arne Engström – Lågpresterande elever i matematik
Arne Engström för en vilt svingande, men illa underbyggd argumentation om effekten av storskaliga satsningar på matematikutveckling i skolan, menar författarna i en replik till inlägget Lågpresterande elever i matematik – skolans blinda fläck. (red.)
Vi välkomnar seriösa diskussioner om hur vi på bästa sätt kan stötta elever att utveckla matematiska kunskaper. Frågan är komplex varvid forskning, samverkan, utveckling och diskussioner behövs. Arne Engström försöker föra en sådan diskussion i texten betitlad ”Lågpresterande elever i matematik – Skolans blinda fläck?”. Dock är det kontraproduktivt med en argumentation som bygger på en mängd felaktigheter. Det förvånar oss mycket att en docent som Engström inte har bättre underbyggda argument.
I artikeln står att läsa ” Samtidigt har elever med låga prestationer i matematik paradoxalt få (sic) allt mindre uppmärksamhet. Det tycks som om elevgruppen är en blind fläck i politikers och skolmyndigheters ögon.” Den som någon gång har deltagit i en grundskolenämnd eller tittar igenom Skolverkets modulmaterial (se larportalen.skolverket.se) med inriktning specialpedagogik i allmänhet och i modulen ”Inkludering och delaktighet – lärande i matematik” i synnerhet inser lätt att detta inte stämmer. Vad har Engström för belägg att driva denna tes?
Engström resonerar vidare om moduler som Skolverket har utvecklat och skriver ”men ingen modul tematiserade elever som har svårt att klara grundskolans kunskapskrav.” Det beror lite på vad Engström menar, men majoriteten av modulerna lyfter fram missuppfattningar som elever har i matematik och sex moduler har specialpedagogisk inriktning varav en specifikt mot lärande i matematik. Skolverket skriver bl. a ”Den här modulen syftar till att anpassa matematikundervisningen så att den blir tillgänglig för varje elev. Modulens matematikinnehåll rör i huvudsak taluppfattning, från grundläggande aspekter av tal till förtrogenhet med aritmetiska beräkningar.”
Engström skriver i sin artikel ”Räkna med Västerås har genomförts tillsammans med forskare från Mälardalens högskola. Fokus har framför allt legat på att utveckla undervisningen och etablera ett kollegialt lärande. Däremot fanns ingen strävan att öka elevernas kunskaper eller att de lågpresterande eleverna skulle klara skolmatematiken, vilket kan synas lite märkligt.” Detta påstående är helt felaktigt. Alla initiativ inom Räkna med Västerås syftade till att i slutändan komma eleverna till godo, vilket också framgår tydligt i flertalet av de publikationer om Räkna med Västerås som Engström refererar till. I projektet genomfördes storskaliga mätningar av elevresultat som har analyserats och presenterats för skolnämnder, i skolan, inom forskargruppen och i internationella tidskrifter.
Engström hävdar vidare att projektet inte har varit produktivt med avseende på elevers skolresultat i matematik. Vi har gjort noggranna mätningar vars resultat publicerats i ansedda vetenskapliga tidskrifter och som visar på effekt på elevers resultat (Lindvall, 2017; Lindvall, Helenius & Wiberg, 2017). Dock är det metodologiskt svårt att härleda eventuella förändringar i elevresultat till enskilda projekt. De som verkar i skolan vet att det är många faktorer som potentiellt kan förklara en förändring. Att som Engström jämföra resultat på nationella prov från år till år, och dessutom utan någon kontrollgrupp, är metodologiskt förkastligt eftersom proven har varierande svårighetsgrad mellan åren. Detta är en basal metodologisk självklarhet som också explicit skrivs fram i både den rapport och den avhandling Engström refererar till i sin text.
Engström fortsätter att svinga vilt och skriver ”Matematiklyftet och Räkna med Västerås visar att storskaliga, generella satsningar på skolmatematiken har liten effekt på elevernas resultat och framför allt inte för elever med låga prestationer i matematik. Uppenbart räcker det inte med höga ambitioner och mycket pengar. Inte heller räcker det med forskare och goda teorier. I båda dessa satsningar saknas fokus på elever som har svårt att klara kunskapskraven i skolan. Lågpresterande elever tycks vara skolans blinda fläck i de senaste årens matematiksatsningar.” Båda satsningarna är inriktade på att höja alla elevers resultat. Intressant nog uttrycker lärarna inom Räkna med Västerås att just stötta elever med specifika svårigheter i matematik var det som de har utvecklat mest (se Ryve, Hemmi och Kornhall, 2016, s. 16).
Avslutningsvis lyfter Engström fram ett antal kriterier, oklart var de kommer ifrån, som kännetecknar ”effektiva insatser”. Ironiskt nog uppfyller både Matematiklyftet och Räkna med Västerås i allt väsentligt samtliga dessa kriterier.
Vi brinner liksom Engström för att utveckla alla barns möjligheter att lära sig matematik. Att som Engström svinga vilt och teckna en bild full av felaktigheter är dock inte rätt väg. Vi som på olika sätt varit knutna till Räkna med Västerås fortsätter att i nära samarbete med skolhuvudmän ödmjukt och långsiktigt verka för att förbättra svensk skola genom forskning, utveckling och samverkan.
Andreas Ryve, professor i matematikdidaktik, Mälardalens högskola
Kirsti Hemmi, professor i de matematiska ämnenas didaktik, Åbo Akademi
Per Kornhall, skolexpert och medlem av The European Education and Training Expert Panel
Jannika Lindvall, lektor i matematikdidaktik, Mälardalens högskola
Andreas & Co. Så bra då att det målsatts, forskats, utvecklats, diskuterats och samverkats så mycket kring de skolsvaga elevernas matte. Så synd då att det gett så lite resultat.
Varför inte fråga någon övervintrad folkskollärare hur han lärde sina elever den räkning de behövde på en bråkdel av det antal lektioner som dagens mattelärare förfogar över? Läs http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/vardelosMatte.pdf
Hej Per Acke Orstadius! Vilken metod skulle folkskolläraren lära ut till barnen för att hantera subtraktionen 201-199 ? Skulle i så fall samma metod användas för subtraktionen 201-2 ?
Jag är en övervintrad folkskollärare som kan berätta att eleverna i folkskolan övade mycket och dessutom hade arbetsro och inget stök under lektionerna.
NCM och Karlstad universitet skapar forskningsmiljöer vars approach är att transformera MÄNNISKOR. NCM transformerar ELEVERNAS lärförmågor. Karlstad (SOU 2018:17) transformerar LÄRARNAS profession och “kapnings-omriktar” (Holms begrepp) innehållet i undervisningsskicklighet.
Engströms 7 åtgärdspunkter i S.O.S texten från Karlstad, fokuserar elever med svårigheter. Texten talar inte i någon punkt om ÄMNESSTOFF (Holms 2:a kategori, 2018).
Ryve et.al. kritiserar Engström genom att framhålla Skolverkets modul för Taluppfattning och tals användning.
Av modulens 8 delar finns endast 1 som marginellt nämner ÄMNET. Och då endast utifrån elevers subjektiva UPPFATTNING. NCM modulen benämns: “Elevers uppfattning om tal i bråkform”.
Protestera, praktiserande lärarprofessioner mot forskarmiljöer, som negligerar positiv förmedling av ÄMNESSTOFF!
https://kunskapsvetenskap2012.blogspot.com.
Matematikundervisningen kan digitaliseras helt. Samtliga elever – även de som anses “svaga” lär sig mycket bättre, snabbare och effektivare på det sättet. Lärarna och organisationen är det största hindret för elevernas inlärning. Ge dem en kurs på Khanakademin. Den är dessutom helt gratis.
Lennart. Instämmer. Katederundervisningen i matematik är förlegad. Jag lärde mig stora delar av matten på reallinjen genom korrespondenskurser på NKI. Det gick utmärkt. Jag orkade inte lyssna till den mattelärare vi hade. Genom digitaliseringen har möjligheterna för eleverna att lära sig matte på egen hand ökat avsevärt. Detta borde alla utom mattelärarna vara glada och tacksamma för. Se http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/paddansTidsalder.pdf