Skola och SamhälleOlle Holmberg: Vem var Ulrika Leimar?
Det är inte många som talar om LTG, Läsning på talets grund, i dessa dagar. Ulrika Leimar skapade på 70-talet en unik läsinlärningsmetod, som väckte stor internationell uppmärksamhet. Det är inte bara metoden som gör att det finns anledning att uppmärksamma Leimars idéer idag. Jag har alltid sett hennes praktik och teori som en form av erfarenhetspedagogik.
Men pedagogiska perspektiv med utgångspunkt från elevers erfarenheter tycks inte aktuella idag. I det kontroll- och utvärderingsklimat som funnits ganska länge anses väl erfarenheter alltför formlösa och oprecisa för att kunna ingå i det standardiserade varulager som kallas kunskap. Ändå bygger nästan all undervisning på deltagarnas erfarenheter, antingen det görs medvetet eller ej.
Leimars LTG-metod hade sin storhetstid på 70- och 80-talen. Tiden är särskilt intressant därför att det var då man stod på tröskeln till den för skolan så förödande flumdebatten.
LTG
Ulrika Leimar var lågstadielärare och arbetade med barns första kontakt med skriftspråket i skolan. Hennes skapelse ”LTG, Läsning på talets grund” (1976) lockade åtskilliga delegationer från andra länder till Sverige!
Leimar kritiserade dåtidens läsläror för att de byggde läsinlärningen på vilka bokstavskombinationer som i ett fonetiskt perspektiv ansågs lättast att börja med. Det betydde att de första läs-och skrivövningarna begränsades till ord som MOS OS EK ÅL SAM RIA ROS RIS RAS. Det är självklart att de meningar som skapades med dessa förutsättningar var näst intill obegripliga för barnen. Samtidigt kunde en pojke med lätthet läsa det svåra ordet ASTRONAUT, medan han hade stora problem med läsebokens betydligt enklare ord VÄV.
Leimars kritik gick alltså ut på att den traditionella läsinlärningen byggde på isolerad färdighetsträning och inte på att språk var betydelsebärande, och att arbetet med språk, också den första läsinlärningen, borde vara inriktat på förståelse istället för på träning och memorering av språkelement.
Som en konsekvens av sin kritik konstruerade Ulrika Leimar ett annat sätt att lära barn att läsa. I hennes metodik fanns fem faser: Samtalsfasen, Dikteringsfasen, Laborationsfasen, Återläsningsfasen och Efterbehandlingsfasen. Jag var då och är fortfarande djupt fascinerad av det hon kallade Dikteringsfasen och ska därför kort beröra den.
Dikteringsfasen kunde gå till ungefär så här. En grupp barn hade tillsammans med sin lärare varit på besök på ett bibliotek. Hemkomna till skolan inbjöd läraren till samtal om vad de varit med om. Med samtalet som stöd genomförde läraren vid ett senare tillfälle tillsammans med barnen en s.k. diktering. Läraren ställde sig vid ett blädderblock och uppmanade barnen att berätta för henne vad som kunde skrivas om besöket på blocket. Efterhand växte en text fram:
På biblioteket
Idag var vi på biblioteket. Där fanns många böcker. Vi lånade böcker där. Vi tittade i montrarna. Där såg vi olika figurer ur olika sagor. Vi fick lånekort. Sedan åkte vi tillbaka till skolan.
Efter dikteringen följde arbete med enskilda ord och meningar i texten. Barnen laborerade på olika sätt med den text som nu var utskriven på papper och mindre lappar
Denna enkla text är en kollektiv skapelse med bidrag från alla barn i gruppen. Den kommer från deras berättelser, ur deras tal. Den handlar om något de varit med om, som de har erfarenhet av. Det är lätt att se vilken enorm betydelse just erfarenhet har i den här undervisningen. Det är lättare att läsa om sådant som man har direkt eller indirekt erfarenhet av. ”Förförståelse” talades det ofta om, och förförståelse och erfarenhet ligger nära varandra. ”Talet” blir bryggan från erfarenheten till skriftspråket.
Det var mycket strid kring Ulrika Leimars LTG på 70- och 80-talet. I media var diskussionen och motsättningarna tydliga i talrika artiklar. Det var Leimar versus Witting, där den senare företrädde formell språkträning, där språket frikopplades från sitt innehåll och tränades som isolerad färdighet. Idag är det tyst om sådana undervisningsstrider. Leimar tycks bortglömd. När jag försökte låna Leimars grundbok fanns den inte varken på stadsbiblioteket eller på någon skola i Lund!
*
Varför talas det inte idag om elevers erfarenheter och dessa erfarenheters betydelse för undervisningen? Och om lärare gör det sinsemellan varför tränger det inte ut utanför skolan?
Den politiskt grundade kampanjen mot flummet i skolan har säkert haft betydelse. Det anses förmodligen flummigt att tala om elevers erfarenheter som viktiga förutsättningar för undervisning. Men det var ingen som sa vad det var som var flummigt i ett visst undervisningsförlopp. Hela propagandan kring begreppet “flum” byggde på att den konkreta undervisningen hölls borta från diskussionen. Det betydde att stora delar av lärares arbete osynliggjordes.
Litteratur:
Ulrika Leimar: Läsning på talets grund: Läsinlärning som bygger på barnets eget språk. Liber 1976.
14 Comments on “Olle Holmberg: Vem var Ulrika Leimar?”
Lämna ett svar till Maria Norberg Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
En viktig diskussion att minnas. Dagens skoldebatt tenderar ofta att vara historielös då vissa debattörer vill driva sin linje utan att ta hänsyn till tidigare erfarenheter och insikter. Det är tyvärr talande att varken LTG eller Ulrika Leimar har någon artikel på Wikipedia. Det är kanske dags nu! Anita Hjälme skrev ju en doktorsavhandling om den läsdebatt som bl a LTG gav upphov till.
Fantastiskt, Olle Holmberg, att du lyfter fram Ulrika Leimars läsinlärningsmetodik! Jag är en 61 -år gammal lärare, som undervisat nyanlända ungdomar länge och kom faktiskt i kontakt med Ulrika Leimars ideer redan på 1980 -talet. Sen dess har jag använt mig av och utvecklat metodiken, som idag, i alla fall som jag ser det, liknar den s.k. sydaustraliensiska genrepedagogiken. Båda metoderna har Lev Vygotskij som en viktig inspirationskälla. – Genrepedagogiken är idag en mycket uppskattad metodik i Sverige, men man framhåller alltid att den, och dess fördjupning Reading to Learn, föddes i Australien på 1970-1990 -talet. Jag menar att vi redan hade metoden här med Ulrika Leimar och hennes idéer. Ära den som äras bör! – Ja, det är nog inte det viktigaste, utan en undervisningsmetodik som fungerar givetvis. – Men roligt att du lyfter fram Ulrika Leimar!
Se mitt inlägg längre ner där jag preciserar hur jag använder LGT-metoden i andraspråkinlärningen, där läsförståelsen finns med från början i våra texter.
Här sitter jag och skriver ett kapitel om skrivande med de yngsta skoleleverna som just bygger på Leimars LTG-metod. I den här versionen arbetar läraren och klassen med moderna digitala verktyg.
Jag blev glad över att du Olle, lyfter fram Ulrika Leimars storhet, då är vi två!
Ulrica Leimar utgick från elevernas tankar och erfarenheter. Inte från hur skolorna ser ut i Sydkorea. Om alla forskare och andra som hon utgick från elevernas tankar och erfarenheter skulle vi inte ha de problem med skolan som vi nu har. Vad Björklund avser med begreppet flum har han aldrig preciserat. Begreppet flum i skolan är inte nytt och det har tolkats på olika sätt. Med anledning av att den så kallade Kunskapsrörelsens använde flumbegreppet i sitt motstånd mot Läroplan 80 skrev jag en artikel för Skolvärlden nr 15 1987. Där preciserade jag ett antal företeelser i skolan som jag tyckte kunde betecknas som flum. I många av dessa avseenden har Björklunds skolpolitik sedan kommit att förvärra detta flum. Artikeln kan läsas på min hemsida. Den följer på sidan 38 i boken: http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tankestallareOmSkolan.pdf
Vi kan berätta om lärarutbildarnas uppfattning om Ulrika Leimar och LTG på 70-talet. De lärarkandidater som skulle undervisa nybörjarna varnades och fick höra: “Vad synd att ni varit hos Ulrika Leimar under praktiken. Då har ni ju inte fått se hur riktig läsinlärning går till”. Leimar och LTG-metoden motarbetades från lärarutbildningen.
Problemet är att det fortsatt in i våra dagar. Professor Ingvar Lundbergs God Läsuveckling som går från teknik till förståelse har dominerat läsmetodiken medan lektor Bo Sundblads LäsUtvecklingsSchema, LUS, och den kanadensiske professorn Frank Smiths teser i boken Läsning, (Liber) utgår från att förståelsen (läs förförståelsen) har motarbetats och motarbetas än idag.
Det är bra att bli påmind om LTG, trots att jag tror att det fortfarande är mycket använt metod i svenska skolor. Det som har varit bekymmersamt i den svenska skolvärlden har varit striderna mellan olika metoder (och mellan företrädare för dessa) Det behöver inte vara någon motsättning mellan LTG och Wittingmetod, tvärtom kan de stärka olika delar av läs- och skrivutveckling. Dessutom har olika barn olika behov. Några lär sig läsa utan någon större ansträngning i tre års ålder, andra har stora svårigheter långt upp i skolåldern. Flera forskare menar i effektiva lärprocesser används rikligt med material och metoder. Det kan gälla även läs- och skrivundervisningen.
Åh, härligt att läsa att några fortfarande vet vad man talar om vad gäller LTG!!!! Tack Olle Holmberg för att DU postade denna skrivelse!
När jag gick min lärarutbildning aug 1973-dec 1975 hade jag förmånen att få göra praktik hos Ulla Richtoff på Skårsskolan här i Göteborg. Hon var mer eller mindre Ulrika Leimars lärjunge så ni förstår att jag blev intresserad! Jag har, genom alla år, kunnat arbeta med LTG och gör fortfarande. Fast, även med “ljudning” så det är omfattande. Idag är dock klasserna större så ibland är det svårt att hinna med….
Varje gång jag får ta emot lärarstudenter så får de vara med LTG och varför jag arbetar som jag gör.
Det är från Ulrika Leimars LTG jag utgått när jag undervisar i svenska som andraspråk. Precis som hon samtalar vi i gruppen kring något vi varit med om eller en konkret bild el dyl på blädderblocket, som jag sedan skriver i tankebubblor kring bilden eller rubriken.Därefter berättar eleverna i vilken ordning vi ska skriva tankebubblorna och jag numrerar dem. Sedan skriver jag före de meningar som vi formulerar tillsammans utifrån tankebubblorna i löpande text och eleverna skriver av texten som de sedan får läsa högt, först gemensamt och sedan som egen läsläxa. Ibland har jag också diktering av texten som läxa, särskilt med lite äldre elever.
Läsförståelsen finns där från början och det innebär att eleverna försöker formulera vad de ser eller kan utifrån det ordförråd de har.
Även jag har utgått från LTG-metoden på den tiden jag arbetade som L-lärare. Jag har senare som skolledare försökt stötta arbetet med att Skriva sig till läsning, som ju bygger på samma grundtanke. En av Leimars viktigaste inspirationskällor tror jag var Sylvia Ashton Warners bok Teacher från 1963 (som skall finnas på SBC i Kristianstad i de 7 ex jag köpte in en gång till en studiecirkel). En bra och frigörande läsinlärningsfilosofi tyckte och tycker jag.
Tack, Olle, för denna påminnelse (som också väl ankyter till inlägget från Caroline Liberg och andra)! Styrkan med LTG är att den är en pedagogisk praktik som bygger på en genomtänkt analys av läsinlärning. Läsinlärning, som all språkinlärning, är en meningsskapande verksamhet som drivs av viljan till förståelse och som tar stöd i sammanhang, erfarenhet och fantasi. Det var det Ulrika Leimar insåg och byggde sin praktik kring. Jag skriver kort om detta i kapitel 11 i min bok Språkbruk och språkutveckling i skolan. Kan läsas på http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:458987/FULLTEXT01.pdf
Tack Jan för att du visade på vad du skrev under 1980-talet. Vi är nog fler som använder läsinlärningen och språkinlärningen i ett meningsskapande perspektiv idag än för t ex 25 år sedan, det. hoppas jag åtminstone. Det är påtagligt i alla fall i andraspråkinlärningen.
Tack Olle, för att du tar upp frågan om den tidiga läsundervisningen genom att påminna om Ulrika Leimars viktiga arbete. Tror du att det är möjligt fortsätta samtalet om den tidiga läsundervisningen genom att också uppmärksamma Ragnhild Söderberghs insatser Barnets tidiga språkutveckling 1988, Läsa, skriva,tala 2011. Hon har t.ex. presenterat alla goda skäl för att också vi i Sverige borde överge föreställningen att skolan ska ta sig an barnens läsundervisning först i åk 1. En i alla avseenden förlegad tanke som man kan höra henne argumentera emot i ett UR-program som aldrig sändes men finns på länken
http://www.ur.se./Produkter/158702-Barn-av-sitt-spark/Laskriget (Gå till “Fördjupning”, “Vilken är den bästa metoden”. Under rubriken “Hur har forskningen påverkat utbildningen” finns ett intressant bidrag till bakgrunden.
För den om inte är bekant med RS forskning kan det vara bra att börja läsa en artikel om att lära sig läsa tidigt. http://www.tidiglasgladje.se/ragnhild.htm
Det är djupt tragiskt att det inte finns någon levande forskning om tidig läsning i Sverige anpassad till det textsamhälle som barnen växer upp i idag. Om man hade sagt att barn kan lära sig cykla i treårsåldern hade man betraktats som en galning när jag började skolan 1950. Av olika skäl gör de det idag. Precis som många barn av olika skäl lär sig läsa flera år innan de möter skolans undervisning. En av fördelarna är att deras självförtroende inte är lika sårbart i den åldern.
Jan Henning Pettersson
Jag kopplar LTG till ASL, att skriva sig till läsning. Man kan läsa hur i boken #vifårdetattfunka. – Framgångsrika exempel på IT i skolan, kapitel 13. (2016)
Jag tycker jag ser hur LTG tankarna faktiskt genomsyrar modern tidigt skriv och läsinlärning. Och i läroplanen finns t.ex. det lite märkliga ordet “elevnära” som tecken på dessa tankar. Lemmar finns kvar