Lena Adamson: Lärarstudenters kunskap och motivation viktigare än “lämplighet”

Inför gärna inträdesprov för lärarutbildningarna men låt det handla om kunskap och motivation, inte om lämplighet, menar tidigare chefen för Skolforskningsinstitutet Lena Adamson

Åter hörs röster från politiskt håll om att införa lämplighetstest för lärarutbildningen. För vilken gång i ordningen? Det är sorgligt att så många både folkvalda och andra vare sig sätter sig in i historien kring dylika krav, eller har någon som helst kunskap om vad som krävs för att utveckla test av förmågor och egenskaper. Jag brukar likna detta krav vid ett skoldebattens eget splattermovie monster, dvs hur många gånger man än tar död på det så reser det sig förr eller senare upp ur gravens djup.

År 2009 satt jag som ställföreträdande myndighetschef på det forna Högskoleverket tillsammans med en jurist från en av våra mer kända advokatbyråer och förhandlade om hur mycket det skulle kosta verket (dvs skattebetalarna) att avsluta ett kontrakt med ett provutvecklingsföretag. Proven det då handlade om var de så kallade områdesproven för antagning till landets vårdutbildningar. Något som verket hade börjat utveckla under den tidigare ledningen med förhoppningar om att finna något slags omvårdnadslämplighet.  Mina åtminstone rudimentära psykometriska kunskaper gjorde mig mycket tveksam till projektet, vilket stärktes av synpunkterna från en kunnig medarbetare på verket. Jag engagerade därför två externa professorer för en granskning av de delprov som dittills var framtagna. För att göra en lång historia kort, båda var överens om att det som då hade utvecklats höll ytterst låg kvalitet, dvs saknade all möjlighet att på ett rättssäkert sätt göra ett urval av de sökande. För det är det en antagningsprocess handlar om, att garantera de som söker att de behandlas på ett rättssäkert sätt i en konkurrenssituation. Vi stoppade givetvis projektet med omedelbar verkan. Kostnaderna för det brutna avtalet på något under miljonen var en spottstyver mot vad detta projekt hade kostat i utvecklingskostnader. En fullständig rapport skickades till regeringen.

Några år senare gav regeringen Universitets och Högskolerådet (UHR) i uppdrag att samordna och senare utvärdera modeller för lämplighetsprövningar för sökande till  förskollärar-, grundlärar- eller ämneslärarutbildningarna. Ropen efter detta hade då skallat från många håll och några lärosäten tog tillfället i akt och utvecklade egna antagningstest och modeller. Med egna operationaliseringar av begreppet ”lämplighet”. Några kostnadsberäkningar har jag inte sett, men de torde inte vara lägre än för de misslyckade områdesproven. I slutrapporten 2018 från UHR uttrycker man sig så här: ”UHR:s övergripande slutsats att det utifrån de resultat som kunnat påvisas inte var möjligt att rekommendera ett generellt införande av lämplighetsbedömning till lärarutbildningarna. Effekterna på VFU-prestationerna var högst måttliga och inte systematiska. Analysen visar inte heller på några positiva effekter när det gäller antalet tagna poäng eller studieavhopp.”

Men nu är vi där igen alltså, med krav på lämplighetsbedömningar för ett kommande yrke redan innan man har gått utbildningen, där rimligen utbildningen i sig ska leda till denna lämplighet. Hur tar man då död på ett monster? Kanske genom att omforma det?

Om ett antagningsprov måste vara rättssäkert utifrån studentperspektiv så bör det vara kostnadseffektivt ur utbildningsanordnarens perspektiv. Det vill säga pröva och predicera den sökandes möjligheter att klara och avsluta utbildningen. Klara och avsluta. Lärarutbildningarna har många problem (don’t get me started on that one..) men två är i det här sammanhanget framträdande. Det första är att många studenter har mycket bristande förkunskaper, något som resulterar i att ribban för vad som anses godkänt ständigt sänks. Det andra är de många avhoppen. Vad behövs för att förebygga detta?

Lämpliga förkunskaper och motivation är troligen de två faktorer hos studenterna som mest effektivt predicerar goda studieresultat och reducerar avhopp. Något så enkelt som test av förkunskaper på exempelvis matematik, svenska och engelska (som länge visat sig korrelera även med andra kunskaper) skulle kunna introduceras. Detta eftersom vi inte längre kan lita på betygen från gymnasieskolan med tanke på den utbredda betygsinflationen.

Utöver att endast anta förstahandsval kan krav på att motivationsbrev bifogas ansökan, en sedan länge använd metod inom flera andra utbildningsområden. Detta är också en relativt enkel metod med mycket låg kostnad i jämförelse med till exempel testutveckling. Det sistnämnda kan tillsammans med intervjuer utgöra grund för urval i en konkurrenssituation och behöver då ha en utvecklad organisation för detta. Min gissning är dock att detta sällan eller aldrig kommer att behövas då antalet platser för lärarutbildningarna är stort och behovet av nya lärare extremt stort.

Resultatet skulle alltså vara att vi får in motiverade studenter med rätt nivå på förkunskaperna. Resten är upp till lärarutbildarna!

Och vad gör vi då med ”de olämpliga” som ändå tar sig in på utbildningen? För visst finner vi lärarstudenter (precis som på andra utbildningar med någon form av människorelaterad profil) som vi upptäcker är helt olämpliga. Låt oss då hantera dessa enskilda fall med hjälp av i första hand välformulerade lärandemål och relevanta examinationsformer för att helt enkelt kunna underkänna dem. Kanske särskilt i förhållande till examensbeskrivningarnas mål under kunskapsformen värderingsförmåga och förhållningssätt som då också måste avse bedömningarna av studentens praktikperioder.

Svårare än så här behöver det kanske inte vara för att bättre säkerställa att vi får in rätt studenter till lärarutbildningarna?

Lena Adamson är docent i psykologi Stockholms Universitet och tidigare myndighetschef för Skolforskningsinstitutet

Photo by Adam Winger on Unsplash