Magnus Hultén: Vår tids rädsla för flum

De senaste decenniernas skolpolitik har drivits av en rädsla för flum, en rädsla som lett till misstänksamhet mot den svenska skolan och en närmast krigsretoriskt anfäktad beskrivning av densamma, tillsammans med en allt mer långt gången tro på mätbarhet. Kanske borde vi, istället för att fråga oss hur vi får en så mätbar skola som möjligt, faktiskt ställa oss mer flummiga frågor, exempelvis frågan om hur skolan kan bli så demokratisk möjligt. (red.)

”Flumskolan ska bort!” Så lovade Göran Persson 1990, och försäkrade att nu var det ordning och reda, kunskaper och betyg som gällde för den socialdemokratiska skolpolitiken. Ett år senare togs den skolpolitiska stafettpinnen över av den nytillträdda borgerliga regeringen, men budskapet var i stora drag detsamma.

Talet om flum i skolan är påtagligt i debatten i dag, men det är inte ett nytt fenomen. Svensk skolpolitik har sedan 1980-talet drivits av en rädsla för flummets inverkan på skolan. Rädslan tog utgångspunkt i 1970-talets upplevda slapphet, vilket hade gett Sverige vandaliserade skolor, mobbning, orättvisor och dåliga kunskaper, menade dessa röster, för drygt 30 år sedan. I dåtidens utbildningsretoriska skräckbilder fick ungdomar härja fritt och de behövde inte lära sig något. Flummet skulle bort!

Men vägen till en kunskapsskola visade sig längre än många av 1980- och 1990-talets visionärer och reformarbetare hade trott. Det förhatliga flummet visade sig vara seglivat. Istället för att den nya skolpolitiken – som sedan 1990-talet inneburit fokus på fasta kunskaper, kunskapsrelaterade betyg och ansvarsutkrävande – kvävde de sista resterna av 1970-talsflum verkar detta med ökad ansträngning från statsmakten växt sig än starkare. Hur har detta gått till?

Enligt debattörer har flummiga eller, som det nuföiden ofta kallas, postmodernistiska krafter infiltrerat och tagit över skolor och lärarutbildningar (se t.ex. här), ja rentav Skolverket självt. Som Erik Helmerson uttryckte det i en ledare i Dagens Nyheter nyligen:

Skolan har styrts av en pedagogisk ideologi där traditionella kunskaper, lärarauktoritet, ordning och studiero prioriterats ner

Beskrivningen liknar närmast krigsrapporteringar om terrorcellers utbredning på olika fronter i världen. Trots att statens intentioner sedan Göran Perssons tid varit en kunskapsskola, verkar mörka, ideologiskt illasinnade krafter, på olika pedagogiska institutionsnivåer förvanska dessa goda intentioner på vägen till eleven.

Januariavtalet innehåller det senaste försöket att få ordning på skolan, med ökad betoning av faktakunskaper och betyg från årskurs 4. Ska man lyckas? Eller ska det progressiva flumkalifatet växa sig än starkare? Ska postmoderna infiltratörer än en gång lyckas flytta fram positionerna och förvanska faktakunskapsintentionerna? Vem vet.  Tilltron till utbildningsväsendets beredskap att stå emot denna upplevda infiltration är, på vissa håll, låg. I en debattartikel nyligen förespråkas rentav att ”internationella experter” ska hjälpa till med den flummigt otydliga svenska läroplanen då Skolverket inte är att lita på. Häromåret föreslogs att Finland och Singapore bör starta lärarutbildningsfilialer i Sverige.

Själv kan jag häpna över hur idog kampen varit, hur benhårt alla politiska partier tycks tro på den, och hur uppbackad den är av opinionsbildare och ledarsidor. Är det ingen som funderat på om det vi kallar flum kanske tvärt om är ett resultat av ansträngningarna att skapa en kunskapsskola? De som pågått sedan 1990-talets reformer. Det verkar exempelvis uppenbart att den explosiva ökningen av individualiserade arbetsformer är ett direkt resultat av mål- och resultatstyrningen (se t.ex. Giota & Emanuelsson, 2018). Och kan det inte vara så att den vilsenhet många lärare kan känna inför hur man lägger upp och planerar en undervisning som ger både gedigna kunskaper och leder till progression i lärandet kan bero på de senaste decenniernas ensidiga tro på att om bara staten via läroplanen formulerar ett tydligt innehåll och tydliga krav och kunskapsmål så löser sig allt annat (se t.ex. Florin Sädbom, 2015)?

Det verkar, tycker jag, som vår upptagenhet av att styra skolans kunskapsarbete och mäta och kontrollera barnens kunskapsutveckling från förskola till gymnasium gjort att vi inte har tid eller ork över att fråga oss vad som faktiskt ger kvalitet i skolarbetet.

Med kampen mot flum har många visdomar slängts ut, som barnet med badvattnet. Vägen till den goda undervisningen har historiskt sett inte gått via målformuleringar och kunskapskrav, utan via andra erfarenheter och visioner, såväl ämnesspecifika som allmänpedagogiska. Men istället för att ifrågasätta visionen om kunskapsstyrning funderar politiker och debattörer över ytterligare nya och ännu tydligare eller kraftfullare sätt att formulera, styra, mäta och kontrollera kunskapsarbetet i skolan.

Hur får man en välfungerade och demokratisk skola, där barn mår bra och utvecklas och lär sig sådant som får dem att växa som människor och medborgare? Någon politiker borde våga ställa sig den flumfrågan.

 

Magnus Hultén, Linköpings universitet

 

Referenser

Florin Sädbom, R. (2015). I det didaktiska spänningsfältet mellan styrning och elevers lärande: En studie av lärares tal om och iscensättning av kursplanemål i en mål-och resultatstyrd skola. Doktorsavhandling, Jönköpings universitet

Giota, J., & Emanuelsson, I. (2018). Individualized teaching practices in the Swedish comprehensive school from 1980 to 2014 in relation to education reforms and curricula goals. Nordic Journal of Studies in Educational Policy, 4(3), 144–155.

 

16 Comments on “Magnus Hultén: Vår tids rädsla för flum

  1. Magnus,

    Ditt inlägg speglar behovet av en djupare analys av kunskap och lärande. Vi kan då konstatera att dessa fenomen är vanligen förekommande uttryck av vissa fundamenta: tillvaron är en blandning av ordning och kaos, av förutsägbarhet och oförutsägbarhet. Kunskap är ordning, okunnighet kaos. Ordning kan uppstå ur kaos genom självorganisering. I varje situation finns en viss grad av ordning, situationer är blandningar av ordning och kaos. Frågan om flum tycks handla om vem som ska skapa möjlighetsrummen/ordningen – staten eller läraren.

    • Tack, bra uttryckt Gunnar, detta med “vem som ska skapa möjlighetsrummen/ordningen – staten eller läraren”.

  2. Flum var det värdeladdade ord som Björklund och Bergström använde i ett otal artiklar i DN där de publicerade en samvetslös svartmålning av den tämligen väl fungerande skola vi då hade. Björklund för att framstå som räddaren i den nöd han hittat på. Bergström för att bädda för den friskola som gjorde honom till mångmiljonär.
    De artiklar som jag insände till DN-debatt i protest mot svartmålningen refuserades regelbundet med orden ”BLAND ANNAT på grund av platsbrist”. Så mycket för det fria ordet!
    Ingen har talat så mycket om flum i skolan som Björklund. Ingen har heller bidragit så mycket till flum i skolan som Björklund. Allt beroende på vilken innebörd man lägger i ordet flum. Läs artikeln ”Flum i skolan” på sidan 38 i boken http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tankestallareOmSkolan.pdf

    • Björklund tog det hela till en ny nivå, men min poäng är att vi ofta glömmer att Björklund bara plockade upp en stafettpinne som Persson följd av Unckle och Ask skapat. Och att allt detta handlar om utvecklingen av en ny typ av utbildningspolitik som sker på 1980-talet i Sverige.

  3. Förslaget att låta Finland starta lärarutbildningsfilialer i Sverige är kanske inte så dumt. Inför pensioneringen samlade jag mina tankar om skolan i boken ”Om kunskapstillväxt” Jag gav ut boken på eget förlag. Tillsammans med en beställning på 30 ex av boken fick jag följande brev:
    ”Undertecknad har med stort intresse läst boken om kunskapstillväxt. Jag är rektor för Vasa övningsskola vilken är övningsskola för alla blivande svenskspråkiga lärare i Finland. Efter 23 år som rektor vid skolan kan jag skriva under på det mesta som boken tar upp. Mina erfarenheter och tankar sammanfaller långt med författarens. Bokens budskap ser jag som så viktigt att jag vill föra det vidare till alla våra lärare .(Rektor Hans Häggblom, 961126)

    • Jag har inget emot lärarutbildningen i Finland, den är i stora delar förebildlig, som en akademisk professionsutbildning. Men även den har sina sidor, det får vi inte glömma. Jag gissar att du med ditt inlägg vill lyfta fram att det saknar kritik av pedagogiska forskningen i detta. Du får läsa min bok. Jag försökte hålla mig till den politiska nivån och till den mediala i min SOS-artikel. Men observera att jag med “att kasta ut barnet med badvattnet” även syftar på sådant jag tror skedde inom lärarutbildningar under denna tid.

  4. Till ovanstående kan nämnas. I boken hade jag riktat kritik mot den pedagogiska forskning som varken bidrog till att eleverna lärde sig bättre eller mådde bättre. Det fick jag ångra. I Bibliotekstjänst anmälde en doktorand Ekstrand boken med något som mer liknade en verbal spya än en reccension. Ingen av de forskarstyrda lärarutbildningarna i Sverige kom att använda sig av boken. Jag har nu ett par drickbackar fulla med den i min källare. Det känns litet surt.

  5. Hultén analyserar METODEN genom INGENJÖRSSTUDENTERS beteende. Hur de använder gester och hur de adderar begrepp till interaktionen. Och Hultén analysera UTVECKLINGEN hos LÄRARES subjekt-specifika kunskap i teknologi, i ett designbaserat forskningsprojekt.
    Flumskolan är inte bunden till en tidsepok. Det är en paradigmatisk skillnad mellan olika människo- och kunskapssyner.
    Som kunskapsanalytiker har jag analyserat ett stort empiriskt material (Holm 2018). Med bevis i fackingenjör Helmer Malms Hermodsmaterial, hävdar jag en högre grad av autonomi och verklig 2-vägs-kommunikation, som fanns i Hermods. Både MEDARBETARE och STUDENTER var “seldetermined”. Det vill säga, hade en högre grad av autonomi än “selfdepended”. Grupperna var beslutande, bestämmande i förhållande till sina arbetsuppgifter och sina studier.
    Kunskapsteoretikern kan analysera politiker och akademiker utifrån den människo- och kunskapssyn förslagen och forskningsresultaten presenterar.
    http://kunskapsvetenskap2012.blogspot.com.
    /Läraryrket och Karlstad-doktrinen/
    Kerstin I. M. Holm
    Kunskapsanalytiker
    Utbildningsledare i Hermods Supportorganisation
    Fil.dr. i pedagogik

  6. Det är mellan lärarnas makt och statens, hävdas det här. Det är klart det kan vara om de båda arbetar i motsatt riktning beroende på att skolbyråkraterna lyssnat för mycket på högskolepedagoger.

    Ansökningspoängen till lärarhögskolorna är skrämmande låg. Det är förvånande att ju lägre betyg som krävs för att bli lärare desto mer tilltros dem. De anses inte behöva detaljerade kursplaner, goda granskade läroböcker, befogenheter i klassrummet etc. Det är samma sak med eleverna. När deras läsförmåga sjunker stadigt förväntas grundskoleelever skriva dokument som inte ens doktorander klarar av. Det är kanske fräckt att påminna om de ökade klyftorna som växer i det svenska skolsystemet.

    Framgångsrika skolnationer går en helt annan väg i form av tydliga kursplaner, granskade läroböcker av hög kvalitet och respekt för kunskaper, tänkande och ansträngning.

    Sedan kan man förstås också störa myset med de omfattande ekonomiska nedskärningarna i kommunernas skolbudgetar. Det tycks inte vara något som stör högskolepedagogerna.

    När får vi se förslag om minskade klyftor och ökade kunskaper här på sajten?

  7. Magnus. Det var nog Kunskapsrörelsen som tio år före Persson myntade begreppet flumskola. Men tudelningen av skoldebatten startade redan när grundskolan infördes på sextitalet. De konservativa krafterna motsatte sig denna skola för alla. Och de har fortsatt att lägga hinder i vägen för den. Läs avsnitten ”Ett fundamentalt systemfel” och ”Hybridskolan” på sidorna 103-108 i boken Tumskruvsfabriken http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tumskruvsfabrikenV.pdf

  8. “Tack för att jag fick lära mig att tänka”, eleverna satte värde på det, men
    inte våra politiker. Min första rektor sa: “Det är inte trattar som skall fyllas,
    det är eldar som skall tändas”! Men det var då det på åttiotalet.
    Artikeln om flumrädslan förklarar mycket som vi lärare aldrig förstod i klassrummen.
    Att våra rädslor styr oss och inte minst våra skolpolitiker är uppenbart.
    Jag hade förmånen att verka i en skola där all personal gemensamt tog ansvar för varje enskild elev, hade höga kunskapskrav och framgång. Vi fick uppskattning av många, men ingen skolpolitiskt ansvarig visade intresse för vad vi gjorde.
    Den instrumentella utbildningspolitiken fortsätter att skörda framgång och vad det leder till beskriver du väl Magnus. Min gamla skola är nerlagd och själv är jag sen några år glad pensionär! Länge leve bildningen!

    • Tack Torsten! Ibland kan jag fundera över om det många beskriver som “arvet efter 1968” är just en rädsla – i alla fall från statens håll – för allt som kan förknippas med 68-vågen. Jag blir mörkrädd när jag är ute i skolor och det händer att barnen redan i lågstadiet skyndar på läraren: “nu är det dags att ta nästa område, vi måste hinna med”. Något som ska bockas av och göras. Aldrig stanna upp och fördjupa. Och hur bakvänt det blir när de som förespråkar fakta och minneskunskap tror att det är ytterligare specificeringar av kursplaner och betygskriterier som ska leda dit, samt statliga förbud mot fel kunskapssyn och fel sorts pedagogik. Jag tror som sagt man missar vad som är orsak och verkan, att det pedagogiska fenomen man riktar kritik mot faktiskt kan vara svar på ett statlig initiativ med motsatt intention.

      • Framgångsrika skolländer har tydliga läroplaner och i Sverige fanns tydligare sådana när det gick bättre för vår skola. Tiden i skolan bör utnyttjas bra, och den utnyttjas bättre i goda skolländer. Erfarenheter från framgångsrika skolländer verkar dock inte vara något som tilltalar Magnus Hultén.

        Tid att reflektera det låter något det, men det är nog bättre att eleverna pluggar och lär sig. Reflektera i ett skolsystem med konstruktivism vad blir det? Det riskerar att bli tomt babbel med bristande faktakunskaper. En del elever har dessutom svårt att ta in mera kunskaper eftersom de har brister i läsförmåga. Det som Magnus Hultén rekommenderar blir nog bara nivåsänkning och ytterligare ökande klyftor i skolsystemet.

        När får vi se förslag om förbättrade kunskaper och minskade klyftor här på sajten? Det är oansvarigt att avvisa erfarenheter från de framgångsrika skolländerna särskilt när man själva inte har några förslag.

  9. Magnus!

    Din verklighetsbeskrivning stämmer inte!. Fram till mitten av 90-talet hade vi en kunskapsskola med utmärkta resultat, som TIMSS 1995 vittnar om. Såväl vänsterpolitiker som skolforskare förde fram progressiva idéer under 70 -och 80-talet, men det fick inte fäste hos välutbildade lärare. Förändringen kom efter socialdemokratiska reformer i slutet av 80-talet. Dessa ledde till genomslag för progressiva undervisningsformer. Det du förespråkar råder i den svenska skolan – precis det Erik Helmerson skriver i ditt citat.

    • Spännande tankar detta Hans-Gunnar. Vi får väl ta en kaffe i Stockholm och diskutera ett forskningsprojekt kring detta. Om du hittar lämplig empiri för att undersöka detta på ett systematiskt sätt så skulle du verkligen bidra till forskningen på detta område. Jag kan skriva ihop forskningsansökan.

  10. Hypotes 1: Rädsla för att elever utvecklar sämre kunskaper än tidigare (går att mäta) så att viktiga samhällsfunktioner vittrar sönder (hur mäta sambandet?)
    Hypotes 2: Rädsla att andra länders elever utvecklar mer konkurrenskraftiga kunskaper i en global ekonomi (Hur mäta sambandet?)
    Hypotes 3: Rädsla för att elever blir kloka och eftertänksamma (Hur mäter vi detta?) och tänker utanför boxen (går att mäta).

Lämna ett svar till Magnus Hultén Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS