Skuggan- E-post från Mats Björnsson

Hej Olle!

Vad jag ser för möjlighet i skolpolitiken?

Jag är nog inte så tydlig, dvs. jag har inte så tydliga visioner utan bara några ledstjärnor. De är lite väl allmänt hållna, om nu ledstjärnor kan vara det.

Det har regnat förslag under ett antal år, men det är en mer sammanhållen syn som behövs – och ingen är väl av annan uppfattning egentligen. Såväl SNS som Skolkommissionen kommer snart med rapporter som jag tror kommer att vara värda att ta del av. Osagt hur djup analysen blir och hur djup den behöver vara. Vi måste ha en syn på vilka de djupare problemen är och inte för tidigt fastna i åtgärder.

Jag har en känsla av att skolpolitiken, som den utvecklade sig under många år, fjärmade sig från vad gemene medborgare kunde se och stämma in i. Som möjlig konsekvens av det fick vi en reaktion á la Björklund som talade om kunskap ordning betyg (som appellerade till relativt stora grupper) och möjlighet att välja (bort) skola. Därför behövs breda överenskommelser, som inte bara involverar politiska partier och parterna, lärarorganisationerna, utan också i någon mening medborgarna.

Jag har en känsla av att vi hamnat i en förtroendekris som inte bara rör politiken utan också andra institutioner såsom skolan. Skolan är djupare sett kulturreproduktion och förtroendekrisen uppfattar jag på det sättet som samhällsfarlig – om nu ett sådant uttryck tillåts. Riktningen måste vara att söka återupprätta förtroendet för skolinstitutionen. På sina håll såg man kanske kommunaliseringen eller decentraliseringen som ett sätt att ‘sätta skolan mitt i byn’, men det synes mest ha blivit en fråga om att ställa krav på läraren och skolledaren rörande det egna barnet. Kan något annat och bättre förväntas? Framför allt: hur kommer vi åter till att se skolan som något som vi vet ”gör det den ska..”?

Till del är kanske krisen överdriven; föräldrar brukar säga att vårt barns skola är rätt bra men att skolan i Sverige är mindre bra, men jag vet inte hur mycket detta egentligen säger och inte heller om det är sant idag. Självfallet är medborgarens syn präglad av debatt och mediebilder..

En del av detta handlar förstås om lärarna. En bra skola är en skola där huvudpersonerna som arbetar där känner ett självförtroende och också uppskattning. Vi är långt ifrån det idag och den situationen måste på något sätt vändas. Jag var själv en del av en slags progressiv pedagogisk rörelse på 70-talet som menade att skolan och lärarna var gammaldags i sitt sätt att arbeta och stel i formerna och SÖ gav till del uttryck för samma sak, något av den statliga progressivismen (även om jag vet att det rests invändningar mot en sådan historieskrivning). Vi kan inte vända tillbaka till den föreställda ‘goda’ skolan, vi kan bara gå framåt.

Frågan är då vilken slags skola som är i samklang med situationen idag och om en ny lärare kan växa fram i en sådan ‘ny skola’. Denna fråga är långt ifrån vad som debatteras och jag ser inte konturerna av denna skola heller, bara känslan av att något skaver i det sätt som samtalet och debatten går: svaren finns bara i det vi känner igen från tidigare – typ en tydligare och mer auktoritativ ledare i klassrummet. Och vi måste komma bort från fixeringen vid bedömningar, som idag tenderar att suga upp det mesta av syret.

Det behövs en tydligare eller mer närvarande stat i skolans ‘stabilisering’. (Många ropar på staten.) Men kruxet är hur det ska se ut som inte blir mer inspektion, mer kritik av kommuner, mer fyrkantig styrning på distans och mer satsningar som inte fungerar lokalt. Möjligen behövs en starkare infrastruktur – kanske också regional – vad gäller kunskap, forskningsstöd, utvecklingsstöd, fortbildning. Men jag inser att det finns många frågetecken och fallgropar i detta. (De ‘tre F:n’: frågetecken, fallgropar, frustration.)

Hälsningar

Mats

(Mats Björnsson är f.d. analytiker och ämnesråd i Utbildningsdepartementet)