Skola och SamhälleHanna Sjögren: Faktaförespråkarnas tvärsäkerhet kan vara kunskapsskolans största fiende
Samma debattörer som efterlyser ett större kunskapsfokus och mer fakta i skolan, bygger själva sin argumentation på alltför svaga kunskaper om kunskapsbegreppet, skolans uppdrag och dess historia, menar Hanna Sjögren, och efterlyser en mer påläst debatt.
I dagens offentliga samtal lyfts frågan om kunskap regelbundet av både politiker och forskare. En nytillsatt utredning lovar en omgjord läroplan till 2025 där ”fakta och ämneskunskaper” står i fokus. I den pågående utredningen om en ny lärarutbildning ligger fokus på ” ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik”. I debatten heter det bland annat att flum måste ersättas med fakta och lärare som undervisar. Så har det visserligen låtit ett tag nu och de borgerligt initierade skolreformer som infördes för mer än ett decennium sedan verkar inte ha ändrat på saken. Skolan måste få ägna sig åt det som skolan bör ägna sig åt – nämligen fakta och traditionell kunskap. Och det låter ju bra, så vad är då problemet?
Som så ofta i den offentliga debatten kring skola och utbildning florerar historielösa förenklingar om skolans uppdrag och okunskap om utbildningsforskningens långa och rika historia. Trots att systematiskt tänkande om utbildning och om hur barn lär sig bäst har pågått åtminstone sedan antiken.
Nu senast manifesterades denna historielöshet i filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss söndagsintervju i P1 ,när hon återigen hävdar att den svenska skolan är kunskapsfientlig. Ett påstående som i sig självt bygger på alternativa fakta och flera felaktigheter, vilket Magnus Hultén, professor i naturvetenskapernas didaktik, belagt.
Den här typen av populistiska rallasvingar i skoldebatten kan förstås som kunskapsfientliga, med andra ord riskerar de att göra samma sak som de själva kritiserar. Trots att debatten ofta är formulerad av människor som säger sig försvara värdet av kunskap bygger de i stora drag på ytlig förståelse för skolan och dess uppdrag.
Kunskapsresistensen hos faktaförespråkarna består vanligen av följande kunskapsluckor som döljs med en ofta tvärsäker retorik:
- Missförstånd och/eller förenklingar av kunskapsbegreppet: Många av de högljudda debattörerna avser ofta en ganska specifik och historisk avgränsad syn på kunskap som mest verkar handla om fakta. Men skolans kunskapsbidrag har alltid och med nödvändighet varit betydligt bredare än så. Därtill är kunskap troligen ett av de mest komplexa begreppen inom vetenskapsteori och filosofi, och det finns goda anledningar till att olika kunskapsformer anses existera sida vid sida. Enligt Aristoteles exempelvis, som varit väldigt inflytelserik genom den pedagogiska idéhistorien, finns fem kunskapsformer. Fakta täcker enbart en av dessa kunskapsdefinitioner.
- Okunskap om skolans uppdrag: Många som ger sig in i debatten verkar inte kännas vid eller veta om att skolan alltid har haft dubbla uppdrag som handlar om att rusta framtida generationer med både medborgar- och ämneskunskap. Skolan ska både fostra framtidens medborgare och se till att de får kunskap om en rad ämnen som anses viktiga i vårt samhälle. Definitionen av skolkunskap är därmed betydligt bredare än fakta. Det handlar i lika hög grad om ämneskunskap som hur man fungerar i och kan påverka samhället och ofta går dessa mål ihop. Kunskap kan aldrig bara handla om fakta och ämneskunskap i skolan. Dessutom blir kunskapen inte särskilt användbar om den inte kan omsättas till något.
- Historielöshet: Den så kallade kunskapsfientliga skolan som nu kritiseras är sprungen ur politiska visioner om det goda samhället som medborgare aktivt ska få vara med och forma. De förändringar som skedde i skolan under 1900-talet gjordes utifrån insikten från de stora världskrigen om att det inte gått att uppfostra demokratiska medborgare med auktoritära undervisningsmetoder och faktainlärning utan kontext. Det finns med andra ord historiskt goda grunder till att skolan inte enbart ska fokusera på fakta som utgår från en lärarauktoritet.
Ett av de största problemen med den tvärsäkerhet som många inflytelserika debattörer använder i debatten är att deras argument och analyser framstår som så enkla och tydliga att de inte går att ifrågasätta. Debattörerna använder sig av förenklingar, samband som inte finns, och känslor – med andra ord viktiga ingredienser för populistisk retorik.
Som lärarutbildare och forskare inom pedagogik är den sorg att se hur de långa kunskapstraditioner som finns som skola och utbildning negligeras och marginaliseras av debattörer och forskare som inte läst på ordentligt.
Hanna Sjögren, docent i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet och medlem i SOS-redaktionen.
Bild av Anna Samoylova
9 Comments on “Hanna Sjögren: Faktaförespråkarnas tvärsäkerhet kan vara kunskapsskolans största fiende”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Word!
Tack, Malin. Kunskapen om kunskapsbegreppet är försiktigt talat väldigt grund hos många, tyvärr tongivande, debattörer. Mitt eviga exempel: En elev kan rabbla alla huvudstäder i Afrika, men kan inte förklara vad en huvudstad är. En annan elev har lite svårt att komma ihåg fler än några stycken, men kan föra en meningsfull diskussion om skillnaden mellan huvudstäder och andra stora städer. Hon vet också och kan förklara varför Sydafrika har tre. Vilken av dessa elever är mest kunnig?
Tack för kommentar Kjell, jag håller helt med dig om att det är ett talande exempel. Skribenten heter Hanna Sjögren, och är liksom jag medlem av redaktionen här på SOS, men det var jag som publicerade hennes text i min roll som redaktör igår. /Malin Tväråna
Oj! Där var jag lite för snabb på tangenterna! Ursäkta Hanna, äras den som äras bör. Och tack Malin för heads-up!
Förklara gärna vilka alternativa fakta Wikfors använder sig av i sin bok. Ett fel jag noterat är där hon skriver PISA istället för SIMS 1983. Slarvigt eftersom PISA kom år 2000. Wikfors beskriver kunskap på ett intressant och konkret sätt. I sin kritik av skolan refererar hon till framstående forskare inom såväl pedagogik som ämnesteori. Att koppla Åsa Wikfors till rallarsvingar, populism, alternativa fakta och ytliga kunskaper tyder på dåligt omdöme eller bristande kunskaper.
Hej Hans-Gunnar!
Vad gäller Magnus Hulténs kritik av Åsa Wikforss rekommenderar jag läsning av artikeln “Granskning av Åsa Wikforss kapitel 5 “Kunskapen och skolan. Den svenska skolans fall i Alternativa fakta (2017) Pockeutgåva, utgiven 2019” i bloggen skoloverstyrelsen.se.
Magnus Hultén framför en rätt omfattande och detaljerad kritik sida för sida. Om han sedan har rätt får var och en bedöma.
Hej Hans-Gunnar! Tack för din kommentar. Tråkigt att du uppfattar mig som okunnig och/eller omdömeslös. Jag håller med dig om att Wikforss argument om kunskap i förhållande till skolan är intressant. Däremot håller jag inte med henne i sak. Jag skulle önska en större ödmjukhet och intresse för pedagogik bland de forskare och debattörer som inte själva verkar inom det utbildningsvetenskapliga fältet. Vi som gör det har ofta mycket kunskap om skolans komplexa uppdrag och hur det förändrats över tid. Mer lyssnande och större ödmjukhet vore på sin plats för att inte polarisera debatten och omöjliggöra konstruktiva samtal. Det är därtill oerhört tråkigt och tröttsamt att skolan, lärarutbildningen och utbildningsvetenskaplig forskning nästan alltid uppmålas som orsak till samhällets problem. Mvh, Hanna
Hej Pär!
Tack för tips. Har ögnat den. Olle Häggström, mycket framstående matematikprofessor vid CTH, skrev i skolvärlden 15/2003 artikeln “lära sig att lära sig …” och i axess 4/2004 “det är dags..”. Läs gärna dessa! Han skriver bl.a. “Jag är övertygad om att en av de viktigaste åtgärder vi kan vidta för att förbättra matematikundervisningen är att fördjupa lärarnas kunskaper i ämnet genom ökat inslag av ämnesstudier i lärarutbildningen”. Wikforss har samma syn som Häggström och refererar i flera fall till samma forskare. Hultén tar inte upp detta och tillbakavisar forskarna.
Hej Hanna! Tack för svar. Jag instämmer i att mer lyssnande från båda sidor vore önskvärt. När Jonas Linderoth bad om ursäkt för den kunskapssyn som utvecklats vid lärarutbildningen sen 90-talet blev han unisont utfryst av sina kollegor. Det råder tystnadskultur inom det pedagogiska etablissemanget! Man värjer sig mot varje intrång i den pedagogiska akademiska världen. Vi som är ämnesföreträdare har erfarenheter och kunskaper som inte lyssnats till vid genomförandet av stora skolreformer under 90-talet. Politiska ideologier och pedagogisk expertis styrde dessa. Återkommer om reformerna.
Apropå Åsa Wigforss’ bok finns en kritisk och välskriven gransking av Klas Roth i Utbildning och demokrati nr 3 2019:
https://journals.oru.se/uod/article/view/1132/1121