Skola och SamhälleMaria Lindberg Väringer, Pelle Cöster, Jessica Arnek och Ulf Mattsson: Löftet om att det ska satsas på lärarna känns fjärran
Välutbildade och goda lärare ska lyfta den svenska skolan. Det är fältropet i skoldebatten. Men hur ser det ut i praktiken? Minskade resurser till lärarutbildningen passar dåligt med den högstämda retoriken, menar lärarstudenter. (red)
De flesta är eniga om att det ska satsas på lärarna. Det ska i sin tur gynna Sveriges elever, vilkas kunskapsnivåer har dalat rejält de senaste åren, enligt en internationell mätning som gjordes i december 2010. Den negativa trenden är orsaken till de förändringar som väntar inom skolväsendet 2011 och 2012. Fler prov, tidigare betyg, tydligare kursplaner och ny lärarutbildning utgör åtgärder som ska hjälpa den svenska skolan att gå från ”bra” till ”mycket bra” på det internationella utbildningsprogrammet Pisas femgradiga kunskapsskala.
Det ska satsas på lärarna, på grund av det ovan nämnda, men också för att de ska få högre status. De ska bli de respekterade akademiker de en gång var och slippa stämpeln som hjälplösa låt-gå-ledare, vilkas vanmakt gör att de undergräver sin yrkesstolthet. Den främsta lösningen för att höja lärarnas status, anses vara att höja deras löner. En god idé då inte bara betygen sjunker hos eleverna utan även lönerna hos lärarna i relation till andra grupper på den svenska arbetsmarknaden. Fortbildning är ytterligare ett gott förslag för att ge lärarna status. Då samhället är under ständig förändring måste skolan hålla sig uppdaterad.
Men det fattas en väsentlig del i debatten som skulle göra att lärarna kunde se på sig själva med stolthet och den delen har inte med yttre faktorer, löneökningar och fortbildningar, att göra. Den handlar om inre motivation och tillit till sin egen expertis. Det är lärarutbildningarna som lägger grunden till sådan motivation. Men där finner vi ett av de största problemen och det handlar inte om utbildningens kvalitet utan om antalet undervisningstimmar som lärarna får under sin utbildningstid.
Kursen vi går nu har hälften så många undervisningstimmar som studenterna hade som gick samma kurs förra året. Vi har som mest sex undervisningstimmar i veckan, vilket har lett till mer självständigt arbete. Det är alltså under mycket begränsad tid vi får reflektera över det vi har läst och ibland upplever vi att vi inte hinner det vi borde. Det finns sällan tillfälle till den fördjupning som området kräver. Detta är inte något högskolan råder över, vilket många gärna tror. Det är de otillräckliga resurserna som tilldelas högskolan, vilka inte alls tillgodoser lärarstudenternas behov. Att ”det ska satsas på lärarna” blir svårt att tro då de få undervisningstimmarna endast tycks signalera att vårt arbete inte kräver undervisning. Det är här vi tappar bort oss och högre löner får i skenet av att tillhöra en bortprioriterad yrkesgrupp ringa betydelse. Det är fullständigt omöjligt att lära sig att bli lärare då vi inte får interagera med våra egna lärare. Läraryrket bygger på interaktion, vilken leder till en helt annan förståelse för undervisningssituationer än vad enbart hemmastudier gör. Den osäkerheten i vår lärarroll kommer i sin tur att drabba eleverna.
(Författarna är studenter vid Lärarutbildningen, Malmö högskola)
4 Comments on “Maria Lindberg Väringer, Pelle Cöster, Jessica Arnek och Ulf Mattsson: Löftet om att det ska satsas på lärarna känns fjärran”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Learning by doing!
Ni har helt rätt i att lärarutbildningen bör bli bättre. Självklart ett gediget ämneskunnande som grund, men också träning i att leda undervisning. Den träningen varar hela det yrkesverksamma livet! Ni lär mer de första åren som lärare än ni gör i högskolan/universitetet – om ni tar till er.
Jag har jobbat som lärare, men är utbildad civilingenjör. Vi hade inte sex timmar i veckan på skolan som ni, utan omkring fem gånger mer av föreläsningar, övningar och laborationer. När ni säger att ni behöver mer tid i högskolan, så tror jag er helt och fullt. Men jag tror att det bör lära mer i skolor.
Det behövs skolor där lärarkandidater jobbar med elever som är tränade att samarbeta och hjälpa dem. Den bästa hjälpen jag haft som lärare är kollegor och framför allt mina elever. De är bollplank, men ger också inspiration till förnyelse och utveckling. Ni lär er samarbeta med kollegor och elever.
Jag jobbade som läroplansutvecklare (curriculum development expert) i Afrika. Där fick jag lägga upp utbildningen så att den blev effektivare. Det fanns väldigt duktiga lärare, men också många okunniga. De olika ämnena fick egna lokaler och tid så att de bästa lärarna kunde gå in först med t ex klass D och visa hur de gjorde medan de oerfarna kunde se och höra utan att vara där. Sedan kom klass E, F, A, B och C. De bästa lärarna var experter utifrån och de diskuterade med de mer oerfarna.
Det visade sig att lärare som hört en eller två experter eller kollegor hade nytta av det när de strax efteråt själva skulle ge samma undervisning. Elever fick klart för sig att undervisning var samarbete mellan lärare och elever. De ställde allt i ordning innan läraren kom – böcker och övningsmaterial, pennor och suddgummin. De gjorde allt rent och snyggt efteråt. Under ett år försvann 1 (ett) suddgummi på hela skolan (900 elever). All aga och översitteri upphörde och alla behandlade varandra med respekt.
Jag vet att samarbete mellan kollegor och mellan lärare och elever ger trivsel och effektivt lärande. Det borde vara så på alla skolor, men främst på ÖVNINGSSKOLOR för KANDIDATER. Sedan bör lärarlaget i ett visst ämne ha egen tid, egna lokaler med privata lärarrum med dator och telefon. Samma elever varje dag under flera veckor med koncentrationsläsning. Ämnet bildar en egen liten skola.
Då behövs inga rektorer, vice rektorer eller sekreterare, heller inga skolkommunpolitiker, skolchefer, områdeschefer eller andra byråkrater. Pengarna skall gå till elever och lärare – till lärandet, inte till en byråkrati som tar pengar från lärandet och dessutom hindrar lärare i deras arbete.
Learning by doing!
Ni har helt rätt i att lärarutbildningen bör bli bättre. Självklart ett gediget ämneskunnande som grund, men också träning i att leda undervisning. Den träningen varar hela det yrkesverksamma livet! Ni lär mer de första åren som lärare än ni gör i högskolan/universitetet – om ni tar till er.
Jag har jobbat som lärare, men är utbildad civilingenjör. Vi hade inte sex timmar i veckan på skolan som ni, utan omkring fem gånger mer av föreläsningar, övningar och laborationer. När ni säger att ni behöver mer tid i högskolan, så tror jag er helt och fullt. Men jag tror att det bör lära mer i skolor.
Det behövs skolor där lärarkandidater jobbar med elever som är tränade att samarbeta och hjälpa dem. Den bästa hjälpen jag haft som lärare är kollegor och framför allt mina elever. De är bollplank, men ger också inspiration till förnyelse och utveckling. Ni lär er samarbeta med kollegor och elever.
Jag jobbade som läroplansutvecklare (curriculum development expert) i Afrika. Där fick jag lägga upp utbildningen så att den blev effektivare. Det fanns väldigt duktiga lärare, men också många okunniga. De olika ämnena fick egna lokaler och tid så att de bästa lärarna kunde gå in först med t ex klass D och visa hur de gjorde medan de oerfarna kunde se och höra utan att vara där. Sedan kom klass E, F, A, B och C. De bästa lärarna var experter utifrån och de diskuterade med de mer oerfarna.
Det visade sig att lärare som hört en eller två experter eller kollegor hade nytta av det när de strax efteråt själva skulle ge samma undervisning. Elever fick klart för sig att undervisning var samarbete mellan lärare och elever. De ställde allt i ordning innan läraren kom – böcker och övningmaterial, pennor och suddgummin. De gjorde allt rent och snyggt efteråt. Under ett år försvann 1 (ett) suddgummi på hela skolan (900 elever). All aga och översiyyeri upphörde och alla behandlade varandra med respekt.
Jag vet att samarbete mellan kollegor och mellan lärare och elever ger trivsel och effektivt lärande. Det borde vara så på alla skolor, men främst på ÖVNINGSSKOLOR för KANDIDATER. Sedan bör lärarlaget i ett visst ämne ha egen tid, egna lokaler med privata lärarrum med dator och telefon. Samma elever varje dag under flera veckor med koncentrationsläsning. Ämnet bildar en egen liten skola.
Då behövs inga rektorer, vice rektorer eller sekreterare, heller inga skolkommunpolitiker, skolchefer, områdeschefer eller andra byråkrater. Pengarna skall gå till elever och lärare – till lärandet, inte till en byråkrati som tar pengar från lärandet och dessutom hindrar lärare i deras arbete.
“Ni har helt rätt i att lärarutbildningen bör bli bättre.” Det var inte vad vi skrev. Vi är generellt sätt nöjda med utbildningens kvalitet. Det vi efterfrågar i inlägget är fler undervisningstimmar. Vill bara få det klart.
Jag håller givetvis med om att praktiken under utbildningens gång är av största vikt, men det utesluter inte fler undervisningstimmar då vi har vår högskoleförlagda tid. Jag skulle gärna se att vi praktiserade våra ämnen både inför våra klasskamrater på högskolan OCH inför elever i skolan. Problemet är de begränsade resurserna högskolan har att spela med. Tiden har vi.
“Ni lär mer de första åren som lärare än ni gör i högskolan/universitetet – om ni tar till er.” Det gör vi säkert, men sedan då? Varför inte utnyttja den tid vi har på högskolan maximalt, så vi även lär oss att lära under hela vårt yrkesverksamma liv?
Återigen. Jag är fullständigt med på ditt resonemang. Det borde ske en växelverkan mellan praktik och utbildning, men som det ser ut nu äter vi under den högskoleförlagda tiden porös formfranska, och under praktiken ett välmatat surdegsbröd. Det skulle vara fint med lite balans för magen.
Wow, that´s a really clever way of thinkng about it!