Michael Rangne: Problemet med grithysterin

Det som nu i skolsammanhang populärt kallas “grit” bör förstås som en funktion av upplevd mening i skolmiljön, inte som en av omgivningen oberoende egenskap. Hellre än att förmå eleverna att uppbåda grit inför meningslösa uppgifter bör lärare sträva efter att ge undervisningen mening och sammanhang för eleverna. Grit är en konsekvens av att man upplever mening och glädje – inte ett beställningsjobb. (red.)

Frågan om ”grit” och dess förutsättningar är nog lika gammal som människan. Vi anses av forskare med insikt i vår evolutionära utveckling vara naturligt lata, bland annat i syfte att konservera energi. De som inte brände extra kalorier på aktiviteter som inte direkt bidrog till överlevnaden hade ett övertag i kampen för existensen. Många som forskar om vår historiska utveckling anser att vi som jägare och samlare normalt bara arbetade några timmar om dagen, främst med att samla in och bearbeta födan. Därutöver tog vi det ganska lugnt och ägnade oss huvudsakligen åt lättsamt umgänge med vår flock.

Kanske bör vi hellre fråga oss vad som får somliga individer att övervinna sin medfödda lättja än undra varför så många inte gör det?

Jag vill här försöka formulera några tankar om grit – tåga kallades det när jag var ung – i skolans värld. Min huvudtes i denna artikel är att grit inte är ett oberoende psykologiskt fenomen utan en funktion av något annat, nämligen en upplevelse av mening och syfte. Brist på grit kommer då av brist på mening.

Detta är naturligtvis en självklarhet om man tänker efter, men insikten lyser icke desto mindre med sin frånvaro i många artiklar inom området. ”Men varför kan dom inte…” (fyll i det som saknas)? Ja säg det! Men en utomordentligt bra plats att börja på. ”Exakt vad tror du skulle få dig att själv vilja göra läxorna i detta ämne?” Vår uppgift är inte att få eleverna att göra det vi vill att de ska göra – historien visar att det sällan fungerar. Uppgiften är att hjälpa dem att själva vilja göra det de behöver göra.

Aaron Antonovsky formulerade det väl med KASAM-begreppet. Dan Pink tar i ett TED-talk upp vad forskningen visar är avgörande för människors motivation. Yttre belöning fungerar bara prestationshöjande vid uppgifter av löpande bandet-karaktär. Så fort uppgiften kräver ens en minimal kognitiv insats försämras insatsen av yttre belöning. Det som då stimulerar till en bättre insats är ”autonomy, mastery and purpose”.

Som en forskare vid Harvard formulerade det: ”You don´t have to motivate people. You just have to stop demotivating them.”

De mest effektiva motivationsdödarna är misstro och kontroll, som ju är två sidor av samma mynt. Receptet för en bra arbetsplats med nöjda medarbetare är i teorin ganska enkelt: Anställ folk som kan och vill, och släpp dem sedan fria!

För att gå resonemanget litet i förväg är det för mig en gåta att lärarna lyckas uppbåda så mycket grit som de ändå gör, med tanke på de omständigheter de verkar under. Hela resonemanget ovan kan för övrigt med fördel läsas ”dubbelt” på så vis att det handlar om både lärarnas och elevernas motivation och arbetsmiljö. Hur kan skolledningen undvika att ”avmotivera” lärarna, och hur kan lärarna undvika att avmotivera eleverna?

Kan det vara så att brist på grit är en sund reaktion på avsaknad av lust och meningsupplevelse, att bristande grit är ett helt naturligt tillstånd för oss människor när vi inte ser en tydlig mening med det vi förväntas göra och dessutom inte tycker att det är roligt att syssla med? I så fall skulle grit hos eleverna kunna ses som en konsekvens av att de upplever glädje och mening med skolan och arbetsuppgifterna, snarare än ett oberoende fenomen eller någon sorts personlig egenskap?

Om grit är ett resultat av något är det kanske inte konstruktivt eller ens rimligt att begära grit av eleverna? Snarare behöver skolan i så fall arbeta på att tillhandahålla de förutsättningar – glädje och mening – som möjliggör och skapar grit. Lärarens uppgift blir då att hjälpa eleven se och förnimma dessa aspekter av det hen förväntas lära sig, inte att försöka tvinga eleven att ägna sin energi åt något som upplevs jättetråkigt. Vem kan eller ens bör i längden uppbåda någon större grit för sådant som upplevs tråkigt och icke meningsfullt?

Det förefaller närmast osunt och kanske rent av självdestruktivt att ägna sig åt meningslösa och tråkiga sysslor någon längre tid. Så när eleven undrar vad detta inslag eller denna läxa ska vara bra för är det i grund och botten en mycket klok fråga som läraren gör klokt i att ta på allvar och försöka ge ett användbart svar på.

I detta sammanhang kan jag passa på att säga ett par ord om stress, utbrändhet och utmattning. Det är vanligen mindre hälsovådligt att anstränga sig än somliga verkar tro, bara man gör det på rätt sätt och av rätt anledning. Studier talar idag för att en upplevelse av att våra ansträngningar är meningsfulla i ett större perspektiv motverkar risken för att vi ska fara illa av dem. Upplevelsen av meningslöshet i kombination med en rädsla för att vi ska bli sjuka av ansträngningen ökar däremot risken för att vi ska bli psykiskt sjuka av insatserna, särskilt om vi därtill är oförmögna att lyssna på kroppen och själens signaler om att vi behöver vila en stund ibland.

Sándor Márai uttryckte sig så här i Visdomsord för vardagsbruk: ”Det har varit för mycket motstånd, för många oberäkneliga, fientliga, gemena och hopplösa människor; för mycket arbete, för mycket lidande och besvikelser. Men tror du inte att det var just detta ”alldeles för mycket” som fyllt ditt liv med mening? Känner du inte att du har haft en uppgift, ett personligt åtagande? Vad kan du vara annat än trött? Din uppgift var just detta: att leva och att bli trött.”

Så vi, både föräldrar och lärare, behöver hjälpa våra unga att se meningen med skolan, vilket inbegriper att förmedla insikten att man även år 2018 i ett förment rikt västerländskt land kan få ett mycket bra eller ett mycket dåligt liv, och allt däremellan, och att utfallet i avsevärd grad avgörs av ens insatser i skolan. Men jag inser att uppgiften är svår, med tanke på den kultur av obegränsad ”information” och omedelbar behovstillfredsställelse som omger oss alla.

Varenda människa jag möter har i varje stund en mängd otillfredsställda behov, vilket betyder att varje möte med en annan människa är en möjlighet för mig att göra skillnad i världen genom att hjälpa de jag möter att få det de behöver. Vi har alla något att ge, vi kan alla göra en skillnad. Ett ”meningslöst” liv är därför egentligen en omöjlighet, liksom en ”meningslös” skola.

Åter till gritten… Det är avgörande att den grit vi förmår uppbåda ägnas rätt saker. Grit må vara värdefullt när det gäller att bita ihop och kämpa på i de fall där uppgiften är uppenbart meningsfull om än inte särskilt rolig, men när det saknas både mening och lust ter sig överdriven grit som ett diskutabelt användande av vår begränsade tid här på jorden.

Jag kan inte komma ifrån att vad jag än för tillfället sysslar med så skulle jag kunna göra något annat istället. ”Är detta verkligen det bästa jag kan använda min tid till just nu?” är en fråga vi kanske borde ställa oss litet oftare än vi gör. Så att vi lutar vår stege mot rätt vägg innan vi börjar klättra. Det kan säkerligen vara bekymmersamt med elever som känner efter för mycket och låter sina handlingar styras av lust allena, men som psykiatriker ser jag inte sällan de trista konsekvenserna av motsatsen. Alla olyckliga vuxna som aldrig lärt sig att känna efter, som aldrig lärt sig lyssna till sin inre röst, som aldrig förmått bry sig om vad de själva tycker om och vad de vill med sina liv. Dessa utifrånstyrda får förr eller senare vad Jesper Juul kallar ett “marionettliv” och en biljett till utbrändhetens öken.

Jag har mött många som tidigt råkat välja ostimulerande och meningslösa livsvägar och därefter envist hållit fast vid sina val bara för att de en gång börjat på den inslagna vägen. Detta är för mig det största problemet med den rådande grithysterin. Hur vet jag när jag faktiskt bör sluta med något för att i stället ägna mig åt något mer givande? När övergår sund grit i självförnekelse och självdestruktivitet?

 

Michael Rangne är läkare, specialist i psykiatri

 

Referenser

Aaron Antonofsky, Hälsans mysterium (2005)

Sándor Márai, Visdomsord för vardagsbruk (2008)

 

5 Comments on “Michael Rangne: Problemet med grithysterin

  1. “Grit”-resonemang tyder på att de klassiska överjags-, karaktärs-, självdisciplin- och moralförklaringar är på tapeten igen. Ett elegant sätt att tala om för eleverna att de får skylla sig själva om de inte har någon krage att ta sig i. “Grit” låter ju häftigare än “dagens ungdom är klen, förvekligad och håglös och därför går det utför med den västerländska civilisationen” – men har Grit-resonemanget så mycket mer på fötterna?

  2. Kan hålla med artikelförf:n om vad lärare bör sikta in sig på. Men onekligen är en del barn och unga starkt motiverade att klara skolan (bra) utan att kanske uppleva någon annan mening än just att klara. Alla vet att i samma klass kan denna drivkraft skifta starkt. Prestationerna är ju inte beroende bara av undervisning och olika personer kan reagera olika på en viss undervisning. Det kan knappast och kanske inte heller bör läraren göra något åt, utan skapa förutsättningar som är så goda som möjligt för samtliga elever.
    Vad som är meningsfullt kan skilja sig mycket från en till en annan. Meningen är central, men vad som kan vara mening behöver problematiseras.

  3. Michael Ragne har naturligtvis alldeles rätt. Grit är en fråga om självkänsla, självförtroende och vilja. Men grundar sig i elevens hela livsmiljö, hem, fritid och skola . Idrott är en bra träning har Anders Hansson hävdat.

  4. Det är en oerhört väsentlig fråga som Ragne tar upp. För dem som har uppfattningen att människan av naturen är lat är behovet av yttre motivation självklart. Dit hör fd skolminister Björklund som många gånger upprepade hur meningslöst det var för eleverna att lära sig om de inte fick betyg. ”Det är som att hoppa höjdhopp utan ribba”. Höjdhopp med ribba kan ju ge framgångsgrit till dem som är bra på att hoppa höjd. Men de andra då? Den elev som inte klarar att ta sig över ens lågt satta ribbor tappar lusten och vill aldrig gå tillbaka till höjdhoppsställningen. Men den femtedel av eleverna som inte klarar av skolans betygsribbor får inte bara lämna skolan utan tvingas att i nio år vara kvar och ideligen misslyckas på betygsproven. De tappar sin grit i takt med varje misslyckat betygsprov. Där kan man finna den viktigaste orsaken till att de svenska eleverna nu får så mycket sämre skolresultat. Och därmed den åtgärd som mer än andra skulle kunna få de skolsvaga eleverna att behålla sin grit. Att ta bort de av Björklund tidigarelagda och mera fingraderade betygen. http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/betygenTudelar.pdf
    Ett sätt att komma runt frågorna från eleverna om varför de ska lära sig något vore att ändra skolans målsättning att ge eleverna kunskaper till att ge elever kunnande.

Lämna ett svar till Jan Ivar Johansson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »