Skola och SamhälleChristian Lundahl och Henrik Román: Regeringen är sent ute med tidiga betyg!
Under våren 2010 presenterade regeringen departementspromemorian Betyg från årskurs 6 i grundskolan där förslag till två viktiga förändringar lanseras när det gäller grundskolans betygssystem: Dels införandet av en sexgradig betygsskala, dels införandet av betyg fr.o.m. höstterminen i årskurs 6. Promemorian faller in i den traditionella svenska diskursen om betyg och tar varken hänsyn till modern bedömningsforskning eller de internationella tendenserna kring betyg och bedömning.
På ett unikt sett har betygsfrågan, vilken den nu egentligen är, varit en vattendelare i svensk pedagogik oavsett om det handlar om praktik, forskning eller politik. Antingen är man väldigt mycket för betyg eller väldigt mycket mot betyg. I ett sådant klimat har argumenten från modern bedömningsforskning svårt att landa, eftersom de pekar mot att betyg inte främjar lärandet men att bedömning gör det.
Regeringen hävdar att Sverige sätter betyg senare än de flesta länder samt att tidiga betyg är bra för elevernas lärande. Baserat en undersökning vi gjort, kan vi visa att de länder som har tidiga betyg har det därför att de har ett system, där man byter skolform i årskurs 5 eller 6. Betygen är ett avgångscertifikat i flertalet av dessa länder och direkt urvalsgrundande i några. Vi visar även att i den mån det skulle gå att hävda ett samband mellan betygssättning och resultat på internationella kunskapsmätningar är detta negativt. I forskning om bedömning framhålls istället löpande och utförlig feedback som en oerhört effektiv strategi för lärandet. Det ställer dock höga krav på lärarnas förmåga att göra adekvata bedömningar.
Ett underliggande antagande bakom regeringens förslag är att tidigare betyg ska påverka de svenska elevernas kunskapsutveckling positivt. Tidigare betyg ger enligt förslaget ”ökade möjligheter till en systematisk uppföljning av elevernas kunskapsutveckling”. Vilken betydelse tidpunkt och former för betygssättning har för kunskapsutvecklingen i skolan är emellertid en svårbesvarad fråga, eftersom många andra faktorer spelar in, och det svårt att isolera betygens betydelse. Ett indicium på betygens betydelse skulle dock kunna vara hur länder med skilda betygssystem klarar sig i PISA 2006.
Vi kan konstatera att de länder som presterat klart sämst i PISA (Italien, Portugal, Grekland, Bulgarien, Turkiet och Rumänien) tillämpar tidig betygsättning. I många av de andra ländernas (t.ex. Nederländerna, Tjeckien, Danmark och Finland) beskrivningar av hur eleverna bedöms, läggs stor vikt vid att motivera olika typer av bedömningar och dess betydelse för elevernas kunskapsutveckling och för kommunikationen mellan hem och skola. I dessa skrivningar betonas återkommande vikten av att lärarnas och skolornas elevbedömningar inte stannar vid prov och sifferbetyg.
Eftersom betygens vara eller icke vara är en ganska unik svensk fråga, finns inte särskilt mycket forskning om betyg i detta specifika avseende. Däremot är betyg en typ av feedback, och feedback finns det mycket skrivet om. Betyg är att betrakta som en form av summativ bedömning. Feedback i skolan är den information som någon ger på ett utfört arbete. Betyg och andra s.k. summativa omdömen är en av två huvudkategorier av bedömningar, där syftet främst är att sammanfatta ett kunnande i ett meritvärde.
Den andra huvudkategorin är formativa bedömningar, vilket är löpande omdömen i syfte att förändra elevens lärstrategier eller lärarens undervisning. Även om summativa omdömen kan användas formativt är det inte där deras huvudstyrka generellt anses ligga. Det finns faktiskt ganska gott om indikationer på att betyg och betygsliknande omdömen har liten eller nästan ingen positiv effekt på lärandet eller t.o.m. negativ effekt. Feedback bör vara frekvent och informationsrik om den ska gagna lärandet. Betyg ges sällan och är en abstraktion som vilar på iakttagelser av många händelser och olika typer av prestationer. Betyg innehåller ingen konkret information om vad eleven behöver arbeta vidare med. Elever som exempelvis har problem med läsning i svenska behöver i första hand inte träna på att skriva. Betyget är en sammanvägning av elevens förmåga att såväl läsa, skriva som tala och upplyser inte om ens så pass enkla skillnader som mellan språkämnenas tre färdigheter. Det finns heller inga belägg för att betyg skulle kunna vara en feedback som i sig skulle leda till ökad ansträngning och motivation, något som ofta anförs i den svenska debatten.
I debatten förekommer ofta argumentet att betyg tydliggör skolans förväntningar. Det är egentligen målen och betygskriterierna som åsyftas och vi delar uppfattningen att skolans kriterier för framgång bör vara tydliga och delade av eleverna. Detta är emellertid inte samma sak som att sätta betyg, och som vi pekat på är betygens problem i förhållande till lärandet kopplade till deras knapphet på information, deras otydliga koppling till eleverna och slutligen deras uppsummerande karaktär.
Det hävdas ibland att betygen kommer som en överraskning för eleverna. Det stämmer inte om man får tro Skolverkets senaste nationella utvärdering av grundskolan. Sju av tio elever, med viss ämnesvariation, anger att de fått samma eller högre betyg än förväntat medan tre av tio anger att de fått lägre än förväntat. Av de elever som inte uppnått målen, och detta är den i sammanhanget viktigaste gruppen, är det tre av hundra (3 procent) som förväntat sig betyget godkänt men inte fått det. Det är givetvis inte bra men kan knappast betraktas som ett stort problem. Det förefaller alltså som om lärarna är relativt bra på att kommunicera till eleven hur hon eller han ligger till.
I flera experimentella studier har forskare kunnat konstatera radikala resultatförbättringar, upp mot hundra procent, när lärare givits möjligheten att systematiskt och under en längre tid, arbeta med formativ bedömning. Vad dessa studier visar är att lärares, elevers och föräldrarnas hela förhållningssätt till bedömning kan behöva förändras om resultatförbättring ska kunna ske.
Det finns ingenting som tyder på att tidigare betyg skulle förbättra den svenska skolans resultat. Snarare pekar forskning mot att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydelsen för elevernas resultat och kunskapsutveckling. Forskning visar också att just lärares bedömningskompetens här är av största vikt. Om syftet med de reformer regering nu planerar verkligen är att höja den svenska skolans standard då är det, ur ett vetenskapligt perspektiv, mer förnuftigt att i ett första skede satsa på fortbildning av lärares bedömningskompetens. Om denna kompetens blir avsevärt högre är det rimligt att anta att några av de kända negativa effekterna med betyg kan motverkas. Då skulle det om ett antal år kunna bli aktuellt att se över dagens betygssystem.
(Christian Lundahl och Henrik Romàn är forskare i pedagogik vid Uppsala universitet)
6 Comments on “Christian Lundahl och Henrik Román: Regeringen är sent ute med tidiga betyg!”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack! Ett viktigt och tungt argument mot graderade betyg. Det märkliga är att betygens existens inte får diskuteras, bara deras utformning. Betygen styr ju verksamheten i skolan mer än något annat. Som jag ser det fyller de ingen funktion men för med sig stora skadeverkningar på undervisning och elever. Det hårdnackade försvaret för betygen kan förutom traditionsbundenheten bara förklarar av den sortering av eleverna, som medför att de privilegierade eleverna genom dem tillförsäkras platsen främst i kön till attraktiva utbildningar. Detta har jag försökt uttrycka, bland annat i följande texter.
Borgerliga tidningar hamrar på sina ledarsidor in uppfattningen att betyg är bra. Men det är faktiskt inte något argument. Däremot har det framförts talrika argument mot betygen. Det sägs till exempel att betygen trivialiserar undervisningens innehåll, hindrar en utveckling av bättre arbetssätt, bidrar till sämre relationer mellan lärare och elever, skapar stress och skadar elevers självförtroende.
Mot detta sägs att betygen motiverar eleverna, att de ger information om dem och att de är bäst på att ordna urvalet till högre studier. Men faktum är att betygen är förödande för de elever som bäst behöver motivation. Faktum är att lärarna ändå känner till elevernas kunskapsbrister och att de kan ge föräldrarna mycket bättre information än en siffra i betyget. Och nog är det väl mindre begåvat att påstå, att man genom elevernas betygssumma kan avgöra vem som bäst kommer att klara av såväl utbildningen till som utövandet av alla olika yrken från ingenjör till läkare till präst till frisör osv..
År 1989 tillsatte regeringen en expertgrupp, som fick i uppgift att analysera betygens funktioner och betydelse. I gruppens rapport “Betygens effekter på undervisningen” föreslog fem av gruppens medlemmar att betygen skulle ersättas med kompetensbevis medan de övriga sex förordade ett betygssystem i två steg, godkänd och väl godkänd. Den betygsutredning, som tillsattes året därefter av den moderata skolministern, hindrades märkligt nog i direktiven att undersöka alternativ till graderade betyg. Frågan är varför. En historisk tillbakablick kan möjligen ge en ledtråd.
Den allmänna rösträtten infördes, trots protester från de politiker, som tillvaratog de privilegierades intressen. En grundskola för alla infördes, trots protester från samma håll. De rika och de välutbildade ville inte dela med sig av makten och rikedomen till de övriga. Därför slog man också vakt om den i alla avseende odemokratiska skola, där den tiondel av eleverna, som hade råd och stöd hemifrån, gick till läroverk, medan de övriga fick stanna i den vanliga folkskolan. På så sätt kunde man tillförsäkra de privilegierades barn en plats främst i kön till goda utbildningar och välbetalda jobb.
När grundskolan likväl infördes, undanröjdes också de flesta av de ekonomiska och organisatoriska spärrar, som dittills hindrat arbetarklassens barn att studera vidare. Dessa spärrar kom emellertid att ersättas av de graderade betygen, som utvecklades till ett lika effektivt hinder för vidare klassresor. Betygskonkurrensen leder nämligen också till att de privilegierades barn får förtur i kön till den högre utbildningen. Inte för att de är mera begåvade än andra, utan för att de är privilegierade.
Det finns föräldrar, som läser sagor för sina barn, som svarar på alla barnens frågor, som leder in barnen i utvecklande fritidsintressen och förser dem med böcker och dataprogram. Som låter dem få en ostörd och välutrustad arbetsplats i hemmet. Som inpräntar i dem betydelsen av att lyckas i skolan, som förhör deras läxor, låter dem få privatlektioner osv. Men det finns också föräldrar, som av olika anledningar inte kan ge sina barn något av allt detta. Det är därför stora olikheter i barnens förutsättningar när det gäller språk, begreppsförråd, intressen och attityder redan när de börjar skolan.
Det som betyder mer än något annat för elevens lust och förmåga att lära är att hon lyckas i det hon företar sig. Genom allt det mätande och jämförande, som betygstänkandet för med sig från skolstarten, byggs misslyckandet in för de skolsvaga eleverna. Misslyckande föder nya misslyckanden. För de privilegierade eleverna fungerar det tvärtom. De har ett försprång, som ger dem framgång i betygsjakten. Framgången föder ny framgång. På så sätt fungerar de graderade betygen som ett lika effektivt hinder för en klassresa i samhället, som skiktningen i läroverk och folkskola.
Jan Björklund har i massmedia talat om vilka elever, som tjänar på betygen. Han kallade dem omväxlande för elever som har det svårt i skolan, elever från hem utan studietradition och de mindre talföra eleverna. Att elever, som har det svårt i skolan inte får de höga betygen är ju uppenbart. Att elever från hem utan studietradition får de lägsta betygen, talar statistiken om för oss. Enligt en LO-rapport var skillnaden i medelbetyg mellan barn från tjänstemannahem och barn från arbetarhem 30 %. Det är knappast de mindre talföra eleverna som snackar sig till betyg och utnyttjar rätten att överklaga betyg.
.
Det stämmer alltså inte, att det är elever från hem utan studietradition, som tjänar på betygen. Det förhåller sig tvärtom. Betygen utgör det största hindret för den demokratisering av samhället, som skolan skulle medverka till.
Pingback: Folkpartiet mixing sience and politics | Björn – om skola och utbildning
Per skriver:
“Och nog är det väl mindre begåvat att påstå, att man genom elevernas betygssumma kan avgöra vem som bäst kommer att klara av såväl utbildningen […]”
David Hume sa:
“Det är min övertygelse att de som uttalar sig med störst säkerhet oftast är de som har mest fel”
och Christina Cliffordson (GU) visar i sin studie “De målrelaterade gymnasiebetygens prognosförmåga” att Per har väldigt fel i och med att gymnasiebetygen har en god prognostisk förmåga gällande studieframgång i högre utbildning, trots betygsinflation etc etc.
William. Det ligger mycket i Humes uttalande. Lyssna bara på Björklund. Men det ligger en risk i att vara alltför försiktig i sina uttalanden. Se bara på det tusental doktorer i pedagogik som inte släppt fram sina kunskaper om skolan i debatt med Björklund. Ett evigt vinglande å ena sidan och å andra sidan. Ett femtital referenser i varje avhandling där den ene tyckt si och den andra tyckt så. Den inbyggda akademiska oviljan att ta ställning och stå för egna åsikter för att kunna ha ryggen fri i alla lägen hindrar annars kapabla människor att ge användbara bidrag till utvecklingen av en bättre skola.
Beträffande prognosförmågan. Studierna på den akademiska nivån har i de flesta discipliner många gemensamma drag med studierna på gymnasienivå. Därför är det inte är det inte så märkligt att de målinriktade och flitiga elever, framförallt tjejer, som lyckats nå de högsta gymnasiebetygen också klarar att nå goda resultat i de akademiska studierna. Men därmed är inte sagt att de därför också skulle vara bättre än alla andra på att vårda sjuka, klippa hår, laga tänder, predika i kyrkan, bota djur, försvara anklagade i rättssalen osv. Det Cliffordsons studie visar är alltså det självklara, att den som är bra på att plugga är bra på att plugga. Den visar inget om hur bra de höga betygen överensstämmer med förmågan att klara olika jobb. Framför allt visar den inget om hur bra alla de andra gymnasister, som genom betygen utkonkurrerats, skulle ha klarat av motsvarande jobb. Det är något som de aldrig får visa, trots att de kan ha haft större motivation och bättre övriga kvaliteter för jobben ifråga.
Pingback: Björn – om skola och utbildning
Betygen förstör för eleverna!
Christian och Henrik skriver: “I forskning om bedömning framhålls istället löpande och utförlig feedback som en oerhört effektiv strategi för lärandet.” (Slut citat)
Elever har olika förutsättningar, vilket innebär att en löpande feedback måste följa elevens framskridande. Nu skall all bedömning – prov och betyg – sättas samtidigt. Det förstör för de elever som inte hinner med av olika orsaker. De inte bara underkänns, utan tvingas vidare trots att de missat grunder för fortsatt lärande.
Jag mötte det som konsulent ute på skolorna. Elever som underkändes i fyran för att de inte lärt sig läsa och skriva i ettan och tvåan. “Det är inte lönt med kvarsittning, vi låter dem gå vidare” sa lärarna. Eleverna som gick ut nian utan att kunna läsa och skriva skrev: “Jag har gått nio år i skolan utan att lära någonting, men ständigt misslyckats och hånats. Varför gör skolan så mot mig?”
De intresserade och framgångsrika eleverna kommer inte framåt som de vill, utan tröttnar och lägger av skolarbetet.
Skolan skall anpassas till de enskilda eleverna. Det gynnar alla!