Skola och SamhälleErik Cardelús: Tips till skolpolitiskt deprimerad
En dag kör jag fast i Scoop, tidskriften för grävande journalistik (2/12). Förgäves försöker jag vända blad, men känner den skolpolitiska depressionen komma krypande. För redan i textens intro slås det fast: det totala motståndet mot privatisering av offentlig verksamhet. För säkerhets skull försäkrar redaktören mig om att han varken är ”folkhemssosse, stalinist eller Åsa Linderborg-kramare”.
I texten görs ingen värdering av undervisningskvalitet mellan kommunala och fristående skolor. Inte heller görs de vanliga hänvisningarna till fallande PISA-resultat.
Istället understryks det enkla faktumet att en skola, driven av privata aktörer, sätter offentlighetsprincipen ur spel, vilket är problematiskt. Inte minst för grävande journalister och krävande medborgare.
För med privatiseringen av skolsystemet har en av våra viktigaste demokratiska hörnstenar krackelerat – offentlighetsprincipen. Ty med en offentligt driven skola kan vi som medborgare eller medarbetare när som helst stolpa in på kommunen eller annan skoladministration och begära ut rektorns e-post, lönelistor eller diverse andra dokument, såvida detta inte skadar enskild person (ofta en socialt utsatt elev).
Med privata företag fungerar det som bekant inte så. Här gäller varken offentlighetsprincip eller meddelarskydd. Detta betyder att både granskningen liksom skyddet för den som granskar är kraftigt försvagat.
Kanske detta är gammal skåpmat för många, men att Sverige ligger i topp bland västländer i fråga om privatiseringar av skattefinansierade verksamheter spetsar dock till saken. Inte minst då den årliga privatiseringsökningen legat på anmärkningsvärda 11,5 procent under perioden 2003-2010. Samtidigt är Sverige enligt Scoop det västland som har den mest oreglerade skolmarknaden, ”ingen annanstans i den utvecklade världen är det så enkelt att starta ett friskoleföretag och dra igång en verksamhet”. Dessutom är Sverige i princip ensamt om att låta aktiebolag – lätt och ledigt – plocka ut vinster ur offentligt finansierad verksamhet.
Under mediestiltjen i somras gick debatten om vinster i välfärdsverksamheter på högvarv. Vi fick då följa en retorisk-ideologisk ping-pong-match i diverse fora. I dessa meningsutbyten var flera förespråkare för privata alternativ och vinstdrivandets fördelar f.d. politiker, som nu verkar eller verkat för välfärdsföretagen, i styrelser eller som konsulter. Även i Scoop-artikeln visas på liknande potentiellt dubbla stolar, exempelvis Stefan Stern, tidigare stabschef för S, MP:s Mikaela Valterson samt den tidigare MUF-ordförande Thomas Idergard som alla jobbar för Magnoria, ägarbolaget till den välkända friskolkoncernen Kunskapsskolan.
Samtidigt nämns det i olika sammanhang att 80 procent av svenska folket är emot vinster i välfärdssektorn, medan endast Vänsterpartiet entydigt står emot.
Givet att vinstuttag och resursutnyttjande, insyn och kritisk granskning torde ha många beröringspunkter i en samhällsnyttig verksamhet som skolan uppstår lätt några frågor hos mig som medborgare och vän av pedagogisk valfrihet:
Vad göra om jag önskar djupare insyn i den skola som mina barn vill gå i eller där jag råkar jobba, oavsett huvudman? Vad göra om jag ogillar att mina skattepengar hamnar i aktieägares och centrala ledningspersoners plånböcker, långt bortom den svenska skolans klassrum och korridorer?
Och vad göra om jag inte vill rösta på Vänsterpartiet, men ändå tillhör de påstådda 80 procenten av svenskarna som inte vill ha privata vinstintressen i välfärden och en bortspelad offentlighetsprincip?
Kanske återstår det bara att vända blad, tänka om och skippa tidningar som Scoop i fortsättningen. Kanske lättast så. Eller kanske finns det bättre förslag bland er SOS-läsare? I så fall, tacksam för tips till ”skolpolitiskt deprimerad”.
(Erik Cardelus är lärare i skolan, läromedelsförfattare och lärarutbildare.)
10 Comments on “Erik Cardelús: Tips till skolpolitiskt deprimerad”
Lämna ett svar till Patrik Rydell Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Ja, du Erik. Du är inte ensam om att grubbla. Oftast talas det om vinsterna, pengarna som inte behövs i utbildningssystemet. Mer sällan tas frågan upp hur det står till med friskolorna ur ett demokratiperspektiv. Först flyttas huvudmannaskapet för skolan från staten till kommunerna för att närma skolan och kommunerna där verksamheten bedrivs. Sedan får sagda kommuner avhända sig inflytande och insyn till friskolor, Dessa köps efter hand upp av skolkoncerner med riskkapital i ryggen. Huvudmannen finns på Jersey och andra utrikes ställen.
Kjell-Olof Feldt som fram till 2011 var ordförande i Friskolornas riksförbund förklarade dock vältaligt för något år sedan att ingen fara var å färde och honom kan man väl lita på? Så vi kanske inte ska se så nattsvart på det hela, i varje fall inte nu när Skolinspektionen expanderat för att klara all den kontroll som trots allt anses nödvändig för att försäkra sig om kvaliteten, Det kanske är ett bra sätt att använda andra skattemiljoner som inte heller behövs till undervisning.
Men vi kommer nog att få höra mer i denna fråga ty den börjar bli besvärande för både röda och gröna. Det kan ju hända att du inte behöver rösta på Vänsterpartiet när valdagen är inne. Du kanske inte behöver vara lika deprimerad då om du trots allt fortsatt att grubbla.
Vänligen
Patrik
Man kan ju till att börja med uppvakta sina politiker med kravet att även företag som bedriver skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Det är ju inte så konstruktivt att lasta friskolekoncernerna för lagstiftning som våra makthavare beslutar om då dessa hur de än anstränger sig aldrig kan likställas med offentlig verksamhet. Det finns också skolföretag som på eget initiativ driver sin verksamhet med öppenhet som om de omfattades av offentlighetsprincipen.
Sedan missar många att kommunerna har ansvar för friskolorna t ex att samla in vissa uppgifter – det missar även många kommuner själva tyvärr. Skolan är en kommunal angelägenhet och ett friskoleföretag måste ha ett tillstånd att bedriva skola per kommun.
För det tredje så är det inte riskkapitalbolaget som äger friskoleföretaget som är huvudmannen, utan det är det företag som har tillstånd från Skolinspektionen. Riskkapitalbolag driver alltså inga skolor som debatten så felaktigt förutsätter många gånger. Riskkapitalbolagen går däremot in med medel i företag som driver skolor.
För det fjärde så är det en väldig skillnad på vinster i t ex friskolekoncerner och på ägarnas vinstuttag. Ett Aktiebolag som går med förlust måste enligt lagen avvecklas inom åtta månader (konkurs) om inte företaget får in finansiering eller gör vinst igen. Det är alltså inte konstruktivt att vara mot vinst i friskoleföretag eftersom det skulle kräva att företaget försätts i konkurs. Likaså är vinst ett sätt att spara pengar som används vid sämre tider som vid små elevkullar (som skolorna står inför just nu) och att göra stora investeringar. Att aktieägarna tar ut vinster är en helt annan sak – likaså att riskkapitalbolagen kräver räntor och återbetalning på kapital.
Erik! Du titulerar dig lärare och lärarutbildare och då tycker jag det är allvarligt att du inte får faktan rätt. Det finns ingen anledning att vara deprimerad utan sätt dig istället in i företagsvärlden och näringslivets villkor och se vilka tankar du kan ta med dig och förmedla till dina lärarstudenter. Svensk skola behöver en enorm vitamininjektion och inspiration utifrån och där kan du som lärarutbildare också göra en insats.
Lycka till!
Hej!
Vad gäller valfrihet och skolval uppfattar jag att debatten handlar om olika, till viss del interrelaterade frågor. Dock är jag inte säker på vad som blir resultatet av denna “interrelation”.
En utgångspunkt tolkar jag är demokratiaspekten. Ända sedan Bo Rothstein 1994 skrev “Vad bör staten göra? Om välfärdstatens moraliska och politiska logik” har jag varit ambivalent vad gäller hans slutsats att medborgarna bör här ges möjlighet att rösta med fötterna. Rothstein pekar bl.a. på “demokratins svarta hål” som utgörs av att de (före valfrihetsreformer) var utlämnade till professionella yrkeskårer (inom sjukvård, skola etc) som de själva inte kunde välja. Denna fråga har debatterats både före och efter Rothsteisn bok och jag lämnar den här.
En annan utgångspunkt har varit kvalitetsaspekter. Rothstein menar bl.a. att en skola får en tydlig återkoppling om de har lyckats eller inte med sin verksamhet genom att brukarna kan genom fötterna rösta bort dem. Ett närligggande argument är att konkurrens är en drivkraft för verksamhetsutveckling. Plus ytterligare argument. Min fråga är: Finns det empiriska belägg för att undervisningen har blivit bättre om den är konkurrensutsatt? Finns det empiriska belägg för att skolvalsreformen har givit skolan givande injektioner och inspiration utifrån som har bidragit till att höja kvaliten på undervisningen och på elevernas kunskapstillägnande?
Hur hänger demokratifrågan ihop med kvalitetsfrågan? Måste vi ha kvar valfrihetsreformen eller finns det andra sätt för medborgarna att få sina demokratiska rättigheter tillgodosedda? Finns det andra och bättre sätt att höja skolans kvalitet på än att göra den konkurrensutsatt?
Eftersom skolreformen inte endast berör kvalitetsutveckling och demokratiutveckling utan också berör näringslivets villkor så kanske Daniel ändå har det hittills bästa rådet. Att använda sig av marknadslogiken. Om friskolorna är beroende av elever för att överleva och du upplever att de har demokratiska brister som inte finns i kommunala skolor så skulle jag välja en kommunal skola. Men vilken kommunal skola du ska välja, det är en annan fråga.
Problemet är inte så enkelt. Varje kommun är en koncern bestående av en grupp kommunala bolag med budget och bokslut. De är inriktade på effektivitet i betydelsen vinstdrivande på samma sätt som i den privata sektorn. Detsamma gäller landstingen. Det är därför som pengar hela tiden flyttas från golvet till högre nivåer för att försörja allt fler obildade chefer och utgöra medel för investeringar i olika vinstgivande byggen som dyrbara arenor och andra mångmiljonprojekt. Skillnaderna mellan det privata och offentliga blir allt mindre. Det tragiska är att koncernledningarna styrs av lekmän.
Jag menar att den kommunala självbestämmandelagen är huvudorsaken till en allt sämre skola där skollagens första paragraf sedan länge är åsidosatt, nämligen “en likvärdig skola i hela landet”. Det är inte konstigt att föräldrar försöka hitta bättre alternativ för sina barn än den kommunala skolan. Skolan borde åter förstatligas, så att lärarna står under en statlig myndighet som verkar på regeringens och riksdagens uppdrag. Givetvis ska det finnas utrymme för privata skolor om det finns en marknad för det. Den valmöjligheten måste finnas i ett liberalt och fritt land. Men staten ska skaffa sig verktyg att utvärdera resultatet genom centrala prov som centralrättas. Då visar det sig om de är tillräckligt bra.
Hej igen!
Marias lösning tycker jag låter vettig och logisk. Dock finns det en risk att det system som denna lösning blir en del av bidrar till oönskade bieffekter. För det första så bör vi fundera på om i vilken mån det ska finnas valfrihet och vad som krävs för att denna valfrihet ska fungera enligt någon princip vi kommer överens om. För det andra bör vi fundera på hur lärarprofessionen påverkas i ett sådant system.
Den första frågan berör t.ex. att jag som kund eller som medborgare vill ha information om den skola jag väljer. Om de centralrättade proven är den huvudsakliga informationsgivaren krävs det a) att dessa prov är uttömande b) att jag som kund eller medboragre får inblick i hur de centralrättade proven är uppbyggda c) att jag själv är tillräckligt insatt i proven och vad som mäts d) att jag är insatt i vilka faktorer som påverkar resultatet i proven. Exempelvis om medborgarna/kunderna är olika insatta i provens uppbyggnad är detta något som vi bör fundera över.
Den andra frågan berör hur centralrättade prov påverkar lärarprofessionen, t.ex. lärarnas bedömningskompetens av såväl kunskaper som vägar till kunskaper. För att kunna göra dessa bedömningar kan vi fundera på t.ex. dessa frågor: 1) Ska de centralrättade proven ersätta betygen? Om så är fallet behöver lärare och elever få en inblick i dessa prov för att kunna göra adekvata val i undervisningen. 2) Ska de centralrättade proven vara vägledande för lärarnas betygsättning? Om så är fallet behöver det finns tydliga, logiska och förutsägbara koppllngar mellan dessa provs uppbyggnad och de kriterier för betygsättning som t.ex. nu finns i Lgr11. Om vi tittar på dessa betygskriterier, t.ex. i samhällskunskap, ser vi vissa svårigheter som behöver övervinnas, t.ex. för att nå likvärdighetsmålet.
Är det bekant att de delar av förvaltningslagen som gäller offentlighet har inarbetats i den nya skollagen som började gälla 2010? Även friskolorna omfattas av dessa bestämmelser. Jag utgår från att grävande journalister har kännedom om saken.
Till Pär Engström.
Bo Rothstein och Paula Blomkvist har skrivit Välfärdsstatens nya ansikte, som jag inte har framför mig men här finns svar på en del av dina frågor. Författarna är väldigt tydliga med att de tror på det fria valet, att de anser att konkurrensutsättning är korrekt (se inledningen). Resultatet av författarnas genomgång flera undersökningar visar att de privata (som är privat i olika grad, i olika länder) ger inte förnyelse av pedagogiken.
Föräldrarna söker istället mer traditionella lösningar. De söker främst ordning och reda i skolan, inte pedagogik. Föräldrarna och ungdomarna söker efter VILKA barn som går i skolan. Som en följd av detta får religiösa skolorna även icke religiösa sökare eftersom de har ett rykte om att där är det tyst i klassen och ordning i klassen.
Som jag minns tar Rothstein & Blomkvist upp flera undersökningar och från flera länder.
När det gäller effektivitet finns inga undersökningar som författarna hänvisar till.
Föräldrarnas kunskaper är baserade på rykten, inte fakta om resultat från olika skolor. Jämförelser mellan skolorna är i stort sett omöjlig, vilket författarna kritiserar, de anser att mer offentligt ljus skall sättas på de enskilda skolorna så att konsumenterna skall kunna välja mellan varorna/skolorna.
R&B går även igenom att de skolor som har stort söktryck behöver knappast lägga ner resurser på att locka elever, ryktet gör jobbet. Själva söktrycket gör att skolan har många elever vilket ger mycket inkomster varav en ringa del behöver gå till saluföring av skolan. Skolor som drabbats av en negativ spiral har den omvända situationen. Liten inkomst och stora fasta utgifter.
Det finns ett nytryck av boken som jag inte hunnit läsa.
Till Pär Engström.
Jag menar att centralrättade prov endast ska ge upplysning om hur skolan ligger till i förhållande till riksgenomsnittet eller möjligen fler data. Alltså att det är ett verktyg som staten ska ha för att se hur det står till med kvaliteten i rikets olika delar. De ska inte vara vägledande i utformningen så att lärarna använder dem för att sätta betyg. Förr hade vi standardiserade prov som hade detta syfte. Lärarna ska bara undervisa efter kursplaner och läroplaner och sätta betyg därefter. Då uppstår plötsligt en frihet för lärarna som ger dem mycket mer tid att undervisa. Som det nu är går det åt veckor att genomföra och rätta nationella prov. Man övar på gamla prov för att klara årets. Anvisningarna som medföljer kan få vem som helst att börja gråta. Större likriktning av undervisningen får man leta efter. Till detta kommer det hysteriska dokumenterandet, som är helt kontraproduktivt eftersom det också tar flera veckor i anspråk tillsammans med efterföljande föräldrasamtal. Föräldrar och elever behöver egentligen ingen information alls förrän betyg sätts vid terminsslutet. Det blir mindre och mindre tid till att lära eleverna. Särskilt som skolan har tagit på sig en stor social fostrarroll och låter klasser lägga ibland mycket tid på terapeutiska samtal istället för att hjälpa enskilda elever.
Det är rätt som Kirsti Forsén skriver att föräldrar väljer skola efter rykte. Om staten styr skolan kan man rikta stödpengar till skolor där resultaten är låga. Som på den gamla goda tiden.
Ja, det var faktiskt mycket bättre förr. I alla fall i skolan.
Tack Kristin för denna information. Jag har också hört Bo Rothstein, på ett seminarium, berätta om denna problematik. Dock var det några år sedan och jag har det inte i färskt minne.
Som jag ser det är ett av huvudproblemen vid val av skola, sett utifrån konsumentperspektiv, att konsumenten är en del av produkten. Och att på förhand veta hur produkten kan se ut för mig som konsument är vad jag kan se inte möjlig eller ens önskvärd om produkten är lärande och utveckling.
Som jag ser det finns det flera sätt att hantera skolan ur ett demokratiperspektiv. Skolval är ett sätt och brukarinflytande är ett annat sätt (Rothstein har för övrigt berört båda i olika sammanhang). Båda sätten får följder får såväl medborgarna som för lärarprofessionen. Likvärdigheten är väl ett av problemen som båda sätten har att hantera.
Tack för fina kommentarer, flera som jag tagit till mig. Rothstein är ju ofta läsvärd.
Vad gäller Daniels resonemang att aktiebolagen investerar en massa pengar som sedan blir kvar köper jag dock inte. Vinster tas som bekant ut, och de delas ut till aktieägarna. Och vinstdrivande företag strävar efter att maximera sin vinst, detta är det överordnade målet. Vidare har aktieägarna sällan något speciellt intresse eller passion för skolan, utan fokuserar på utdelning. Hur vinst görs, kan alltid diskuteras, men produktionsfaktorerna för att producera skurmedel och generera kunskap och fostra till demokratisk medborgaranda hos elever är inte samma sak. Man kan gott vara för friskolor och fritt skolval, men samtidigt hävda att dessa fria skolor ska drivas av non-profit-företag, dvs i någon sorts stiftelseform. Sådan är ordningen i de flesta länder utanför Sverige. Självklart ska det finnas manöverutrymme för att hantera överskott/vinst internt, dvs att premiera personal och göra speciella satsningar, men skattemedel ska inte lämna verksamheten till aktieägare utan återinvesteras.