Skola och SamhälleLars Pålsson Syll: Skolan som framtidsinriktad broslagningsmekanism
Skolan bör vara annorlunda än samhället och livet utanför skolan. Det är genom skolans annorlundahet som elever kan få distans till och perspektiv på sig själva och det samhälle de lever i. Om skolan bara är en förlängning av elevernas vardagsliv utanför skolan blir kunskapsutbytet magert. I denna artikel diskuterar Lars Pålsson Syll de grundläggande frågorna Hur bör skolan vara relaterad till samhället i stort? och Vad kan och bör skolan göra och vara för något? (red)
Vi lever i ett ojämlikt samhälle. Ojämlikheten ökar också på många områden. Inte minst när det gäller inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora. Och i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Än värre är att den får större betydelse ju äldre eleverna blir. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande när en skola med kompensatoriska aspirationer uppvisar ett mönster där föräldrarnas utbildningsbakgrund får allt större genomslag ju äldre eleven blir.
Tvärtemot alla reformpedagogiska utfästelser är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.
Skolan spelar en stor och viktig funktionell roll i reproduktion av arbetsmarknad och socialisationsrelaterad disciplinering i vårt samhälle.
Allt detta känner vi väl till. Men var sak har sin tid och sin plats. Det jag här vill tackla är något annat. I stället för skolans samhällsövergripande funktioner, fokuserar jag här på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Jag vill presentera några skissartade funderingar kring ett specifikt frågekomplex. Hur bör skolan vara relaterad till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?
Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till.
Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.
Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktningsgivande utgångspunkten.
Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.
Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.
Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential.
Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.
Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen.
Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.
(Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap vid Malmö högskola)
9 Comments on “Lars Pålsson Syll: Skolan som framtidsinriktad broslagningsmekanism”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Fin text tycker jag och roligt att få läsa vad andra bortanför pedagogernas skrå tycker!
Jag håller också med om att det finns sprängkraft i annorlundaskapet (vilket måste definieras förstås) och att skolan också har en emancipatorisk roll, vilken kan agera motvikt gentemot kommersiella intressen. Därför blir det viktigt att inte glömma bort att diskutera grunden för “annorlundaskapets” etik. Vad innebär att vara annorlunda och hur vet vi att det är bra?
Men jag blir tveksam till meningen:
“Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda.”
vilket förtjänar att diskuteras djupare – vilken reformpedagog har uttryckt sig så? Jag tror däremot att den kritik mot traditionell undervisning som reformpedagoger som tex Ellen Key och John Dewey är kända för missförstås. Deweys kritik gick väl snarare ut på att en skola utan koppling till samhället blir ointressant och värdefull endast i sig själv.
Och det är ju tankar som massa (inte bara reformpedagoger) människor ställt sig bakom genom åren.
Så det är nog inte reformpedagogiken som är skurken i sammanhanget, utan skulle jag gissa – uppfattningen att skolan ses som ett nyttoinstrument knutet till en marknadsliberal syn på samhället. I en sådan skola odlas inga annorlundaskap, tvärtom förs tankar in om hur eleverna kan legitimera kunskap genom entreprenörskap. Kunskap blir då en handelsvara: “humankapital” istället för en möjlighet till emancipation.
Och kryddat ovanpå: tankarna om “new public management”, vilken kan förklara varför styrningen av dagens skola ser ut som den gör. Se exv. hur SKL uttrycker sig kring skola, lärande och undervisning.
Där kan den kritiska samhällsvetenskapen ge oerhört viktiga bidrag för att förstå skolan i samhället!
Med förhoppningen att du skriver mer i skolfrågor Lars!
Mvh, Karl Asp
Pingback: Skolan som god annorlundahet « Lars P Syll's Blog
Syll har skrivit en vacker och utopisk skildring av en tänkt skola i vårt nuvarande samhälle. Artikelns sista mening sammanfattar väl svårigheterna med hans idéer: skolan måste behålla distansen mellan skola och samhälle!
Det är en både roande och allvarlig tanke att skolan bör motarbeta eller i varje fall inte stryka medhårs de krafter som styr vårt samhälle. Så sker i allt högre grad nu. Entreprenöriseringen av skolan går helt i linje med alliansens politik och med den följer en upplösning av kvalitetsmedvetande och kulturella värden. Skolan kommer alltmer att påverkas av marknadskrafterna och drivas mot höger. Det skolan skulle kunna göra är att motverka denna utveckling genom att påpeka de inneboende odemokratiska tendenserna i samhället, peka på skillnaderna i livsvillkor mellan olika grupper och visa hur hälsa och sjukdom till inte ringa del följer klasstillhörighet.
Politiskt sett är detta nog en omöjlighet, men att tänka tanken är ju i alla fall möjligt.
I skolan borde alla barn och ungdomar få möjlighet att möta det som hemmet kan och inte kan erbjuda av de kunskapsfält som vi människor har gemensamt, såväl inom akademiska och konstnärliga områden. Eleverna borde få möjlighet att fascineras över nya perspektiv och tankar som föräldrarna inte nödvändigtvis erbjuder. Ett demokratisk samhälle som är organiserad för att erbjuda det bästa för alla sina medborgare vore det en självklarhet, anser jag.
Mina tanker har Lars Pålsson fångat med vackra ord. ”Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner.”
För att nå en skola som är till för både den vetenskapliga akademin, de konstnärliga fälten, de som ger ”Avstånd och avskiljande ger perspektiv” som Lars P skriver, är det nödvändigt att skolan inte är en förlängning eller del av de marknadsstyrda krafterna. Detta är inte omöjligt, men kräver engagemang och politiska beslut. Engagemanget måste komma från oss som jobbar inom skolan som bygger kontakter med brukarna. Uppifrån politikerna kommer enbart fler anpassningar till höger som skapar kunder/konsumenter av eleverna istället för nyfikna kreativa skapande människor.
Pingback: Lars Pålsson Syll: Skolan som framtidsinriktad - Skola och Samhälle | Åsikter och debatt - om utbildning! | Scoop.it
Hört denna syn på skolan som något ‘annorlunda’ föras fram då och då under 20-30 års tid. Inlägget låter lite som att världen är en ond och ojämlik plats som skolan ska skydda från. Men om den vänder sig bort (om den nu kan det) så kanske den förberedelse för (vuxen)livet som skolan ska stå för blir rätt mager. Skolans annorlundahet ligger redan nedlagd i dess logik. Om skolan och lärandet ska kännas relevant så behöver den också anknyta till det liv som finns utanför skolans hank och stör. Det innebär inte med någon självklarhet att ‘mer av orättvisor och klassamhälle’ därmed flödar in i skolan och elevernas själar.
Ett intressant tidsfenomen detta med alla vuxnas synpunkter på hur skolan bör och skall vara för att s.a.s. passa in i vår dröm om det framtida idealsamhället. Tänk så mycken klokskap som redovisats bara under de senaste åren vad gäller undervisningens innehåll och utformning utan att detta avsatt några anmärkningsvärda förändringar i praktiken. Kan det helt enkelt förhålla sig så att vi glömt något i vår ambition att styra och ställa allt till det bästa för vår nästa generation adepter?
Utan tvekan har samhällsintressena helt och hållet tagit över och kommit att styra utformning av skola och undervisning. I denna centralstyrda samhällsutvecklingens namn har individens behov och intressen kommit att få stå tillbaka för krasst ekonomiska samhällsintressen. När skolfrågor ventileras så är det i första hand våra ansvarstagande politiker som avgör skolans framtida inriktning. Sällan ges de som närmast berörs av skolreformerna – lärarna och eleverna – möjlighet att komma till tals när det gäller önskemål och synpunkter.
Förmyndsmentaliteten fortsätter med andra ord att hävda sig den allmäna debatten som gäller skola och undervisning på ett sätt som tenderar att hämma varje försök till fritt initiativ och nytänkande och då inte minst när det gäller den unga generationen. Skolan skall i första hand värna om och utveckla elevers intressen, nyfikenhet och motivation och inte som idag detaljstyra, värdera och betygsätta elevers lärande. Skolan är och förblir en kulturell institution där människors fria tänkande måste få tid och rum att utvecklas och där fria individer i sin utveckling inte hämmas av stela och fastlåsta ämnesval och studieplaner. Det måste få finnas ett handlingsutrymmer där varje individ kan få utvecklas utifrån egna förutsättningar och preferenser. I så motto måste skolan få stå fri från all inblandning från såväl näringslivet som politiken och utveckla ett självständigt förhållningssätt som i första hand gynnar varje individs personliga utveckling.
Något av den värsta gallimatias jag någonsin läst om skolan. Att skolan ytterligare ska isolera sig från omvärlden leder ofelbart till sämre användbarhet för förvärvade kunskaper och otydligare sammanhang med de färdigheter som krävs i yrkeslivet. Jag börjar förstå varför vi har en sådan usel lärarutbildning när dessa irrläror ohämmat får spridas på högskolan istället för att tvärtom arbetslivets representanter och därmed användbara kunskap får komma till tals. Om det är så här blivande lärare förstår och förhåller sig till omgivande samhälle så förklarar det både våra barns låga kunskapsutveckling och lärarnas låga löner. Jag hoppas innerligt att det finns andra anställda på högskolan som har mer sunda perspektiv på sin roll, det omgivande samhället och interaktionen däremellan!
Att lära nytt är en utvidgning av det man vet och känner till- När de individer, som utgör samhället, i stor skala utvidgar sitt vetande bortom det som vardagens behov och omedelbara nöd ställer dem inför, kan samhället utvecklas och förändras. Det är där som skolan spelar en avgörande roll. Vad skulle barnen till bönder, hantverkare och industriarbetare ha för nytta av algebra, grammatik, historia och främmande språk när folkskolan infördes 1842? Nog betraktades dessa kunskaper av många som onödiga och verklighetsfrämmande i förhållande till den livssituation som många av dessa elever kom ur.
Just för att den kunskaps- och utvecklingskultur som lever i skolan gav eleverna ett frirum från vardagens realiteter kunde eleverna som vuxna medborgare tillföra något nytt till samhället. Den explosion av kultur, välstånd, demokrati och framsteg som framförallt det västerländska samhället har genom gått sedan mitten på 1800 talet skulle förmodligen inte vara möjlig utan att skolan erbjöd detta frirum.
En god jämförelse är att titta på de kulturer där skolgången av religiösa eller kulturella skäl inskränks för individer och grupper. När vi från vårat nordiska perspektiv betraktar inskränkningar i vissa kulturer för tex flickor att gå i skolan skyndar vi snabbt till den allmänna skolans försvar. Men vi glömmer och bortser ifrån att i dessa kulturer är skolkunskaper och den kultur som skolan verklighetsfrämmande. Skolan blir ett hot mot det rådande.
Kanske är det skolans främsta uppgift: Att utgöra ett hot och en kritik mot det rådande. Men samtidigt erbjuda en möjlighet till förändring och utveckling. Skolans uppgift är därigenom inte att verka samhällsbevarande och reproducera värden och sociala, kulturella beteenden utan att förändra desamma.
Lars Pålsson Syll har viktiga poänger när han skiljer på skolans och vardagssamhället uppgifter och förutsättningar. Skolan ska verka som en visionär brobyggare mot framtiden. Inte som en problemlösande institution inriktad på dagens behov och nöd. Om skolan underställs dagsintressen och accepterar sakernas tillstånd stannar utvecklingen av. Dagens behov, begränsningar, problem och frågor är för kommande generation redan idag en passerad gårdag.
Tänker
Leif