Victor Johansson: Skolans ordningsregler har en omstridd historia

Avslöjandena om klädkoder i Internationella Engelska Skolan i Täby väcker liv i den historiska kritiken mot ordningsregler i skolan, en kritik som drivits av den svenska elevrörelsen. En intressant fråga blir om och hur dagens elevrörelse kommer att agera i klädfrågan och andra ordningsfrågor, skriver doktoranden Victor Johansson (red.).

Eftersom skolan är en institution som delvis har i uppdrag att fostra barn och ungdomar är frågor om ordningsregler ständiga följeslagare i skoldebatten. Ordningsfrågan förnyas hela tiden till sitt innehåll, nu senast genom frågan om klädkoder för elever och lärare. Frågan har aktualiserats sedan Aftonbladets avslöjande om att Internationella Engelska Skolan (IES) i Täby bland annat har lånat ut leggings till elever som anses ha för kort kjol. Klädkoder hos IES har debatterats flitigt på sociala medier och skolan har även från flera håll anmälts till Skolinspektionen. Men hur ser möjligheterna ut att påverka friskolor som Jensen Education och IES (som profilerat sig inom området ordning) vad gäller så pass långtgående regler som klädkoder? En tillbakablick på efterkrigstidens elevrörelse kan eventuellt erbjuda några historiska lärdomar rörande motstånd mot ordningsregler.

Skolans ordningsföreskrifter regleras, och har historiskt reglerats, genom olika skolstadgor och i skollagen. Idag är det enligt skollagen rektors ansvar att besluta om ordningsregler. Även om ordningsreglerna förr var både mer detaljerade och hårdare statligt reglerade så har det alltid funnits en hög grad av tolkningsutrymme när regler ska implementeras lokalt. Olika skolor har därför haft en mjukare eller hårdare attityd i ordningsfrågor. Trots att skolstadgorna successivt mjuknade under 1900-talet hade många skolor vid mitten av femtiotalet fortfarande kvar formuleringar kring ordning som härrörde från 1800-talet. Framförallt gällde detta sekundärutbildningen och i synnerhet läroverken (realskola och gymnasium). Elever vid de striktaste skolorna kunde exempelvis vara förbjudna att besöka restauranger och danslokaler, gå och se den sena bioföreställningen, spela om pengar, förtära alkohol eller röka tobak på allmän plats. Detta gällde inte bara under skoltid utan även på fritiden och till och med under skolloven. Brott mot dessa regler kunde leda till bestraffning eller relegering.

En sådan reglering av fritiden började under efterkrigstiden ifrågasättas av eleverna. I oktober 1952 bildades Sveriges Elevers Centralorganisation (SECO) i Stockholm av 44 lokala elevråd från skolor över hela landet. SECO skulle, enligt ett uttalande, vara en röst för elevkollektivet i skolfrågor. Ordningsfrågan var från början en av förbundets viktigaste. Vid grundandet diskuterades bland annat rökförbudet och elevråden utbytte information om hur andra hade gått tillväga för att avskaffa det. Dagens Nyheter rapporterade att sex av de närvarande skolorna fortfarande hade ett totalt rökförbud för eleverna. SECO motsatte sig alla former av ordningsregler som reglerade elevernas fritid.

1954 började SECO samla in information från sina medlemsskolor för att kartlägga hur många skolor som fortfarande hade dylika fritidsreglerade ordningsregler. Tre fjärdedelar av alla skolor visade sig fortfarande ha det. 1956 skickade SECO en skrivelse till Skolöverstyrelsen (SÖ) och krävde att sådana ordningsregler inte skulle få vara tillåtna – men utan framgång. Ett år senare fick förbundet medial uppmärksamhet genom att tillgripa ytterligare en åtgärd. SECO anmälde Södertälje Högre Allmänna Läroverk till Justitieombudsmannen (JO) för diskriminering på grund av vissa av skolans ordningsregler. 1960 gav JO eleverna rätt i sitt utlåtande. Dessutom hade SÖ redan året innan utfärdat en så kallad allmän anvisning mot ordningsregler för elevernas fritid.

Trots sådant medhåll för SECO:s sak ändrades inte den formulering i skolstadgan som gav rektorer tolkningsutrymme att reglera fritiden förrän 1962, och även då vägrade vissa skolor att ändra ordningsreglerna. 1963 lanserade SECO därför ”Operation Ordningsregler” som gick ut på att dels återigen samla in information om vilka skolor som hade kvar sådana regler, dels JO-anmäla samtliga eftersom dessa nu saknade stöd i skollagen. 1965 kunde SECO till sist utropa en fullständig seger efter att JO givit dem rätt och konstaterat att sådana regler inte fick förekomma. Sedermera gavs SÖ i uppdrag att se över att skolorna i landet efterföljde påbudet.

Ordningsregler som gällde elevers fritid kan idag ses som något absurt, men å andra sidan så kan det mesta i historien te sig så i ljuset av dagens normer och värderingar. Precis som agan, dumstruten eller morgonbönen (en annan av SECOs stora frågor) var regler om elevernas fritid ett självklart inslag fram till dess att de började ifrågasättas och utmanas. Idag anses sådana regler tillhöra historien medan vi istället har andra regler som anses självklara. Däremellan återfinns regler som är omstridda. Är det något utbildningshistorien lär oss är det att det mesta i skolan är resultatet av en omstridd historia. De som lyckas mobilisera framgångsrikt kring en fråga är de som lyckas påverka och förändra, även om vi nog ska vara lite försiktiga med att tillskriva den svenska elevrörelsen hela äran för fritidsreglernas avskaffande. Det hjälpte såklart att ha tidsandan i ryggen.

Den dagsaktuella frågan om klädkod är troligen mer komplex eftersom den enbart rör elever som vistas i skolans lokaler och under skoltid. Det återstår att se vilka som går segrande ur konflikten och med vilka medel den kommer att föras. Att IES anmälts till Skolinspektionen påminner onekligen om SECO:s tillvägagångssätt som åtminstone var framgångsrik i fallet ovan. Ytterligare en intressant fråga blir om, och hur, dagens elevrörelse* kommer att agera i klädfrågan och andra ordningsfrågor, eftersom sådana kan tänkas bli vanligare i takt med att fler skolor vill sticka ut på den svenska skolmarknaden i framtiden.

*Idag går SECO under namnet Sveriges Elevkårer. Även Sveriges Elevråd och Elevernas Riksförbund (tidigare SVEA) organiserar elever.

Victor Johansson är doktorand i utbildningshistoria vid Institutionen för Pedagogik och Didaktik, Stockholms Universitet. Hans avhandlingsprojekt rör elevrörelsen och elevförbundens historia.

Läs mer: vissa uppgifter är hämtade från Landahl, J. (kommande 2022). Operation Ordningsregler. I Anne Berg, Esbjörn Larsson, Johannes Westberg (red.). Utbildningens fostrande funktioner. Historiska Undersökningar av fostran i offentliga och enskilda utbildningsinsatser. Uppsala Studies of History and Education.

Artikeln om SECO:s bildande är hämtad ur Dagens nyheter 27/10 – 1952. JO-anmälan är hämtad ur Dagens nyheter 8/12 – 1957.