Skola och SamhälleAnders Jönsson: Är “grit” kejsarens nya kläder?
Att grit – uthållighet – är något bra för skolframgång tycks självklart. Men är det verkligen en generell kompetens? Handlar det inte helt enkelt om att finna att något är meningsfullt att arbeta för? Anders Jönsson diskuterar vad ett fokus på den enskilda elevens uthållighet gör med skolan. Är det inte ännu ett sätt att lägga över ansvaret på individen? (red.)
När jag läser om grit, inser jag att jag har blivit begåvad med en del av detta. Jag envisas till exempel med att fortsätta träna kampsport år efter år, just för att hela tiden bli lite, lite bättre. Detta trots att jag för länge sedan insett att jag aldrig kommer att kunna mäta mig med de som har bättre biologiska förutsättningar än vad jag har. Jag envisas också med att försöka lära mig laga mat från världens alla hörn, trots att mitt begränsade luktsinne gör att jag aldrig kommer att bli riktigt bra på detta heller. Vid första anblick låter det därför som en utmärkt idé att odla grit i skolan. Tänk om man kunde få eleverna att envist framhärda i sitt skolarbete, oavsett vilka förutsättningar de startar med! Alla skulle kanske inte bli lika duktiga, men alla skulle rimligen bli bättre.
Å andra sidan inser jag att jag knappast har grit i alla sammanhang. Dels skulle jag inte ha tid att vara lika envis i allt jag vill eller måste göra. Dels lyckas jag inte alltid uppamma intresset, även om jag inser att det hade varit bra för mig. Ett bra exempel är bollsport. Tänk vad bra det hade varit om jag inte alltid framstod som ett UFO i könshomogena grupper, där man/män pratar om just bollsport. Att dessutom bo i Kristianstad utan att intressera sig för handboll är onekligen ett socialt stigma. Men det går bara inte. Om jag tvingas bevittna en fotbollsmatch blir jag obönhörligen fysiskt illamående av tristess inom tio minuter. Här sviker min grit och jag tänker på eleverna i skolan. Är det rimligt att tänka sig att de kan utveckla grit i 16 olika ämnen? Det är även anmärkningsvärt att de flesta exempel på grit kommer från just fritidsintressen, som fotboll och pianospel, vilka i bästa fall kan bli ett yrke för några få utvalda. Däremot tycks det finnas färre exempel på människor som utvecklat grit för färdighetsträning i matematik eller tyska glosor.
Min största farhåga gäller dock risken att ett fokus på grit (återigen) lägger ansvaret på eleverna. Och att skolan därmed kan frånsäga sig ansvaret för att skapa en meningsfull undervisning. Jag vet inte hur det är för er, men redan idag hör jag väldigt många versioner av ”Allt kan inte vara roligt här i livet. Ibland måste man bara bita ihop”. Är det verkligen rimligt att man redan på låg- och mellanstadiet ska börja öva sig på att ha tråkigt, så att man är ordentligt vältränad när man kommer ut i vuxenlivet? Jag tycker inte det, men det betyder inte att allt måste vara roligt eller enkelt, vardagsnära eller trivialt. Däremot ska det vara meningsfullt. Många elever fascineras till exempel av svarta hål, trots att de inte finns i hemmet (åtminstone inte med någon betydande massa och dragningskraft). Jag har sett undervisning i organisk kemi bedrivas så att eleverna formligen älskar det, genom att fokusera på hypoteser och logiska slutsatser från systematiska undersökningar. Den gemensamma framgångsfaktorn är den intellektuella utmaningen. Att få tänka själv. Att få sträcka tanken med hjälp av naturvetenskapens begrepp, modeller och teorier. Frågan är om ett fokus på grit kan understödja även sådant meningsfullt och utmanande lärande, så att det inte enbart blir ett sätt att skjuta över ansvaret för färdighetsträning på eleverna.
Några menar att grit även handlar om att känna till och använda olika strategier för att uppnå ett visst mål. Om jag vill bli bättre på kreativt skrivande, räcker det inte med att bara kämpa på. Jag behöver också ha lämpliga strategier för hur jag kan uppnå det målet. På så sätt kan diskussionen om grit påminna om ”självreglerat lärande”, förutom att ingen (vad jag vet) har brytt sig om att leta efter någon särskild del av hjärnan som kan tänkas syssla med självreglering (vilket man gjort med grit). Att lära sig reglera sitt lärande har emellertid visat sig fungera utmärkt i ett antal studier, till exempel genom att elever lär sig strategier för att planera sitt arbete, ta emot och använda återkoppling, fråga om hjälp när de kört fast, självbedöma sina prestationer och så vidare. Sådana strategier har i sin tur stark koppling till förbättrade prestationer. Samtidigt innebär ett fokus på sådana strategier att gränsen mellan självreglerat lärande och grit blir svårare att urskilja. Vad är det begreppet grit kan bidra med, som inte redan omfattas av teorier om självreglerat lärande och formativ återkoppling?
Ytterligare en aspekt som lyfts fram om grit, är förståelsen av att misstag och felsteg är en naturlig del i lärandeprocessen. Utan misstag, ingen framgång. Fråga bara Edison, som sägs ha gjort uppemot 2000 misslyckade försök innan han lyckades skapa en fungerande glödlampa. Frågan är bara hur ett sådant synsätt tas emot i en skola, där det mesta eleverna gör riskerar att färga av sig i betyget. Finns det utrymme för att lära sig av sina misstag i en sådan skola?
Sammantaget verkar det finnas flera spännande aspekter av grit, som synen på att misstag är en viktig del av lärandeprocessen, och tanken om att det inte räcker med envishet och god vilja om man vill bra på något. Det krävs även konstruktiva strategier, som man kan lära sig och bli bättre på. Men det finns också svårigheter. Idén om att grit är en neurologiskt betingad egenskap, som endast vissa utvalda besitter, lockar till exempel knappast till att implementera grit på bred front. Inte heller de ständiga jämförelserna med världsproffs, som övar på ett enda avgränsat specialområde dag efter dag, kan rimligen locka till en implementering av grit i skolan. Såvida man inte tänker sig att utnyttja grit just för att rättfärdiga ändlös färdighetsträning.
Min stora fråga gäller därför om det finns plats även för intellektuellt stimulerande och meningsfullt lärande inom ramen för grit, och inte bara färdighetsträning. Men också vad grit egentligen kan bidra med, som inte redan omfattas av självreglerat lärande och formativ återkoppling.
Anders Jönsson är professor i didaktik vid Högskolan i Kristianstad.
One Comment on “Anders Jönsson: Är “grit” kejsarens nya kläder?”
Lämna ett svar till Maria B Hurtig Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
I intellektuellt stimulerande övningar på “lagom” kognitiv nivå av utmaning kanske vi just lyckas inspirera till lärande utan att behöva motivera till uthållighet. Men alla utmaningar vi ger kanske inte träffar så perfekt i “utvecklingszonen”.
Men uthållighet/grit/SISU är värdefullt för elever visar forskning. De barn som kan avstå (vänta med att äta upp) en marshmallow för att istället få två marshmallow i ett senare skede innehar grit i det klassiska experimentet. Sådana barn går det bra för. Det kan därmed vara en god egenskap att stötta hos elever. Men vi får inte glömma att experimentet bygger mycket på förtroende/tillit. De barn som litar på vad vuxna lovar dem har här en fördel. Om vi ska se på grit ur ett formativt perspektiv bör vi som lärare vara uppmärksamma på att hålla vad vi lovar. Därmed kommer elevernas grit att gynnas då de bättre litar på vad vi säger. Barns uthållighet kan öka genom att vi stöttar dem i lägen där de behöver lite uppmuntran för att hålla ut. Särskilt för små barn är detta viktigt. Deras självkänsla bygger på att få lov att lyckas.