Skola och SamhälleEric Cardelús: Hur bemöter vi skolvåldet?
Bekämpning av våld och stök i skolan kräver att både de mänskliga och materiella resurserna drar åt samma håll menar Eric Cardelús. Utifrån två nyutgivna böcker resonerar Cardeliús om skolvåldets karaktär, aktuella händelser och möjliga vägar ur en våldsspiral.
År 2023 var mörkt och präglat av grovt våld, ett annus horribilis. Ännu ett fullskaligt krig utbröt och hemmavid fortsatte gängkriminalitet skörda sina offer. Media fylldes av kriminologer, kriminalreportrar och krigskorrespondenter, röster som kommenterade våldet, hoten och hatet (se här). Frågan är varför. Varför har inte årtionden av höjd levnadsstandard, forskning och utbildningssatsningar lett till något bättre? Varför denna grova våldsvåg, här och nu? Enligt den store sociologen Norbert Elias (2012) lever vi människor sedan länge i en civilisationsprocess, som gjort oss bättre rustade att hantera drifter och impulser, inte minst aggressioner.
Även i skolan märks ett oroande våldspräglat mönster. Tydligt och närgånget gestaltas detta i den uppmärksammade reportageboken Brottplats: skolan. Vittnesmål från en pågående kris, skriven av journalisten och den tidigare rektorn tillika erfarna läraren Vesna Prekopic (2023). Här möter läsaren nästintill outhärdliga skildringar av våld, kränkningar och aggressivt beteende. Berättelsen utgår från Prekopic engagerade försök att som rektor skapa en välfungerande i skola i ett utsatt område. Hennes erfarenheter varvas med en genomgång av den ökande mängden våldsanmälningar från skolor på senare år.
På många sätt är det en modig bok, en uppriktig berättelse om ett eget misslyckande, men också ett havererat system och en vuxenvärld som blundar och sover sött. Själv har Prekopic uppgett att hon kände skuld för sitt misslyckande, att hon som erfaren och engagerad pedagog så uppenbart misslyckades med att skapa en fungerande skola, präglad av trygghet och arbetsro. Men att uppriktigt och oförskönat erkänna ett misslyckande tyder ofta på mod och tilltro till att uppriktigheten kan leda till en fördjupad konstruktiv diskussion. Motsatsen är att sopa problem under mattan, skönmåla alternativt skylla på andra, inte sällan diffusa faktorer och strukturer – sådant alla och inger äger ansvar för. Själv beskriver Prekopic det med att hon hoppas ”bidra till att belysa vad våld i skolan kan vara och vad bristande stöd från ledningshåll kan orsaka. Särskilt om det beror på en ideologisk idé om att aldrig klandra elever för vad de gör (s.181)” Riktigt isande är bokens inledning där en trettonårig kille spottar på Prekopic i sin egen mammas närvaro, utan ingripande, samtidigt som han hotfullt säger ”Och vem är du? Wallah, jag lovar att du kommer att ångra dig. Vänta bara du kommer att få se. (s.11)”. Till slut, ”efter eskalerande hot” (s.177) tas rektor Prekopic ur tjänst och får vara hemma. En desperat åtgärd i en desperat situation.
År 2012 anmäldes 393 händelser av hot och våld i skolan till Arbetsmiljöverket. Tio år senare, 2022, är siffran uppe i 858 stycken (Prekopic 2023:13). Enligt forskare på Brottsförebyggande rådet har nästan hälften av alla niondeklassare utsatts för våld och då är skolan den i särklass vanligaste brottsplatsen. Trenden går alltså tydligt åt fel håll, med mer snarare än mindre våld.
Under fjolåret gavs även boken Det finns inga omöjliga skolor ut, skriven av det två rektorerna och pedagogerna Lillemor Bergqvist och Susanne Norman. Här präglas berättelsen visserligen av våld, sönderfall och svårigheter, men tonen och riktningen är hoppfull. Även här är det egna upplevelser som bildar ryggrad i framställningen. Bakgrunden är Skolinspektionens beslut att 2019 ingripa mot Storvretsskolan i Botkyrka, detta efter att skolan trots upprepade varningar inte hade lyckats ta itu med problem. I detta nödläge sattes Bergqvist och Norman in som tillfälliga skolledare, med uppdraget att på åtta månader vända kaos till trygghet.
Bergqvist och Norman besöker först skolan och gör sin analys, vilken blir att ”Eleverna hade verkligen över makten över skolan och struntade fullkomligt i de vuxnas försök att tillbaka kontrollen (s.20).” Allra stökigast var det på fredagar och dagarna före lov då eleverna startade bråk och skapade oreda, vilket fick till följd att skolan stängde tidigare. Vidare konstateras att det fanns ”en uppgivenhet hos nästan all personal” (s.22). Till skillnad från Prekopic lyckas Bergqvist och Norman med sitt uppdrag, att vända en problemtyngd skola i ett utsatt området till det bättre. Men det krävdes ett synnerligen hårt och systematiskt arbete, långt ifrån ett 9 till 5-jobb. Och om Prekopic var med om att starta en ny skola i ett utsatt område, fick Bergqvist och Norman ingripa för att vrida saker rätt.
Gemensamt för båda böckerna är att de beskriver en ytterst svår skolverklighet, präglad av våld, stök och låga kunskapsresultat. En skolverklighet där vuxenauktoriteten urholkats och elevers våldskapital har en stark påverkan på det som händer, både för personal och andra elever. Kränkningar, hot och våld förekommer ständigt och verktygen att upprätta ordning tryter. Många är rädda och en del elever förvandlas till hemmasittare. En annan överlevnadsstrategi blir uppgivenhet och nedskruvade förväntningar. Två saker förenas ändå i synen i de två böckerna: att ordning och arbetsro aldrig kan sättas om gällande regler inte efterföljs, konsekvent och löpande. Att blunda och bagatellisera vid överträdelser och kränkningar leder bara till att det blir värre:
“När eleverna i en skola gång på gång bevittnar att det går att bryta mot regler och klassrumsregler utan att det ger några konsekvenser så ökar antalet elever som utmanar personalens ledarskap i sökandet efter hur långt de kan gå innan de vuxna reagerar och sätter gränser” (Bergqvist & Norman s.121).
Bergqvist och Norman ägnar enormt mycket tid och energi på att få de direkta konsekvenserna att verka, att elever som bråkar och stökar tas in på samtal i tät anslutning till överträdelsen. Naturligtvis försöker dessa elever ofta smita och käbbla sig bort från dessa konsekvenser, men skolpersonalen står på sig. Och till slut tröttnar även de tuffaste och stökigaste eleverna på att vara påpassade av en vuxenvärld som står enad och inte ger vika. Men Bergqvist och Norman hinner inte springa runt i klassrum och korridorer själva, ännu mindre kan lärare hålla fungerande lektioner och samtidigt mota in motvilliga och smitande elever till samtalsrum. Här spelar samsyn och samarbete bland personalen en nyckelroll: att alla arbetar med samma metoder och mot samma mål. Och det svåra arbetet med att få stökiga elever att infinna på möten och stanna där sköts i hög grad av coacher.
Här, liksom på många andra ställen i skoldebatten, betonas höga förväntningar. Nästan så att det blivit en modefras med höga förväntningar. Lätt att säga, svårt att göra. Och visst är dessa höga förväntningar viktiga, men likafullt behöver de höga förväntningarna åtföljas av tillräcklig och adekvat utbildad personal, ett tydligt ledarskap och en skarp och samarbetsinriktad organisation. Tillsammans kräver detta stora mänskliga och materiella resurser, vilket förutsätter att vi har ett skolsystem som riktar resurserna åt rätt håll och inte tillåter externa läckage och elevselekterande mekanismer. Med andra ord: bekämpningen av våld och stök kräver att både de mänskliga och materiella resurserna drar åt samma håll.
Erik Cardelús, Fil dr i didaktik/lektor samt gymnasielärare
Referenser
Bergqvist, L. och Norman , S. (2023). Det finns inga omöjliga skolor. Stockholm: Timbro förlag.
Elias, N. (2012). On the process of civilisation: sociogenetic and psychogenetic investigations. ([New] rev. ed.) Dublin: University College Dublin Press.
Prekopic, V. (2023) Brottsplats Skolan: Vittnesmål från en pågående konflikt. Stockholm: Volante.
SVT Nyheter (2023-09-23) ”En gång i tiden var det soligt på våra gator”, https://www.svt.se/kultur/en-gang-i-tiden-var-det-soligt-pa-vara-gator–f48368
SVT Nyheter (2022-11-16) Hälften av alla ungdomar utsatta för brott – skolan vanligaste brottsplatsen. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/halften-av-alla-ungdomar-utsatta-for-brott-skolan-mest-vanliga-brottsplatsen.
Vilärare, 2023-09-28, Vesna Prekopic ”Jag kände skuld för att inte ha lyckats.” https://www.vilarare.se/nyheter/vald-i-skolan/vesna-prekopic-jag-kande-skuld-for-att-inte-ha-lyckats/
One Comment on “Eric Cardelús: Hur bemöter vi skolvåldet?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Det är väl belagt att samsyn och samarbete utmärker framgångsrika skolor. Den turbulens på rektorer som präglar Sverige bidrar till svårigheter med att skapa samsyn i skolan. Utveckla skola tar tid. För att få fart på de höga förväntningarna krävs också stöd både till elever och lärare. I Sverige missar vi ofta det tidiga stödet med många misslyckanden som effekt. Stödet måste börja från början. Annars säger det sig självt att problemen kommer att eskalera.