Karl Asp: Den otillräckliga bilden av skolan
Professor John Hattie presenterade 2009 några anmärkningsvärda resultat i sin bok: ”Visible Learning”. Där jämförde han vad som var mest effektivt i skolan. En slutsats var att lärarens undervisning sågs som allra mest betydelsefull för att förklara varför vissa elever klarar sig bättre än andra. Det här är forskning som betyder mycket för beslutsfattare: om det är duktiga lärare vi behöver, då borde receptet för bättre undervisning också betyda att vi behöver få fram bättre lärare. Men är det så enkelt?
I en kritisk kommentar till John Hatties forskningsresultat skriver en grupp forskare från Nya Zeeland att det är problematiskt om politiker fattar beslut utifrån otillräckliga eller kontroversiella forskarrön. Ett sådant kontroversiellt rön kan vara Hatties uppfattning att klasstorlek spelar liten eller ingen roll för elevers studieframgångar. Avgörande är istället hur läraren undervisar. Om detta är nu inte alla överens. Hatties kritiker säger exempelvis:
The point […] is not to “prove” that Hattie is “wrong” but to indicate that drawing policy conclusions about the unimportance of class size would be premature and possibly very damaging to the education of children particularly, young children and lower ability children. A much wider and in depth debate is needed. (Snook m.fl. 2010)
Jag instämmer i denna forskargrupps önskan om en mer problematiserande och djupgående debatt. Inte minst som skoldebatten i Sverige ofta är av förenklad natur, eller reducerad till en förvisso hanterbar problematik men i samma stund också berövad all den komplexitet som skolans praktik innebär. Det leder till att skolans utmaningar får en alltför förenklad natur samtidigt som möjligheterna att se lösningar och alternativa arbetssätt inskränks till det som uppfattas som ”den bästa lösningen” eller ”det självklara perspektivet”.
Ett sätt att förstå hur man kan komma vidare är att fundera kring vilka ”resurser” (personal, lokaler, material, besök på museum, tidsanvändning, etc.) eleverna har för att klara av sitt skoluppdrag. I december i år beskrev en artikel i Dagens Nyheter hur elever på Rinkebyskolan frivilligt gick till skolan på jullovet, där de fick extraundervisning för att få bättre chanser att nå kunskapsmålen (9/1, 2012). Det visar på hur frågan om ramfaktorer är komplex i förhållande till undervisningens utförande. En del elever behöver, verkar det som, kvantitativt mer undervisning än andra.
Argumentet att bättre resultat också kräver andra resurser har stigmatiserats i den pedagogiska idédebatten. Tvärtom är det ofta enbart en förbättring av lärarens undervisningsmetodik som sägs vara lösningen på skolans problem. Mats Öhlin, förvaltningschef i Haninge citeras av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) på det här sättet:
Den enskilda läraren betyder mer än både klassens sammansättning, storlek och sociala bakgrund, säger Mats Öhlin. Och han säger mer än så. Han säger att inte heller resurserna, hur mycket pengar en skola får eller inte får, spelar någon roll för elevernas resultat. Vad gäller frågan om hur mycket pengar man behöver för att leverera resultat så anser jag att vi har vad vi behöver av resurser i Sverige. Jag har ingen personlig erfarenhet av att mer resurser någonsin löst något problem som jag stött på i skolsammanhang. Däremot riskerar resursdiskussionen att få negativa effekter eftersom den gör att människor ägnar sig åt att vänta på något som aldrig kommer istället för att göra något här och nu. (SKL: Öppna jämförelser, 2009)
Det där är ett gott exempel på hur retoriken i skolan har reducerats till att fokusera på i princip endast en del av undervisningen: läraren. Det är också ett argument som påverkar hur skoldebatten förs: Öhlin uppmanar lärare till att ”göra något” istället för att vänta på ”pengar som aldrig kommer”, hur han nu kan veta detta? Det är i mina ögon obehagligt att ett så okvalificerat sätt att analysera resursfrågor i relation till undervisning får så stort utrymme i debatten.
Ändå finns det undersökningar som pekar på att Haninges misslyckande inte alls enbart är resultatet av dåliga lärare eller otillräckliga undervisningsmetoder. Rädda Barnens lokalavdelning i Haninge har undersökt skolverksamheterna i Haninge och konstaterar att:
De begränsade resurserna påverkar kvaliteten i förskolan och skolan och arbetsmoralen hos personal. Trots att många beslut delegerats till skolnivå upplevs en maktlöshet eftersom de ekonomiska ramarna inte ger något handlingsutrymme. Det enda sättet att frigöra resurser är att avstå från vikarier. … Barngrupperna är så stora att individualisering är omöjlig. De barn som behöver extra stöd drabbas mest av detta. (Barnkonventionen i Haninge. Vad har hänt? Rädda Barnen, 2005, s. 11)
Rädda Barnen visar i undersökningen på den intima och viktiga relationen mellan vad man gör och vad man kan göra. Det utesluter inte en kritik av lärares undervisning, utan tvärtom gör det möjligt att i en bredare förståelse förstå varför undervisningens resultat blir som de blir. Det är alltså ett kvalitetstecken för en pedagogisk debatt att uppmärksamma fler saker än endast läraren och lärarens undervisningsmetoder. Eller annorlunda uttryckt: vi kan aldrig utesluta andra påverkande faktorer med mindre än att vår förståelse av lärarens handlingar blir tendentiös. Därför är det dubbelt dåligt av Öhlin att så snabbt utesluta ramfaktorernas betydelse för undervisningsresultaten.
För att återgå till John Hatties forskning, som verkar inspirera svenska beslutsfattare på olika nivåer, så visar Snook m.fl. att Hattie konsekvent utesluter vissa parametrar i undersökningen:
Hattie acknowledges the important role of socioeconomic status and home background, […] but chooses to ignore it. That is his choice: but it is easy for those seeking to make policy decisions to forget this significant qualification. (Snook, et al., 2009)
Det här är en kritisk punkt för den pedagogiska debatten i Sverige idag. Om forskarrön som Hatties ligger till grund för att se problemen endast i läraren och hennes undervisningsmetoder utan att man tar hänsyn till en så viktig faktor som socioekonomisk status, får vi en ytterst förtunnad debatt. Mats Öhlin menar att alla kan lära oavsett socioekonomisk tillhörighet. Men vad han då undviker att se är att olika elever också har olika behov! Eleverna som går till Rinkebyskolan på jullovet gör det för att den ordinarie undervisningstiden är otillräcklig! Ett sätt att hjälpa Haninges elever, Södertäljes elever och andra elever som riskerar att inte nå målen skulle kunna vara att i en grundlig mening fråga sig vad dessa elever behöver för att nå målen – istället för att enbart fokusera på lärarens undervisningsmetoder i tron på att det finns en enkel och effektiv väg till kunskap.
Att hoppas på att en undervisningsmetod ska göra skillnad (kvalitet) när det fungerar bättre med mer undervisning (kvantitet) är att reducera och förenkla på ett sätt som inte leder framåt. Därtill är det inskränkt att bortse från hur kvantitet och kvalitet hör samman. Det betyder inte att jag tror att lösningen alltid stavas ”mer resurser”. Däremot måste vi diskutera skolans problem bland annat genom att se hela den relation som exempelvis samhälleliga strukturer, ramfaktorer och undervisningsmetoder utgör. Jag skulle önska att skoldebatten, både den som förs av politiker såväl som av elever och lärare, vågade vara både djupgående, kritisk och mångfacetterad.
Litteratur
Hattie, J.A.C. (2009). Visible learning: a synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement. London: Routledge.
Snook, I., O’Neill, J. G., Clark, J. A., O’Neill, A., Openshaw, R. (2009). Invisible learnings? a commentary on John Hattie’s book: Visible learning: A synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement. New Zealand of Journal of Educational Studies, 44(1), 93-106. New Zealand Association for Research Education. [Elektronisk resurs]
(Karl Asp är utbildad musiklärare och doktorand i musikpedagogik vid Lunds Universitet.)
Det är oftast så att en komplicerad verklighet har en komplex bakgrund. Så är det också med skolans
tillstånd i dag. Det viktiga är att inte resonera i termen av en enda stor orsakande faktor utan att förstå de viktigaste skälen till att skolverksamheten inte når sina mål.
Läraren (”världens viktigaste yrke”, brukar lärare påpeka) har naturligtvis ett stort ansvar. Resurser spelar in och även skolpolitiken i stort fast på ett mer distantl sätt. Det resonemang Asp för är lite förrädiskt eftersom
det liksom söker byta ut läraren mot andra förklaringsfaktorer. Men läraren får inte glömmas och inte heller den undermåliga lärarutbildningen.
Som lärare vill jag gärna tänka att det gör skillnad om jag är förberedd och engagerad alternativt om jag är slarvig och nonchalant i mitt arbete. Jag vill gärna tänka att jag kan bli klokare och duktigare i det jag gör. Jag vill gärna tänka att jag, efter mer än trettio år i yrket, inte kan bytas ut mot precis vem som helst.
Därför är Hatties resonemang smickrande. Det viktiga är vad lärare gör.
Men… det betyder inte att jag vill säga att resurser inte spelar någon roll. Även den duktigaste snickare behöver verktyg i sitt arbete. Och tid att utföra själva jobbet. Självklart gör jag, med det förstånd och den ork jag i ett visst givet ögonblick besitter, ett bättre jobb om jag har 20 elever istället för 30. Självklart gör jag ett bättre jobb om jag ges tid att göra gedigna förberedelser. Självklart gör jag ett bättre jobb om jag har resurser att köpa in nödvändigt materiel.
Då och då möter jag människor (=tjänstemän och politiker inom skolan) som ”vet” att resurser är en oviktig faktor i sammanhanget. ”Det är lärarnas insats som är det avgörande”, säger de med ett triumfatoriskt hårt grepp om budgetpåsen.
Men aldrig… aldrig har jag hört dem säga att storleken på deras egna löner påverkar kvaliteten på deras liv. Att de skulle vara lika glada med en tvåprocentig lönereduktion år efter år efter år efter år. Aldrig har jag hört någon säga att de själva på samma tid som tidigare kan uträtta dubbelt så många arbetsuppgifter bara för att det är ”vad de gör” som är det viktiga, inte deras förutsättningar.
När jag möter en sådan människa skall jag lyssna på honom eller henne med stort intresse.
Jag vill bara understryka att texten berör själva debatten om skolan. Frågan om resurser (eller riktigare: ramfaktorer) blir då det exempel jag använder för att visa på hur okunnig själva debatten är. Jag tycker förstås inte att lärare skulle vara oviktiga eller att lärarens yrkesskicklighet inte går att förbättra. Frågan är när det är relevant att kritisera lärare för deras brister och när dessa brister kan bero på andra faktorer, bortom lärarens praktik?
Ett annat brännande exempel på en okunnig och otillräcklig debatt är när Skolverk/Skolinspektion och andra med emfas pekar på hur viktigt det är att ha ”höga förväntningar” på elever. Som om det fanns konsensus kring vad detta är? Därtill kan man defintivt ifrågasätta de forskningsresultat (Grosin m fl.) som ligger till grund för den typen av utsagor. Är det verkligen oproblematiskt att se på en lärarpraktik och sedan utmåla den som ett föredöme för en helt annan lärarpraktik, med helt andra villkor och kontextuella förhållanden?
Sten Svensson diskuterar detta på ett bra sätt i följande text, väl värd att läsa:
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/23/l-rarna-pekas-ut-syndabockar
Pingback: Läraren viktigast och resurserna oviktiga! Eller? « Johan Kants blogg