Staffan I. Lindberg: Kan det nya skolsystemet undergräva demokratin?

Statsvetarna Staffan I. Lindberg och Richard Svensson har genomfört en studie som bygger på svenska delen av World Value Survey, vilken mäter folks värderingar i en lång rad länder. Rapporten kom häromveckan och innehåller oroväckande tendenser när det gäller unga människors hållningar i demokratifrågor. Frågan är vad som kan vara orsaker till dessa värderingsförskjutningar. (red)

Unga i Sverige mellan 18 och 29 år uppvisar i den senaste World Values Survey-undersökningen skrämmande tendenser: 1/5 mellan 18 och 29 år kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar; 1/4 unga tycker inte att det är så viktigt att de får leva i en demokrati och lika många tycker det vore bra, eller mycket bra, om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller allmänna val”. Det finns naturligtvis många tänkbara förklaringar men det vi finner vara starkast associerat med de antidemokratiska värderingarna är utbildning. De flesta har endast grundskola.

Tre stora ”reformer” förändrade på 1990-talet i grunden skolan: kommunaliseringen, det fria skolvalet, och den fria etableringsrätten för friskolor. Andelen som går ut grundskola utan behörighet till gymnasiet har under denna period ökat med 50 procent och eleverna har blivit allt sämre i matematik, naturvetenskap, och läsförståelse i internationella jämförelser. Det är bland dessa elever vi finner mönster av anti-demokratiska attityder. Nedanstående figur visar andel elever i friskolor och svenska elevers resultat i PISA-undersökningarna.

Källor: PISA 2000 Svenska femtonåringars läsförmåga och kunnande i matematik och naturvetenskap i ett internationellt perspektiv, Skolverket.

Från ”allas lika värde” till ”vissa ska slås ut”

Sedan demokratins seger 1917 har vi i Sverige försökt utjämna grundläggande sociala skillnader. 1940 undervisades fortfarande 55 procent av folkskolans elever i så kallade B- eller C-klasser. Ännu på 1950-talet skiktades barnen mellan folkskola och läroverk. Successivt införs enhetsskolan, som genom beslut i Riksdagen 1962 blev den 9-åriga grundskolan. Alla barn skulle ha samma rättigheter, samma rätt till frihet. Vi vill inte försöka påskina att det blev så, men det fanns ett tydligt mål att ge alla barn likvärdig utbildning. Systemet som byggdes upp kommunicerade också detta till alla barn och ungdomar: ”Vi försöker och ni är alla lika mycket värda.”

Enligt den ultrakonservativa tankesmedjan The Heritage Foundation, har Sverige intagit tätpositionen som det land vilket liberaliserat mest och snabbast. FNs barnrättskommitté har upprepade gånger kritiserat Sverige för detta system för att det lett till så stora, avgörande skillnader och därmed bryter mot barnens rätt till lika behandling enligt Barnkonventionen.

Med kommunaliseringen gav staten upp ambitionen att stå som garant för ambitionen att skolan skulle vara likvärdig för alla. Med friskolor och ett fritt skolval kunde sedan ”alla” välja var deras barn skulle gå i skolan. Eftersom alla ”producenter” (alltså skolor) får samma betalning i form av skolpeng, blir marknaden perfekt och balans kommer snart att uppstå där de effektiva producenterna av kunskap står kvar som vinnare och de dåliga dör bort.  Alla barn får bättre utbildning. Måhända får några ännu bättre än andra, men det spelar ju inte så stor roll om alla får det bättre.

Det finns bara ett problem med det där resonemanget. Det fungerar inte så. Om alla barn ska få utbildning av god kvalité (glöm lika god men låt oss nöja oss med god eller ”acceptabel”) på en skolornas marknad måste ett villkor uppfyllas: ”Konsumenterna” måste vara rörliga i sitt val av skola och reagera i princip samtidigt. Varför då?

Här kan det komma väl till pass att göra som ekonomerna som ligger bakom all den här sortens teorier för skolan och andra välfärdsområden.

Situationen är mycket enkel. Vi antar att alla skolor konkurrerar på en öppen marknad och ingen ägnar sig åt betygsinflation eller andra icke legitima sätt att vinna kunder. Vi antar också att alla ”konsumenter” har fullständig kunskap om alla skolors kvalité liksom om pedagogiska krav, samt att det finns en synlig gräns för vilka skolor som inte håller måttet. I en sådan perfekt värld borde väl ändå det fria skolvalet och friskolevärlden fungera?

När en skola faller under den acceptabla gränsen måste då samtliga föräldrar flytta alla sina barn samtidigt till en annan skola som lever upp till kraven för att alla barn alltid ska få god, eller i vart fall acceptabel, utbildning. I verkligheten utanför ekonomernas teorier är det resursstarka föräldrar som har tid, kunskap, och kompetens att göra ett aktivt val. Vi kan citera Skolverkets nu redan tre år gamla slutsats: ”Det finns ett påtagligt samband mellan föräldrars socioekonomiska status och föräldrars benägenhet att välja skola till sina barn.” Skolor som blir ”utkonkurrerade” i enlighet marknadssystemets logik dör inte.

De från början svaga och marginaliserade blir än mer utsatta, får än mindre resurser och vad inte bostadssegregationen redan klarat av i termer av att dela in barn i klasser av de som har rätt till god utbildning och chanser i livet och de som kan undvaras och offras, fulländas nu på skolmarknaden. Resultat som stödjer detta framkommer i forskningen (1), hörs allt mer ifrån lärare och i undersökningar gjorda av Lärarnas Riksförbund, tills också dagspressen med höger-stämpel har tvingats konstatera faktum. Det har gått så långt att den nyliberala tankesmedjan Timbros egna tvingas konstatera att det ”fria” skolvalet inte innebär frihet för alla, att det skapar ökad segregation och att det i praktiken är svårt att försvara (2).

Skolsystemet och demokratin

Det allvarligaste i allt detta är kanske vad man på detta sätt förmedlar till dagens barn och ungdomar. Politikerna sänder ett budskap som går tvärtemot den gamla grundskolans vägledande princip om allas lika värde och alla barns rätt till en god och likvärdig utbildning. Dagens unga är inte dumma. De ser (och har egen erfarenhet av) att det skolsystem politikerna nu byggt utgår ifrån och förutsätter att vissa barn och ungdomar måste få sämre utbildning än andra. Petra Elio, elev på Angeredsgymnasiet, uttrycker denna känsla i Uppdrag granskning 2004:

–Det här är ett mönster på att vi inte har politikerna på vår sida.

Budskapet de folkvalda politikerna sänt denna generation av unga svenskar är enkelt och kan inte missförstås. Alla är inte lika mycket värda. Vissa är värda mer än andra och har rätt till bättre utbildning. Det är inte demokratins princip som ska råda.  Det är marknadens logik.

Vad man ser är också att politiker från nästan hela skalan i stort samförstånd skapat ett system för skolan som förutsätter att vissa ska slås ut. Om våra demokratiskt valda politiker skapar ett skolsystem som förutsätter att jag ska få sämre utbildning och ha drastiskt sämre förutsättningar i livet, vilken tilltro har jag då till våra valda politiker? Vad spelar det då för roll om jag säljer min röst för ”en mindre summa pengar”? Eftersom dessa retoriker är valda i demokratiska val, vilken tilltro har jag kvar för demokratin? Det är ju demokratin som har lett fram till det skolsystem som innebar att jag gjordes till en andra klassens medborgare utan samma rättigheter som andra till likvärdig utbildning.

Vittnesmål från eleverna vi nu talar om ger samma entydiga bild. Ta till exempel Emine Sigirci, elev på Angeredsgymnasiet (också från Uppdrag granskning 2004):

–De [politikerna] bryr sig inte hur eleverna har det. […] De bryr sig inte om eleverna inte kommer ut med kunskap.” När man upplever det så, vore det kanske bättre med en stark ledare som inte behöver bry sig om val och riksdag, och som kan ställa saker tillrätta?

Pusselbitarna tycks falla på plats. En ung generation som uppvisar oroande tecken på att brista i lojalitet med demokratin, flirtar med tanken på diktatur, har tappat i förtroende för politiker, partier och riksdag, och kan tänka sig att sälja sin röst för pengar.  Men det är inte alla unga det gäller. Det är framför allt unga med endast grundskoleutbildning eller som möjligtvis lyckas ta sig igenom gymnasiet. Det är framför allt de som uttrycker sin misstro gentemot demokratin.

(Staffan I. Lindberg är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och en av författarna till boken Rösträtt till salu: Det nya hotet mot demokratin. Texten ovan bygger på material från boken.)

1)  Trumberg, Anders. 2011. Den delade skolan : segregationsprocesser i det svenska skolsystemet. Avhandling. Örebro universitet. The Guardian uppger också att ”SNS, a prominent business-funded think-tank, issued a report last Wednesday that sharply reversed its normal pro-market stance. The entry of private operators into state-funded education, it argued, had increased segregation and may not have improved educational standards at all.” http://www.guardian.co.uk/world/2011/sep/10/sweden-free-schools-experiment

2)  ”Vad händer när det fria skolvalet inte fungerar?”, Dagens samhälle, tisdag 8 mars, nummer 9, 2012.