Carl Lindberg: Dagens skolmarknad – vilken skuld har (S)?

Seminariet ”Makten över skolan” den 20 januari i ABF-huset i Stockholm var framtidsinriktat och strävade efter att ge svar på frågor hur den aktuella skol- och utbildningspolitiken bör utformas. Men där beskrevs även den skolpolitik, som resulterat i de kraftigt fallande skolresultat vi har i dag och därmed bakgrunden till framväxten av dagens skolmarknad. I likhet med i många andra debatter fick socialdemokratin i ett inlägg bära en stor del av ansvaret för det stora antalet samhällsfinansierade privatskolor. Men vilken skuld har (S) till dagens skolmarknad?

Seminariet, som arrangerades av Skola och Samhälle , Arena idé , Tankesmedjan Tiden och ABF, beskrev bl.a. den exempellösa tillväxten av privata skolor har nu pågått i snart 25 år. År 1991 och 1992 togs vissa beslut, som kom att bli av stor betydelse för denna kraftiga ökning. Fram till dess var antalet privata skolor med bidrag från samhället mycket litet. År 1983 fanns åtta skolor, som med statsbidrag bedrev utbildning på grundskolenivå. Dessutom fanns det 27 skolor på denna nivå, som var godkända för fullgörande av skolplikten, men som dock inte erhöll några statsbidrag. Under 1980-talet var tillväxten nästan obefintlig trots att det fanns borgerliga förslag i riksdagen om att stimulera den. I en moderatmotion beskrevs grundskolan som en” tvångströja”.

På förslag av den socialdemokratiska regeringen beslöt riksdagen att från den 1 juli 1991 införa rätten att välja skola bland hemkommunens grundskolor. Våren 1991 föreslog den socialdemokratiska regeringen att privata grundskolor skulle kunna få statsbidrag med 13 000 kr per elev oavsett stadium. Bidraget skulle motsvara ca 60 % av det genomsnittliga statsbidraget per elev i grundskolan. Det nyinrättade Skolverket skulle svara för godkännandet av privata skolor för vanlig skolplikt, men frågan om de skulle få statsbidrag eller ej skulle prövas av regeringen.

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition gick socialdemokraterna i riksdagen oppositionspartierna till mötes i vissa delar i en strävan att nå en bred politisk överenskommelse om bidragen till privata skolor. Det innebar att riksdagen slog fast, att en privat skola som blivit godkänd för skolpliktens fullgörande också skulle få de ekonomiska förutsättningarna för att driva verksamheten. Riksdagen beslöt att kommunerna från den 1 juli 1992 skulle fördela tillgängliga resurser på skolområdet på såväl kommunala som privata skolor inom kommunens gränser, på samma sätt som kommunen skulle ha gjort om samtliga skolor varit kommunala. Beslutet innebar att kommunerna skulle ta hänsyn till de behov, som den enskilda skolan hade på grund av den sammansättning av elever som gällde där.

Besluten 1991-1992

Socialdemokraterna förlorade som bekant valet 1991. I den borgerliga regeringsförklaringen efter valet slogs fast en ny princip, nämligen att de offentliga bidragen skulle följa den enskilda eleven. I mars 1992 föreslog den borgerliga regeringen en ändring av skollagen. Kommunerna skulle bli skyldiga att ge bidrag till privata skolor, som relaterade till genomsnittskostnaden per elev i kommunens egen grundskola föregående kalenderår. Kommunens skulle dock få rätt att dra av högst 15 % eftersom privata skolor inte behövde fullgöra alla de skyldigheter som kommunens skolor hade.

Socialdemokraterna motsatte sig förslaget i en motion i april 1992. De ansåg det var orimligt att ålägga kommunerna att betala så stora bidrag till privata skolor utan att ha något inflytande över hur dessa medel användes och oberoende av om de privata skolorna hade behov av så stora resurser eller inte. Man framhöll vidare att det inte var rimligt att kommunerna generellt skulle stödja privata skolor med en så hög andel av kommunens genomsnittskostnad.

I den socialdemokratiska motionen redovisades hur en privat skola skulle kunna få rätt till större bidrag per elev än de kommunala skolorna i en stadsdel , med bl.a. ett exempel från Göteborg. Där påvisades att det skulle bli direkt ekonomiskt lönsamt att etablera privata skolor i stadsdelar med många resursstarka människor. Detta riskerade leda till ökad segregation i skolsystemet och att det skulle bli svårt för samhället att i de kommunala skolorna upprätthålla kvaliteten och förverkliga skolans mål om antalet privata skolor ökade.

Våren 1993 kom den borgerliga regeringen med en ny proposition, som vidhöll överkompensationen av de privata skolorna. Socialdemokraterna upprepade sina krav på att kommunerna måste få ett inflytande över godkännandet av de privata skolorna. Men den borgerliga riksdagsmajoriteten slog istället fast att hela ansvaret för tillsynen över de privata skolorna skulle överföras till Skolverket. De skulle inte heller längre behöva ingå i kommunens skolplan eller påverkas av målen i den.

*

Ledande socialdemokrater varnade redan för över 20 år sedan i anföranden, motioner och rapporter att expansionen av de privata skolorna skulle komma att leda till ett segregerat skolsystem.   De socialdemokratiska rapporterna ” Spara och Slösa – kommunal och privat skola i dag (aug -93)” och ”Vidgade klyftor i skolan (Rapport från arbetsgruppen mot segregation i skolan, Maj -94) är exempel på detta.

Ett annat exempel är Ingvar Carlssons brev (14 juni -94) till skolborgarrådet i Stockholm Agneta Rehnvall (M). Där skriver han

” att den borgerliga regeringsförklaringens ord om att ´bidragen i princip ska följa eleven´ innebär att en mycket liten del fördelas efter behov och resten enligt principen att alla barn behöver lika mycket resurser. Detta är ett uttryck för en brist på elementär insikt om att barns behov är olika. Barn kan inte välja sina förutsättningar eller sin uppväxtmiljö. Vi socialdemokrater vill ha ett system som innebär att skolorna tilldelas resurser, som anpassas efter de behov som finns där, när föräldrar och barn valt skola. Vi kommer att med all kraft motverka en utveckling som delar upp vår skola i bra och dåliga skolor. Vi vill slå vakt om det internationellt verkligt unika i det svenska skolsystemet, nämligen dess höga och jämna kvalitet. Vi menar att föräldrar med fullt förtroende ska kunna sända sina barn till närmaste skola, grannskapsskolan, varhelst de bor i landet ”.

Sanningen är den, att det sedan 1991 inte funnits en majoritet i riksdagen till stöd för en skolpolitik som begränsar tillväxten av antalet privata skolor. Under åren 1994- 1998 då det överordnade målet för den socialdemokratiska politiken var att sanera den svenska ekonomin valde socialdemokratin att samarbeta med Centerpartiet. Det innebar att det då inte fanns någon möjlighet att förändra villkoren för de privata skolorna. Under 1998 – 2006 hade det varit möjligt att genom riksdagsbeslut förändra villkoren för de privata skolorna så att ytterligare expansion sannolikt upphört. Det hade kunnat ske, om den insikt som Miljöpartiet uppvisar idag om de privata skolornas betydelse för skolsegregation, då funnits i partiet.

Fram till för en dryg vecka sedan har Sverige tillsammans med Chile varit de två länder som haft det i särklass mest generösa samhällsstödet till privata skolor. Sedan beslutet i den chilenska senaten den 22 januari i år om att kraftigt reducera detta samhällsstöd är Sverige nu det enda land i världen som så kraftfullt gynnar de privata skolorna. Hur länge till ska Sverige vara unikt i det avseendet? Den kraftiga skolsegregationen och de fallande skolresultaten talar för att en förändring brådskar.

(Carl Lindberg har varit biträdande statssekreterare i utbildningsdepartementet 1994 – 2004)