Johanna Ringarp: Oklart vad som menas med ett återförstatligande av skolan

I dagens skolkris förespråkar en del debattörer att skolan ska återförstatligas. Vad som menas med återförstatligande är dock inte helt tydligt, skriver Johanna Ringarp. (red)

Förra året sökte fler till dokusåpan Paradise hotel (11 000) än till lärarutbildningarna (10 198). Det har medfört att Linnéuniversitet nu går ut med en kampanj för att vända den trenden och ge goda argument för varför studenter ska välja läraryrket. Framtidens skola, lärarprofessionens roll och status och utbildningens kvalitet diskuteras ständigt, men utan att man egentligen kommer fram till några lösningar.

Exempelvis kommer frågan om ett återförstatligande av skolan upp i olika sammanhang. Men vad man menar med återförstatligande och vilken roll friskolorna ska ha i ett sådant system finns det ingen samsyn kring. Däremot verkar alla eniga om att den svenska skolan är i kris.

Ofta läggs skulden på de reformer som trädde i kraft under 1990-talet och som, enligt debatten, medförde usla arbetsvillkor för lärare, svårigheter att rekrytera studenter till landets lärarutbildningar och, kanske främst, till sjunkande kunskapsnivåer i både internationella och nationella kunskapsmätningar.

Vad som däremot ofta försvinner i debatten är att skolan inte var enbart statligt reglerad innan 1989, samt att kommunaliseringspropositionen huvudsakligen förändrade personalansvaret för lärarna. Resten av styrningen av skolan var fortfarande statligt reglerad. Strax därefter flyttades dock beslutanderätten i vissa frågor som exempelvis resursfördelningen, från staten till kommunerna.

Innan kommunaliseringen hade lärarna varit kommunalt anställda men tjänstevillkoren, inklusive lönerna hade reglerats centralt. Förespråkarna för kommunaliseringen, menade att tjänstekonstruktionen hade inneburit att lärarna fallit mellan stolarna. Varken kommunerna eller staten hade tagit på sig ansvaret för dem. Vid ett sammanhållet personalansvar hos kommunerna skulle lärarna därför få en bättre arbetssituation. De tre lärarorganisationerna – Sveriges Lärarförbund, Svenska Facklärarförbundet och Lärarnas Riksförbund – var från början enhälligt emot förändringen. De menade att kommunaliseringen skulle medföra att lärarnas makt över sin egen arbetssituation skulle försämras. I stället för en arbetsgivare skulle splittras upp på flera och att ett centraliserat styre oftast innebar en bättre förutsättning för lika standard än ett decentraliserat styre. Lärarnas farhågor handlade också om att de var rädda för att i stället för att lärarprofessionen skulle få ökat inflytande över sitt arbete så skulle förändringen innebära att andra yrkesgrupper – administratörer eller rektorer – skulle ta makten över deras arbete. Dessutom fanns det en oro att skolfrågorna skulle komma i skymundan när skolan blev en del av kommunernas övriga åtagande. Den statliga regleringen av lärartjänsterna hade på många sätt också givit lärarna en mer självständig roll gentemot kommunpolitikerna än flertalet av kommunens anställda.

Under hösten 1989 fördes kampanjer både för och emot kommunaliseringen och Lärarnas Riksförbund gick i november ut i en omfattande strejk. Genom riksdagens beslut i december och lärarförbundens signering av skolavtalet var både strejken och kommunaliseringsdebatten över. Från och med 1 januari 1991 var kommunaliseringen av lärarna ett faktum.

Allt sedan dess har frågan om ett återförstatligande tagits upp i olika sammanhang, inte minst sedan det har visat sig att såväl diffrentieringen, segregeringen som induvidaliseringen har ökat inom den svenska skolan. Decentraliseringen och den ekonomiska krisen under 1990-talet anses vara två anledningar till detta. Vad som menas med återförstatligande är dock inte helt tydligt. Men det är svårt att tro att en återgång till statligt reglerade lärartjänster i dag när utbildningslandskapet ser helt annorlunda ut vore möjligt. Det förespråkarna främst önskar lösa med ett förstatligande handlar mer om få en mer likvärdig utbildning oavsett var i landet man bor. I flera förslag som har lagts de senaste decenniet går det också att se att staten har försökt runda kommunerna genom att i de statliga styrningsdokumenten vända sig direkt till rektorna och skolorna. Som en konsekvens har skolans ledare klämts dels mellan statens och kommunens skolpolitiska mål och riktlinjer, dels att vara både pedagogisk ledare och kommunal verksamhetschef. Rektorsprogrammet och lärarlegitimationen är två andra exempel då den nationella nivån försökt att öka sitt inflytande över skolan.

Att säga att dagens skolsituation är en konsekvens av kommunaliseringen är också en sanning med modifikation. Tätt efter kommunaliseringsbeslutet infördes en rad andra reformer som innebar en större förändring av regleringen och styrningen av utbildningsväsendet. Genom propositionerna ”Om ansvaret för skolan” och ”Om valfrihet och fristående skolor” öppnades utbildningsområdet upp för flera aktörer. Besluten innebar att Sverige gick från att i princip enbart haft en offentlig driven skola till att också privata (vinstdrivande såväl som ideella) huvudmän fick möjlighet att driva skolor. Propositionen ”Valfrihet i skolan” från 1993 medförde slutligen att rätten att välja skola, också över kommungränser, lagstadgades och att det fria valet av skola skulle vara en grundläggande princip för fördelning av utbildningsplatser och underlag för etablering/avetablering av skolor.

Här kan man också fråga sig vilken roll friskolorna ska ha om skolan ska återförstatligas? Är det möjligt att förstatliga även de fristående skolorna, eller gäller förändringen enbart de kommunala skolorna? Och vad skulle en sådan förändring innebära för utbildningssytemet i stort? Friskolor och möjligheten att fritt välja skola är, oavsett vad vi tycker, numera centrala delar av det svenska utbildningssystemet. De som föreslår ett återförstatligande måste därför reda ut vilken roll och plats de fristående skolorna ska ha i en förstatligad skola.

Johanna Ringarp, samtidshistoriker vid Uppsala universitet.

Referenser

Linneuniversitetet, ”Borde inte fler söka till en lärarutbildning än till en dokusåpa?”, soklarare.se.

Regeringens proposition 1990/91:18, Om ansvaret för skolan (1990), Stockholm.

Regeringens proposition 1991/92:95, Om valfrihet och fristående skolor (1992), Stockholm.

Regeringens proposition 1992/93:230, Valfrihet i skolan (1993), Stockholm.

Ringarp, Johanna (2011). Professionens problematik: lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Diss. Lund: Lunds universitet.

Ringarp, J. (2014). ”Utbildningspolitiken – från kommunaliseringen till PISA”, Ivarsson Westerberg, A., Waldemarson, Y. & Östberg, K. (red.), Det långa 1990-talet: när Sverige förändrades, Umeå: Boréa.

Skolverket (2009). Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer. Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2013). PISA 2012: 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Stockholm: Skolverket.