Skola och SamhälleMats Olsson: En förskola i bildningens tecken?
Mats Olsson lyfter här frågan om avsaknaden av bildning i förskollärarutbildningen (red.)
När jag utbildade mig till förskollärare på 70-talet var det ett familjepolitiskt ställningstagande. Vi fick ofta försvara projektet daghem mot politiska angrepp från olika håll. Var vi en arbetsmarknadspolitisk satsning? Handlade det om kvinnors frihet? Eller låg det ett djupare engagemang för vad barn behöver för att utvecklas till samhällsmedborgare bakom?
40 år senare är diskussionen annorlunda. Det är ytterst få föräldrar som väljer att inte utnyttja förskolan.
Om vi på allvar ska våga möta andra kulturer är bildning den bästa garanten mot beröringsskräck.
Läroplanen, som nästa år firar 20-årsjubileum, tycks ha inneburit en form av legitimering av verksamheten och många förskollärare menar att yrkets status höjts. Att vara en del av samhällets utbildningssystem har fördelar, men jag vill också peka på baksidan av att låta en verksamhet politiseras.
Min tes är att förskollärarkåren håller på att avprofessionaliseras och att dagens utbildning inte erbjuder redskap för att stå emot denna utveckling.
De senaste 15 åren har jag arbetat som lärarutbildare i Malmö. Den utbildning som startade 2001 hade frihetliga inslag. Studenten kunde delvis välja inriktning och det fanns ett fokus mot tematiskt ämnesövergripande arbete, estetiska läroprocesser och åldersblandad undervisning. Vi skulle bli mer akademiska och praktiska – samtidigt.
Motståndet var hårt och välorganiserat. 2011 startade en ny lärarutbildning med helt annan inriktning. Jan Björklund pekade och högskolesverige följde.
Utbildningen skulle bli tydligare och mer likvärdig. Genom 27 punkter i högskolelagen fick vi en extremt detaljreglerad utbildning. Den politiska misstron mot lärarutbildningen kunde handla om detaljer som att vi var tvungna att sätta tregradiga betyg på den första vfu-perioden(för det skulle innebära kvalitet). Priset för den så kallade likvärdigheten var högt och än idag är det få som verkligen förstår vad som innefattas av den så kallade Utbildningsvetenskapliga kärnan.
Samtidigt ökade kraven på effektivitetet och nytta. I den reviderade läroplanen fokuseras språk, naturvetenskap och teknik och matematik. Förskollärarutbildningen anpassar sig och skapar kurser med motsvarande innehåll. Det som började i en retorik om att ”läsa, skriva, räkna” blev snabbt en instrumentell utbildning som underordnar sig den senaste PISA-mätningen.
Den 25/4 2017 gav Gustav Fridolin Skolverket i uppdrag att skriva en ny läroplan. Den ska vara vara uppdaterad och förtydligad. I dagarna påbörjas arbetet och förväntningarna är stora på att likvärdigheten ska öka (utan att det kommunala självstyret hotas).
Oron för att inte följa med tiden är stark och digitaliseringen skrivs fram som avgörande för barnens framtid.
Innan vi går igång med detta stora förändringsarbete vill jag beskriva vad som försvann 2011.
Det är naturligtvis lockande att gå tillbaka till min utbildning och beskriva hur vi arbetade fulla dagar med musik, rytmik, dramatik, bild och form, slöjd och andra uttryck. Men jag inser att den tiden är förbi.
Dagens studenter läser att estetik är viktigt men ämnena lever ett liv på nåder i utkanten av akademin. De ansvariga vill inte riskera att slösa pengar på sådant som inte räknas i nästa UKÄ-granskning. Det som inte examineras uppfattas helt korrekt av studenterna som mindre betydelsefullt, och få lärarlag är överens om det ingår i en förskollärares profession att kunna sjunga fem barnvisor.
Högskolelagen är minst sagt vag här.
Vad var det mer som försvann 2011? När jag läser högskolelag, programmål, kursplaner och läroplan inser jag att det finns en tydlig överensstämmelse. När utbildningen gjordes om saknade humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen en stark försvarare på det nationella planet. Följden är att skrivningarna i högskolelagen är vaga och till inte förpliktigande.
Om vi utgår från ett traditionellt ämnesperspektiv skulle historia, religion och samhällskunskap kunna utgöra grunden för det vi slarvigt kallar bildning. Det är naturligtvis svårt att kortfattat beskriva värdet, och det vore bekvämt att utgå från att något har dagens blivande lärare med sig från gymnasiet, men jag önskar att vi kunde ta upp den tappade tråden och försöka formulera utbildningsmål som försöker göra förskolan till en plats där demokratin praktiseras.
Att kunna se och beskriva bakgrunden till fenomen är liksom grunden för all intellektuell aktivitet. Utan bildning riskerar samtalen att bli ytliga och normativa. Studenterna är utelämnade till att försöka läsa av sina lärares önskningar om vad de ska tycka.
Kurslitteraturen utgår ofta från att att studenterna har solida förkunskaper. Strategin blir att försöka dölja sina kunskapsluckor och fokusera på vad som förväntas av mig vid examinationen.
Utan ett historiskt perspektiv är det väldigt svårt att beskriva Sveriges utveckling från fattigt bondeland till välmående industristat. Utan kunskaper om andras religionen riskerar vi att fastna i föreställningar om vår egen förträfflighet. Utan ett samhällsvetenskapligt perspektiv är det svårt att förstå vad representativ demokrati egentligen är. Om vi på allvar ska våga möta andra kulturer är bildning den bästa garanten mot beröringsskräck.
I brist på bildning och äkta mångfald kan vi pröva med gemensam värdegrund och det goda bemötandet. Det riskerar att bli en mycket bräckligt kuliss. Vi kan inte ersätta bildning med förhållningssätt, konflikthantering och ledarskapskurser.
Eller – det kanske vi redan har gjort?
Mats Olsson är förskollärare och senior adjunkt vid Malmö högskola
One Comment on “Mats Olsson: En förskola i bildningens tecken?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Jag hör från flera håll följande kommentar: När jag som en av alltför få förskollärare i min kommun tar upp frågan om att försöka anställa fler blir svaret från min chef ” Det gör ingenting att ni är få, vi har så många duktiga barnskötare”. Det går inte att få förståelse för skillnaden i de båda personalkategoriernas arbetsuppgifter. Barnskötarna kostar ju dessutom litet mindre än förskollärarna.
Detta är ett ständigt praktiskt problem i förskolan.